Filtret

Kort reflektion om en sak som snurrar i min skalle, och som filtret som jag får i mitt medvetande till följd av det fick mig att notera denna morgon.

Först ser jag ett klipp ur efter-serien-tips för svt:s ”Gympaläraren”. Har inte sett serien för att ämnet inte intresserar mig särskilt mycket, men poängen med efter-filmen är ”hur kan vi nu peppa vidare så att unga börjar röra sig mer”. ”Gympaläraren” lämnar över stafettpinnen till föräldrarna, med några uppmaningar. En strof i (den textade) filmsnutten är ungefär så här:

”Vi måste sluta skylla ifrån oss och börja intressera oss för varandra.”

Sedan ser jag en bild som en ”var-lycklig-självhjälps-guru” lagt upp. I ett hjärta står det:

”Du kan stänga dina ögon för det du inte vill se, men du kan inte stänga ditt hjärta för det du inte vill känna.”

Och redan innan jag kollat kommentarerna till detta inlägg känner jag att… det här skulle jag vilja protestera emot. Annars är ju denna grupp bara så härlig och peppande och lycklig, så meningen är ju att alla bara ska gilla allt som läggs upp där.

Min egen erfarenhet är att om man blir tillräckligt illa tilltygad känslomässigt, så kan hjärtat stängas i stort sett helt utan att man ens kan styra över det själv… dessutom tycker jag inte att det automatiskt eller självklart bara är bra att ha hjärtat öppet för alla känslor och intryck.

Så öppnar jag kommentarerna, och som den allra första kommentaren står det:

”Det kan man faktiskt göra med lite träning. Det kallas för emotionell kompetens.”

Behöver jag säga att jag är den allra första som gillar den kommentaren…? 😉

Och efter det faller ögonen på ännu en bild från samma självhjälps-guru. Bilden föreställer Robin Williams i bakgrunden, och ovanpå ligger en text som säger ungefär att det värsta i livet inte är att bli alldeles ensam, utan att omges av människor som får dig att känna dig alldeles ensam…

Jag har funderat en del på hur Be fungerar. Hur tydligt det är att i de lägen då han blir bara det minsta orolig över något eller utsätts för något som frestar på honom psykiskt, så ramlar han in i ett aggressivt arbete för att kräva att andra ska sätta hans behov först (eller i hela rummet). Det spelar ingen roll om de omkring honom har varit med om något som är ofantligt mycket större eller värre; han drar igång hela anklagelse- och angreppsartilleriet mot dem som inte bara prioriterar hans behov…

Det jag vill säga honom, och otroligt många andra av dagens narcissistiska människor, är ganska precis det första citatet ovan. För det är exakt vad han, och liknande människor, gör när saker inte går deras väg utan att de behöver jobba för det: de skyller på andra, och de saknar i stort sett helt intresse för hur andra människor har det eller vilka de är som människor. Är det konstigt att man blir ganska ensam om man fungerar så…?

Han berättade för mig att när hans stora förälskelse hade gjort slut med honom och han fortsatte vara kär i henne, så ville han skriva ett brev till henne för att få förklara sina känslor och för att kanske få henne tillbaka. Han hade skrivit brevet, och tagit med det till sin terapeut för att få input. Terapeuten hade omedelbart strukit bort två tredjedelar av brevet… för att den texten bara var anklagelser, kritik och angrepp.

När Be berättade detta för mig så trodde jag att situationen med terapeuten hade fått honom att inse hur han brukar göra när han inte får som han vill, och varför det beteendet inte ger honom det han vill ha. Men… jag är rätt osäker på det, efter att ha fått se hur han reagerar mot mig när jag tar upp och pratar om sådant som han tror skulle kunna hota hans självbild. Hans narcissistiska reaktionsmönster sitter nog så hårt präglat i honom att han inte ens fullt ut förstår varför ett sådant beteende blir totalt kontraproduktivt för honom själv…

När det gäller Robin Williams-bilden, så får den förstås miljarders gillanden. Säkert är många som ”gillat” bilden inte så vana vid att kritiskt granska vad som faktiskt sägs. Men ganska troligt är många av dem också människor som lider av psykisk ohälsa… och jag slås av en tanke.

Kan det vara så att gränsen mellan om en människa har psykisk ohälsa eller bara inte mår så bra alltid, ligger i den formuleringen: ”… människor som får dig att känna dig…”?

Att om man lider av psykisk ohälsa, så tror man verkligen på riktigt att det är det som andra gör och säger, som får en att känna sig si eller så? Att man inte förstår att det är hur andras ord och handlingar landar i en själv, eller hur man bara tolkar sin omgivning utan att den ens gör något särskilt, är det som får en att må dåligt?

Jag menar givetvis inte att andra inte kan skada en. Eller att andra inte emellanåt verkligen har avsikten att skada en. Men när det gäller till exempel att känna sig ensam… så beror det oftast inte på något som andra gör. Det beror på att de man har omkring sig är sådana som man inte lyckas bryta sin känsla av ensamhet tillsammans med… man får inte den känslomässiga kontakten som skulle behövas för att bryta sin ensamhetskänsla. Och det beror till större del på hur man själv mår och tänker, än på vad andra faktiskt gör…

Jag är inte alls ute efter skuldbeläggande av vare sig det ena eller andra beteendet eller sättet att fungera. Jag tänker väl snarare tvärtom: med skuldbeläggande kommer man ingenvart i sitt eget liv… man når inget välmående genom att flytta fokus från vad jag själv kan påverka och förändra, till att dra igång starka känslor av upprördhet i tankarna kring vad andra gör (eller inte gör).

Kanske är det där som gränsen går, mellan att vara i psykisk ohälsa, och att bara inte må så bra för stunden? I förmågan att lägga det känslomässiga fokuset på det som faktiskt går att förbättra?

Jag vet inte, jag är ingen expert. Det var bara en tanke som kom upp, ur denna morgons tankar och det filter som de gav mig… 🙂