Vet inte hur

En vecka då jag arbetat mellan 10 och 12 timmar per dag.

Någon som tackar mig för det? Eller ens låter mig få vara trött?

Nä.

Jag har fått ignorera att den andra arbetsplatsen återigen har betett sig respektlöst, kört över mig och låtit mig göra skitjobbet som de kräver att äga kontrollen över men inte vill göra i praktiken. Jag har gått med på att göra det för att försöka undvika att hela projektet ska gå omkull, och för att jag i mitt hjärta känner att jag vill arbeta för våra kunders bästa. Men ingen, absolut ingen, tackar mig för att jag gör det. I stället blir jag överkörd även av mina egna arbetskamrater.

Och när jag till slut kommer hem, efter att ha halvsprungit till stan för att hinna handla inför midsommar, och sjunkit ner i soffan… så ringer min mor.

Med lagom sträv röst, för att vi avslutade vårt förra samtal i ganska krispig anda.

Hon säger att hon vill önska mig, oss, trevlig midsommar. Så frågar hon vad jag gör. Jag svarar att jag ganska nyss kommit hem från jobbet (klockan är halv nio på kvällen) och att jag inte gör något särskilt. Hon frågar hur det är med mig. Jag svarar att jag är trött. Att jag äntligen har slutfört det där stora projektet, men att det varit väldigt guppigt in i det sista. Att jag sagt till både min chef och den andra arbetsplatsens chef att det destruktiva i vårt ”samarbete” gör att jag tappar livsglädjen. Att jag sagt till min chef att jag måste använda sommaren till att leta nya jobb.

Min mor säger ”jaha” med totalt ointresserat tonfall, och vill byta samtalsämne.

Så det gör hon.

Hon frågar om jag har funderat något mer på att åka till familjens stuga i sommar. Jag svarar att jag ska jobba en vecka till och att jag denna vecka har arbetat mellan 10 och 12 timmar per dag. Att frågan om ifall, och när, jag ska åka till stugan inte finns i närheten av vad jag har orkat tänka på den senaste veckan…

Hon säger: ”ja, jag förstår ju att du har haft mycket, men det vore bra att veta, jag behöver ju planera lite för sommaren”…

Jag svarar att jag inte kan svara på det. Att jag nämnt det för dottern och hennes pojkvän, som inte gett något svar än på hur de vill eller kan göra med att åka till stugan.

”Jaha, men lät det som om de kunde tänka sig att…?”, säger hon.

Jag svarar att jag som sagt inte kan svara på det. Hon återkommer till att hon ju behöver planera för sommaren…

Och då brister det för mig.

Jag säger att nu är det så här att jag har arbetat mellan 10 och 12 timmar per dag den här veckan. Och att hon (som pensionär) har all tid i världen. Så att hon får planera precis som hon vill, för jag kommer inte att ge henne några svar nu.

Hon försöker säga något om att ”jo, jag förstår ju det, men…”

Så då säger jag att nu får du allt visa lite respekt. Om du nu absolut inte förmår visa medkänsla så får du visa respekt.

Sedan brister jag totalt. Och höjer rösten, när jag säger att jag under de senaste 20-25 åren har lyssnat på hennes beklaganden över att hon är trött för att jobbet tar så fruktansvärt på hennes krafter. (Och min mor har som allra mest arbetat åttatimmarsdagar.) Jag har lyssnat, förstått och visat medkänsla. Så nu förväntar jag mig att hon ska förstå vad det är jag beskriver.

Men hon lyssnar inte. Hon har fullt upp med att fortsätta försöka tvinga mig till ett svar.

Så då säger jag rent ut: du har all tid i världen. Det har inte jag. Planera hur fan du vill. Jag orkar inte med det här – jag orkar inte med dig. Skriker jag till slut. Och då har hon lagt på luren.

Häromdagen var det en medarbetare i ett projekt som sa åt mig att jag är för diplomatisk. Att jag måste peka mer med hela handen om jag ska bli respekterad. Eller sitta tyst i ett hörn, som en av hennes kollegor, för då blir man omtyckt.

Efteråt tänkte jag på det där. Och konstaterade att jag har provat båda varianterna. Och att ingen av dem leder till att jag blir vare sig respekterad eller omtyckt…

Min jävla morsa gör sitt allra bästa för att köra med mig. Min jävla chef gör ungefär likadant. Och vissa som jag måste samarbeta med i jobbet utnyttjar, missbrukar och kör över mig på ett sätt som inte är av denna världen. (De människorna kör i och för sig över alla de bara kan.)

Men summan av kardemumman är att jag uppenbarligen är lite för civiliserad och har lite för stor empatisk förmåga för att fungera med dagens svenskar. I alla fall utan att själv tappa både självrespekt, egenvärde och livsglädje.

För svenska människor tar varje chans de ser för att köra över andra människor.

Och jag fattar inte ens i efterhand poängen med deras val och ageranden.

Annonser