Idag har jag läst en rapport om hur det yrke som jag jobbar med uppfattas av oss som jobbar med det och av våra organisationer. Mina yrkeskollegor som svarat på undersökningen visade sig tro att vårt yrke kommer att ha fått större strategisk betydelse och högre status inom fem år. Det fick mig att reflektera över hur det sett ut i min organisation under de ca tio år som jag jobbat med detta.
För min del skulle jag beskriva det som att jag hade den statusen och rollen som de svarande yrkeskollegorna ser om fem år, när jag började på jobbet. Och att de senaste åren har det gått i motsatt riktning… Och det gäller förstås bara jobbet inom min organisation. Den förändring jag ser de senaste åren är mot att det har blivit lägre i tak och chefers ökande behov av att hävda sin status har lett till att de försöker öka avståndet mellan sig själva och ”vanliga” anställda. Från större förtroende för medarbetares kompetens och självstyre till ökad detaljstyrning, undanhållande av information och mer kontrollerande beteenden hos cheferna.
Och jag tror tyvärr att det här är en slags backlash som återfinns på de flesta områden inom vårt samhälle idag. Inte bara på arbetsplatser utan i alla slags mellanmänskliga sammanhang (mer om det nedan). Jag tror tyvärr att mina svarande yrkeskollegor tänker orealistiskt positivt om framtiden, i det avseendet…
På det mer personliga planet konstaterar jag att jag verkar börja ta mig ur den värsta utmattningen, eftersom jag överhuvudtaget orkar vara intresserad av och läsa en sådan här rapport. Jag börjar äntligen orka bry mig om hur min arbetssituation ser ut, och åtminstone nudda vid tankar om hur jag skulle kunna påverka den. Jag har till och med vågat ta ett kritiskt samtal med min chef kring just undanhållande av information. Jag förberedde mig mentalt innan för både vad jag skulle säga och att vara beredd på att få ett kaotiskt vredesutbrott från chefen för att jag lyfte frågan. Men samtalet avlöpte konstruktivt, till min lättnad, glädje och faktiskt stolthet över mig själv. Så har det inte varit på… några år.
Ingen har väl missat de världsomspännande reaktionerna efter ”avslöjandet” om herr Weinstein och hans sexuella trakasserier och övergrepp genom åren. För egen del funderade jag ett bra tag innan jag la ut ett #metoo i sociala medier… och gissar att det kan vara så för ganska många kvinnor som valt att inte lägga ut det. Jag har inga svårigheter att berätta för någon i ett personligt möte om de övergrepp som exempelvis min morfar utsatte mig för från det att jag var 14. Men att berätta sånt ”publikt”, inför kollektivet på sociala medier… känns som något annat. Varför?
Jo, för just min del så har jag faktiskt aldrig tagit på min den där skammen som de flesta människor som utsätts för övergrepp gör. Eller jo, förresten; när det gäller någon sådan situation som jag varit i som vuxen finns det nog ett visst mått av skam, att jag har tyckt att jag borde ha förstått bättre än att försätta mig i en sådan situation att den mannen gavs möjlighet att utsätta mig för det… men när det gäller de övergrepp jag utsattes för som barn så känner jag ingen skam överhuvudtaget. Där lägger jag faktiskt hela skulden på förövaren och på familj och andra vuxna omkring som inte hanterade saken genom att stå upp för och skydda mig. Som sopade under mattan och som försökte bagatellisera det som hände. Där är jag fortfarande bara arg på dem.
Men… jag är medveten om att vi människor fungerar som så att den som vi kan tolka som ”svag”, den lägger vi allsköns ansvar och skuld på. Det är mobbingoffret som förlorar i status, inte mobbaren. Så funkar tydligen vi människor. Vackrare än så är vi inte.
Det för mig till nästa tanke: att det är så tabubelagt att ”säga som det är”.
I det senaste avsnittet av Anna Mannheimers och Mia Skäringers podd pratar de väldigt mycket om #metoo. Och väldigt bra. Jag kan inte nog rekommendera det avsnittet, för alla som vill förstå kvinnors relation till män och till vårt samhälle överlag. Nu är det ju inte så många män här i världen som är särskilt intresserade av vilka kvinnor är som människor, det är något man får erfara rätt kallt när man försöker dejta, men ni män som vill förstå: lyssna på det.
När jag hörde avsnittet slogs jag av hur skönt det var att lyssna på två kvinnor som just ”säger som det är”. Och av hur få kvinnor jag har i min omgivning som vill delta i sådana samtal… och vad det i sin tur kan bero på.
Med ”säga som det är” menar jag inte samtal av karaktären ”alla män är svin”. Jag menar just de ärliga, nyanserade samtalen, som är av det slaget som Skäringer & Mannheimer huvudsakligen bjuder på.
Men varför vill inte kvinnor prata om hur de blir bemötta, vad de får hantera, vilka förutsättningar de ges i det samhälle som är vårt idag?
Ja… jag tänker att det kan finnas några olika förklaringar.
Det finns nog de som faktiskt inte är medvetna om hur olika mäns och kvinnors förutsättningar ser ut. De kan ha fötts in i en kultur där ingen annan möjlighet gavs än att blunda intill total förnekelse.
Sedan finns det nog de som tycker att ”säga som det är”-samtal överhuvudtaget är obehagliga. Som ”inte står ut med”, som mår dåligt av att behöva tänka på att vi människor skapar strukturer och hierarkier för att uppnå makt. De som egentligen i grunden har väldigt svårt för att hantera sina egna känslor av ångest eller oro.
Och så finns det de som antingen tror eller vet att de själva drar nytta av att spela en ”kvinnoroll”.
De som tror att de gör det har oftast bara inte hunnit försätta sig i situationer än där män bestämmer sig för att de hotar männens makt. De tror nog ofta fortfarande att de är ”skyddade” om de bara håller sig väl med männen till varje pris, och har antingen förträngt eller ännu inte erfarit hur kaotisk en situation kan bli med en man som kräver kontroll över dem.
De som vet att de drar nytta av att delta i spelet… har nog oftast dels skaffat sig en självbild som innebär att de i praktiken nöjer sig med att ta en underordnad roll, men de tror nog att de har en roll som innebär mer makt, status eller frihet att vara sig själv än de faktiskt har. Sedan finns det nog de som verkligen trivs med ”kvinnorollen”, som har sett till att skaffa sig fördelar inom den rollens ram som är viktiga för just dem, och som inte vill bli av med de privilegierna.
Och så har vi dem som är livrädda för att ”ställa till med bråk” överhuvudtaget, i alla sammanhang.
Men som en övergripande förklaring så tror jag ändå att de allra flesta av oss inte ser eller vill se hur präglade vi är i de patriarkala samhällsstrukturerna. Vi tror ofta att vi tänker själva när vi faktiskt bara tänker så som vi blivit socialt fostrade till. Vi är rädda för att bli uteslutna ur en social gemenskap.
För de flesta kvinnor vet faktiskt hur utsatt, sårbart och potentiellt livsfarligt det kan vara om man inte får ingå i ett socialt sammanhang. Många män vet inte det, för trots att de beter sig otrevligt, destruktivt eller ifrågasätter ”vedertagna sanningar” om hur samhället är och ska vara, så blir de faktiskt inte uteslutna… de får vara med ändå. För att de per definition, inom ett patriarkat, har högst status.
Som Skäringer & Mannheimer säger i podden så ser även jag att den här #metoo-reaktionen, och att den får så mycket uppmärksamhet, innebär ett megakliv på jämställdhets- och likabehandlingsfronten. Mycket större än jag tror att någon hade väntat sig skulle kunna ske där vi är just nu i historien. Nutiden handlar väldigt mycket om att på ett aggressivt och fullständigt rättvise- och empatibefriat sätt ge sig på alla som har lägre status än vita män. Just nu ser det ut som om det rasifierade och/eller religionsstämplade perspektivet får störst fokus. Men med det, under det eller lite i periferin, får kvinnor, barn, HBTQ-personer, funktionsvarierade och vilka fler underordnade grupper det nu finns, slängar av de aggressiva slevarna.
Så att kvinnor världen över väljer att säga ”jag har också drabbats av det sexualiserade förtrycket”, utan att det finns en politisk eller annan organisation bakom… att vi bara berättar som det är att leva som kvinna i världen idag. Det är ett jättestort kliv mot den motsatta änden av samhällsdiskussionen idag… en riktig oplanerad, oorganiserad bomb.
Det finns de som tror att den här reaktionen kommer att leda till att kvinnor (och barn; många är vi som utsattes redan som små, även pojkar) får bättre förutsättningar i samhället. Att det ska bli mer rättvist. Mer jämställt.
Det tror inte jag. Och varför inte? Jo. För att mänsklighetens historia visar att varje steg som tagits för ökande rättvisa har följts av en ännu mer kraftfull backlash.
”Utvecklingen går med stormsteg. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.” Det verkar som om citatet kommer från politikern och nationalekonomen Nils Lundgren. Vem det än är som myntat det, så hade hen väldigt rätt…
Det vore förstås härligt om jag har fel. Det vore jätteskönt om vi kom dit att män började förstå varför kvinnor som blivit tafsade på, sexualiserade i ord av män de inte känner eller rentav våldtagna, kanske inte har så lätt för att vara ”glada och kåta” på kommando. Det vore kanoners ifall alla välutbildade, kompetenta och många gånger flera gånger ”duktigare” kvinnor fick den status och lön som de skulle förtjäna om världen vore rättvis.
Låt oss hoppas att jag tror fel. Och under tiden: låt oss försöka förbereda oss mentalt på våldet och bestraffningarna som jag befarar att vi kommer att drabbas av för att vi nu har sagt som det är.
Leva livet 