Meningen

I en dokumentär i radio hör jag Elisabet Ralf, nittio år eller så, prata på ett ganska bryskt sätt om att det faktiskt inte FINNS någon mening med livet. Vi lever, och så är det inte mer med det. Hon pratar om att hon lärde sig tidigt att ”de sista stegen i livet går vi ändå alltid ensamma”, så det gäller att komma ihåg genom hela livet att… i grund och botten är det det som vi är. Ensamma. Vi kan ha trevligt tillsammans med andra människor genom livet, men i slutänden är vi bara oss själva, i vår enda dödliga kropp.

En väldigt osentimental kvinna. Kanske lite mer ytlig än vad som passar min smak riktigt, men när det gäller den krassa inställningen till livet är jag på samma våglängd som hon.

I programmet fanns även korta intervjuinslag med människor som har ett mer andligt förhållningssätt till livet. Som vill tro att det finns någon mening med allt, av endera slaget.

Och sedan ser jag ett TV-program om en riktig, rejäl arbetargrabb i USA som (av någon anledning som jag inte vet, för att jag kom in i programmet en stund efter att det började) har valt att gå med på att testa new age i 30 dagar. Och som lär sig se livet som om det handlar om energier, men i övrigt är ganska skeptisk till hela grejen. Trovärdigt. Det han tar med sig från de där 30 dagarna är insikten om att man kan behöva vara uppmärksam på sig själv och låta sina känslor få finnas, om man vill bli mer lycklig.

Rätt enkelt. Inte särskilt flummigt. Man tar det man gillar, och struntar i resten.

Olika människor har olika förmågor att se andliga aspekter på livet. Jag tror inte på ödet, inte på någon Gud och inte att det finns någon särskild ”mening” med att vi lever. Däremot tror jag att vi kan skapa våra liv så att de får en mening – och då vanligtvis genom att bidra för andras skull. Hur det än är, så är det andra människor som mäter och poängsätter vårt värde, om vi är sociala varelser. Men det är naturligtvis fullt möjligt att själv vara den som värderar sitt liv. Det beror både på hur socialt beroende man är, och hur ”andligt lagd” man är.

Jag ägnar mig åt en del new age-relaterade aktiviteter emellanåt. Det är mitt sätt att göra mig närvarande i nuet  – eller, ett av mina sätt. I grund och botten hyser jag en respekt för ”naturen”, som ju naturligtvis är oändligt mycket mer och större än bara vi människor, och en bild av att vi påverkar våra liv med hjälp av energier. Men jag har väldigt lite förutsättningar för ”andlighet”… det ska nog till mer drömmande och ett större fantasiliv för att vara ”andlig”, än jag besitter.

Jag tror inte att det finns mer mening i ett människoliv än i en nattfjärils liv. Rätt som det är så är vi alla bara mos på någons bilvindruta. Jag mår inte ett enda dugg dåligt av att känna och tycka att det inte finns någon mening med mitt liv. Har aldrig gjort.

Jag lever  – alltså lever jag.

Punkt, liksom. Måste det till mer magi än så?

Jag tror på människan. Som Tommy Nilsson. Eller, rättare sagt – jag tror på människans förmåga och kapacitet att göra allt det som krävs för att jorden ska må bra. Däremot tvivlar jag högst avsevärt på människans vilja.

Jag blir helt enkelt allt mer besviken och desillusionerad när det gäller människors vilja att göra sunda, kärleksfulla, generösa och intelligenta val. Det är väldigt, väldigt ledsamt att människor närapå dagligen fortsätter att ge mig fler skäl till att misstro dem, än att tro på dem.

”Man kan så bra när man måste, förstår du Lukas”, säger Emil till sin häst när han försöker dra den blodförgiftade Alfred till doktorn i Mariannelund, genom en snöstorm som inte ens snöröjaren besegrar. Och Emils häst, som knappast förstår människospråk, lyckas ändå med det som Emils pappa vägrade försöka göra… dvs att rädda Alfreds liv. Fast egentligen var det ju Emil som både ville, försökte och lyckades.

Det finns orsaker till att jag ofta finner mig ha mindre tilltro till så kallade vuxna människor. Det är nämligen lite för ofta inte alls dessa myndiga, vuxna makthavare, som åstadkommer de goda sakerna på jorden.

Barn är absolut inte mer ”goda”, och framför allt inte mer kloka, än vuxna. Men vuxna väljer alldeles för ofta att inte använda de förmågor som de har fötts med och utvecklat, som människor – och det är en större synd, enligt mitt eget lilla regelverk, att avstå från att göra gott när man kan, än att inte ha förmågan att göra det goda som krävs.

Godhet har inget med Gud eller ödet att göra. Godhet är en egenskap som vi människor kan välja att odla och utveckla i våra inre – om vi vill.

Alldeles för många vill inte.

Och det är ett val som jag har enorma svårigheter att respektera.

Elakhet och själviskhet är val som människor gör. Inga gudar, eller andra yttre krafter. Och för detta val föraktar jag människor. Den som har förmågan ska använda den på bästa sätt – och att vara elak, respektlös eller hänsynslös mot andra är att använda den på sämsta sätt. Det går, i förlängningen, varken att förstå eller förlåta.

Att inte tro att en Gud har skapat oss eller styr våra liv, innebär för mig inte att livet blir meningslöst bara för att ingen ”yttre” ger det en mening. Det innebär framför allt att varje mänsklig individ har ett ansvar för sina egna val och beteenden som vida överstiger vad de flesta människor väljer att åstadkomma.

Ansvar.

Förstår ni vad det ordet innebär?

Ansvar när man väljer mellan att sköta eller missköta sin kropp och hälsa. När man väljer att bygga eller rasera förutsättningarna för sitt eget liv. När man väljer att älska eller skada sina barn.

Ansvar när man väljer att visa sina medmänniskor värme, medkänsla, omtanke och vänlighet, eller när man väljer att själviskt låta andra bli lidande för ens egen ovilja att kontrollera sina handlingar.

Ansvaret för att bestämma att ens tillfälliga känslor eller osunda känslomässiga lojaliteter inte ska få styra över hur man väljer att bete sig mot sina medmänniskor.

När jag promenerade i det fullständigt underbara vintervädret idag, hörde jag på radion att förvaltningar i Skåne framgångsrikt har använt sig av ”hatt-modellen” som Edward de Bono utvecklade för runt 30 år sedan. Snacka om flum, för den som inte fattar poängen med att använda sitt tänkande på det sätt som är mest produktivt för situationen… men den som fattar att den besitter förmågan att tänka på olika sätt och med olika syften, i olika situationer, den tycker nog som jag, att de Bonos arbetsmetod är väldigt självklar. Jag blir väldigt glad när jag hör att det finns skånska förvaltningar som har lyckats få sin personal att acceptera att arbeta enligt den modellen, eftersom det ger mig lite hopp om att några människor i den där pinsamt främlingsfientliga landsänden kanske ändå lär sig förstå att de äger ansvaret själva för hur de väljer att reagera på givna situationer. Att de väljer. Att känslor inte alla gånger är sådär himla skitnaturliga – utan är effekten av ett val, som individen gör…

Det är och har alltid varit min önskan att kunna bidra till att göra mina medmänniskor mer medvetna om att alla besitter förmågan att skapa en god värld. Jag lyckas sisådär med det… 😉 Emellanåt lyckas jag faktiskt få människor att glömma bort sina viktigaste drivkrafter – att slåss i stället för att skapa fred – men för det mesta tror jag inte att det jag säger och gör, gör någon skillnad. Tråkigt nog.

Men jag fungerar som jag gör. Och inte mindre så med åren, i det här avseendet. Så jag fortsätter med det jag gör… och hoppas att en del andra kanske vill stanna upp och fundera över om det de gör är vad som kommer att få dem att känna sig mest stolta och nöjda med sig själva den dagen då de ligger för döden.

Mer kan jag inte göra.