Vart ska man gå för att hitta någon vits med att leva sitt liv som människa? Finns lösningen, eller svaret, någonstans?
Jag ser på människor jag möter. Både sådana jag känner och inte.
Och det jag ser är varelser som ser till att fylla sina liv med prylar, shopping, att spela lyckliga-familjen-roller. Rätt ointelligenta varelser, om jag ska vara ärlig. Sällan varelser som förmår överblicka, analysera eller dra några slutsatser av det de ser i sina liv.
Någonstans har jag nog alltid trott att människor är rätt intelligenta varelser. Men herregud, vad använder människor sin energi till… ja:
Till att se väldigt snäva delar av tillvaron som bekräftar det de har lust att se.
Till att spela roller som de tror att familjen och den närmaste kretsen förväntar sig.
Men framför allt: till att så sällan som möjligt komma i kontakt med sina egna, inre personligheter.
Och tyvärr tror jag allt mer att det bara knappt handlar om ett val. De allra flesta förmår faktiskt inte bättre…
Jag hatar inte människor. Som individer. Men jag föraktar mänskligheten.
Jag har inte tidigare insett hur korkad mänskligheten är… jag har faktiskt trott att vi som fötts till människor besitter och utövar en lite högre intelligens än resten av djuren.
Men ju mer jag tittar omkring mig desto mer inser jag att det inte finns några större orsaker att lägga energi på andra människor.
—
Jag har varit utomlands några dagar. Haft det helt okej. Kändes för jävligt när jag kom tillbaka till jobbet… för att vissa jag jobbar med är just… ja, korkade. Saknar överblicksförmåga. Och drivs alldeles, alldeles för mycket av sina egna personliga känslor när de ska utöva sitt jobb.
På min egen arbetsplats har jag människor som till största delen är av det slaget att min respekt för dem ökar med tiden. De jobbar delvis med saker som kräver en viss grad av logisk förmåga. Men på en närliggande arbetsplats, som jag tyvärr är tvungen att samarbeta mer med än jag skulle önska, där är det bara jävla ”magkänsla” för hela slanten, vilket resulterar i enormt enkelspåriga, pinsamma och överdramatiska ageranden för hela slanten… och det är de människorna som är orsaken till att jag verkligen inser att jag måste få tag på ett nytt jobb.
Det som känns väldigt besvärligt är att jag inser att den branschen som jag har valt att jobba inom till huvuddelen består av enkelspåriga magkänsle-människor.
Och jag gillar verkligen att jobba med det jag gör.
Mina mer aspergerartade sidor slår igenom extra mycket och extra besvärligt när jag tvingas hantera magkänsle-flum-jävla-människor.
Jag kan faktiskt inte riktigt fatta, trots att jag säger att jag ser att det är så, att människor är så inihelvete ointelligenta som de faktiskt är.
Men nu är det som det är. Känslopjunkande som inte har något alls med verkligheten att göra.
Och chefen på den arbetsplatsen som jag tamigfan inte kan samarbeta med mejlade i slutet av veckan och föreslog ett möte – med ett inbyggt hot om en utskällning för att min arbetsplats (ffa jag, som jag förstod det på min chef) har uttryckt synpunkter på den chefens verksamhet, och sätt att leda denna.
För helvete. Jag har förklarat för den chefen i ett mejl hur smärtsamt det varit för mig att bli alldeles orättfärdigt omyndigförklarad av en en av dennes mellanchefer. Och det vänder denna chef till att jag har ”synpunkter på verksamheten och hur chefen leder denna”.
Jag vet faktiskt inte om jag kommer att klara av en psykopatutskällning av den chefen. Jag hoppas vid Gud att h*n i grunden har den respekt som h*n har uttryckt tidigare, för min kompetens, och därmed kommer att försöka tagga ner sina ambitioner om maktfullkomlighet som h*n har uppvisat mot andra arbetsplatser den senaste tiden. För annars kommer jag förmodligen att antingen bara bli tyst och gå därifrån eftersom ingen ändå lyssnar på det jag säger, eller bryta ihop och storgråta (och gå därifrån i det fallet också).
Sedan jag kom hem från min resa har jag känt tydligare än innan att jag faktiskt inte på något vis står ut med avgörande delar av min arbetssituation. Tyvärr är min chef en oberäknelig vindflöjel som mest försöker få mig att tro att jag är sjuk i huvudet. Jag antar att det är hans sätt att hantera en situation där han känner sig kränkt och totalt förvirrad (eftersom hans chef inte ger honom någon vägledning), men det finns en bortre gräns för hur respektlöst jag står ut med att bli behandlad.
Jag måste verkligen försöka hitta ett annat jobb under semestern. Jag hatar så jävla mycket ryggradslösa människor som inte på något sätt står upp för sina inre värderingar . Eller som inte har några sådana.
Jag hör inte längre hemma på min arbetsplats. Jag har människor där som inser hur mycket jag åstadkommer och hur kompetent jag faktiskt är, men det är tyvärr inte de som styr min vardag i jobbet.
Människor i allmänhet handlar till minst 90% om känslor.
Och det gör inte jag.
Så jag hör inte hemma i den mänskliga tillvaron.
—
Jag skickade ett mejl till J och förklarade att jag har fattat vad det var han hade mig till och vad det har gjort med min själ och livsglädje.
Någon som tror att han svarat?
Sorry, människoälskare… det har han såklart inte gjort.
Vilket inte går att tolka på annat sätt än att han är fullt medveten om att han utnyttjade mig från början till slut.
Det är sådana människor är, liksom.
Allt till mig, helst genast.
Vad då? Göra något för någon annan? Men är du helt dum i huvudet, varför skulle man göra det!?
Just det. That´s what humans are all about.
—
Tacka vet jag träd. Och stenar. De vill inget, så de skadar inte andra. De saknar hybris. Människor är bara hybris.
Tjolahej tjolahoppsansa. Love, peace and understanding. Jodå, visst – om man bara först ser till att det inte finns en enda människa närvarande…
Leva livet 