För mycket och för lite

I mitt liv brottas jag med att försöka få bukt med, och återhämta mig från, en del utmattningssymptom som jag haft sedan några år tillbaka. Jobbmässigt innebär det att när min chef väl accepterade (efter rätt dramatiska konflikter mellan oss) att det är hens jobb att leda och fördela mitt arbete, särskilt i sådana här tider då min prioriteringsförmåga inte fungerar normalt, så har hen sagt nej till att jag ska få ta del av och delta i så gott som allt som hör till mitt jobb. Hen vet nämligen väldigt lite om vad mitt jobb innebär, trots att jag sedan många år berättar vad jag håller på med på våra varannanveckasmöten. Är man inte så intresserad så ”lär” man sig kanske inte det man får veta, vad vet jag.

Jag känner samtidigt att det finns ett mått av att hen… bestraffar mig, för att jag har tvingat hen att ta det arbetsgivaransvaret som hen faktiskt har, enligt lag och arbetsbeskrivningar. Hen har också uppvisat ett beteende de senare åren som innebär att hen håller inne med information, inte bara mot mig utan mot alla.

Så jag har hamnat i situationen att jag plötsligt snarast har för lite att göra på jobbet. Jag försöker tänka att jag vet ju att jag jobbade 150-200% under mina första ca fem år i jobbet, så det jämnar väl ut sig. Samtidigt får det konsekvenser på olika sätt.

Dels väcks en oro i mig, särskilt som jag vet att vi går mot allt kärvare ekonomiska tider, att chefen har planen att göra sig av med mig. Den oron förstärks av att hen uttryckte ett antal saker under vår konfliktperiod (som varade ca ett år) som i arbetsrättsliga sammanhang bör tolkas som hot om just det.

Dels får det konsekvensen att eftersom jag inte får delta i grupper och möten och inte får arbeta med vissa saker, så blir jag allt mindre synlig för de medarbetare som jag måste ha en bra kontakt med för att mitt jobb inte ska försvåras ytterligare. Ju mindre de ser av mig desto mer glömmer de att jag (och mina ansvarsområden) finns, och löser saker utan min medverkan eller ens vetskap (förrän i efterhand när det ibland är för sent att göra något åt det).

Nyligen hade min arbetsplats en gemensam aktivitet som handlade om en fråga som jag har drivit, utbildat i och arbetat utifrån, under alla mina år på jobbet. De kommentarer som medarbetarna yttrat under och efter den aktiviteten har varit av typen ”det här hade jag ingen aaaning om, så bra att vi fick veta allt detta som vi aldrig hört förut”… inte en enda person uttryckte att de har hört delar av detta från mig under åren. Och det kändes ju sådär kul, för att underdriva lite, att liksom få rakt i ansiktet att en stor del av det arbete jag har gjort direkt i relation till medarbetarna under flera år verkar ha glidit in genom ena örat och ut genom det andra utan att ha lämnat minsta spår.

Det i sig väckte ett antal funderingar. Är det verkligen så att de helt har glömt att jag har berättat, förklarat, påmint och gjort om saker de gjort för att vi ska tillfredsställa behoven kring frågorna, vid varenda tillfälle vi arbetat med sånt som berörs? I så fall, hur kan det komma sig – är det något jag gör eller inte gör när jag jobbar med dem som medför att det jag säger inte når fram? Eller handlar det om, som en kollega jag luftade frågan med trodde, att de inte har förstått hela sammanhanget när jag har pratat om det, men att det blev tydligt nu när vi hade ett temaarbete kring den övergripande orsaken till att vi ska jobba så som jag sagt alla år? Eller kan det vara så illa att det faktum att det är just jag som har drivit och ansvarat för frågan av någon anledning gör att mina medarbetare har byggt upp ett mentalt motstånd som fått konsekvensen att de ganska aktivt sållar bort allt jag säger? Om så, vad är det de har problem med när det gäller mig?

Jag kunde hur som helst inte undvika att känna att jag har misslyckats totalt med en stor del av mitt jobb på den här arbetsplatsen… och med den slutsatsen kom också känslan av att jag fyller en meningslös funktion i mitt jobb.

Jag skulle förstås lika gärna kunna känna att ”skitsamma om de inte har hört vad jag sagt tidigare, nu kanske de i alla fall kommer att sätta igång och jobba på rätt sätt och det är ju det viktigaste”. Så brukar jag tänka om det mesta där jag säger en sak men folk inte lyssnar förrän någon annan säger samma sak. (Samtidigt som det inte undgår mig då heller att denna andra tydligen anses ha högre status, trovärdighet eller ses som tillräckligt mycket ”utifrån” för att folk inte ska känna sig pressade att uppfylla det som frågan handlar om.)

Dock kvarstår grundproblemet, genom att jag fortfarande är den som har rollen att driva det här arbetet framåt…

Jag har sedan flera år sett till att vi är en liten grupp med representanter från de olika delarna av arbetsplatsen som har ett lite större ansvar för den typen av frågor. Efter den här aktivitetsdagen ville våra chefer att jag skulle samla den gruppen och arbeta vidare med hur vi kan stötta alla kollegor i den här frågan. Jag hann bara skicka kallelsen till ett möte med den gruppen, så svarade en av dem omedelbart att kallelsen kom med för kort varsel och att hen inte kunde ta det mötet förrän om 3-4 veckor… och då hade jag alltså valt mötestiden utifrån vad de själva angett som obokade tider i sina kalendrar. Det hade jag inte informerat om när jag kallade till mötet, för jag hade ingen anledning att tro att de skulle sätta sig på tvären… men när det svaret kom slog det mig: visst ja. Det här är anledningen till att jag har gett upp försöken att hålla återkommande möten med den här gruppen… de sätter sig väldigt mycket på tvären när det gäller att vika tid för det arbetet.

Helt plötsligt kände jag hur jag verkligen fick syrebrist… i kläm mellan medarbetarnas ovilja att acceptera att jag ska leda det här arbetet, och chefernas förväntningar på att jag ska göra det. Efter det senaste årets turbulens med dessa chefer har jag också fått erfara att om en av medarbetarna i gruppen går till sin chef och klagar över något jag sagt eller gjort, så kan jag inte räkna med att denna chef backar upp mig i min rätt att ha den här rollen. Så jag måste först förankra hos cheferna allt jag gör och säger med den här gruppen… ett klassiskt mellanchefsdilemma, när delegationen inte efterlevs av alla.

Summa summarum så kan man väl säga att det jag just beskrivit ger en rätt tydlig fingervisning om några saker.

  1. Här hittar man några av orsakerna till att jag fått en massa utmattningssymptom.
  2. Vi har organisatoriska problem på min arbetsplats.
  3. Ledarskapet har blivit allt sämre fungerande under de år då jag jobbat här.
  4. Eventuellt är det något med mitt sätt att agera, driva, leda eller samarbeta som inte fungerar.

I mina sämre stunder lutar jag åt att bara fokusera på den fjärde punkten. Jag har dessutom otroligt svårt att påverka den, för när jag frågar (och det gör jag, kontinuerligt!) medarbetare och chefer om vad de ser att jag borde göra annorlunda så får jag inga svar. De glider bara undan, flyttar fokus till ”konstruktiva lösningar” på själva sakfrågan eller blir bara väldigt illa till mods av att behöva vara ärliga om sånt som kanske inte bara är oskyldigt och vackert hos människorna. ”Nej men så ska du inte tänka, det beror inte på dig”.

I mina starkare stunder, och i samtal med kollegor som också drabbas (vissa mycket allvarligare än jag) av det, så ser jag att det är punkt två och tre som det framför allt handlar om. Och att människor har så mycket mer av ”onda” drivkrafter i sig än jag någonsin kan förstå, relatera till eller lära mig hantera… vilket gör att jag hamnar i punkt ett.

Vilket i sin tur leder mina tankar in i de överlevnads- och återhämtningsstrategier som jag har övat mig på under de senaste åren… där en handlar om att släppa det jag inte kan förändra. Och att försöka räkna ut ifall det här är något jag skulle kunna förändra, eller inte.

Jag är ju långt ifrån ensam om att brottas med utmattningsproblem i dagens samhälle. Bara bland unga tjejer ökar problemet för varje dag. Diskussionerna går fram och tillbaka – man ska sluta försöka vara ”duktig flicka”, sluta vara prestationsdriven som person, men man ska hylla sin inre ”duktiga flicka” för det är bara genom att jobba hårt och bevisa för omvärlden hur mycket man kan prestera som man faktiskt får ta del av det goda här i livet. I jobbannonser efterfrågas fortfarande egenskaper som att vara flexibel, kunna hålla många bollar i luften, kunna arbeta självständigt och samtidigt vara väldigt socialt kompetent och både kunna inordna sig i gruppsamarbeten, men också kunna leda (samma?) grupper… och i löne- och medarbetarsamtalsmallar finns ofta med ”tar eget ansvar för sin arbetssituation och sin hälsa”, som en förmåga som ska vara premierande för löneutvecklingen. Resten av frågorna i mallarna handlar om hur väl man presterar…

Det finns ett stort mått av dubbelbestraffning i det offentliga samtalet kring karriär och hälsa.

Och när jag försöker se min nuvarande situation från fler möjliga håll än bara ett, så ser jag hur svårt det är att komma till ett balanserat läge. I alla fall om man, som jag, oftast är just ”duktig” inom många områden.

När du är duktig och presterar högre än de flesta, så får du respekt och beundran från en del omkring dig. Andra (eller ibland samma) blir hotade av din duktighet och drar igång diverse saboterande beteenden som du blir lidande av. Jag har noterat att sedan min chef bytte ledarstil totalt härom året så har hen gått från att premiera mina duktiga insatser till att i stället vara nöjd när hen får signaler om att jag inte lyckas perfekt med allt jag gör. Klurigt att förhålla sig till.

Ska man vara duktig måste man alltså samtidigt ha väldigt välutvecklade (och fungerande!) strategier för att undanröja de hotade människornas sabotageförsök. Det funkar inte att vara en naiv idiot som jag, som hela tiden blir lika överraskad när jag utsätts för andras maktstrider i det lilla eller stora.

Och där jag är nu i livet måste jag försöka bestämma mig för om det jag ska öva mig på är att komma tillbaka till den ganska högpresterande personen med rätt bra självförtroende i min yrkesroll, eller att tycka om att vara lågfungerande och -presterande och därmed hamna utanför de sammanhang där jag vill vara.

Där står jag och byter fot fram och tillbaka. Kanske hittar jag svaret till slut. Eller inte.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s