Låtsaskompisar och sociala nätverk

De senaste dagarna har jag tagit mer del av dagstidningar (alltså dagstidningar, de där som fortfarande åtminstone gör vissa försök att skriva analyser och inte bara ”chock”-rubriker) och lite mer fördjupande mänskliga program i radio.

I dagstidningarna syns en ökande oro för att nätet ska ta död på kritiska och analytiska reportage. Papperstidningarna håller på att dö ut, och med nätifieringen av alla former av skrivande och nyheter så förväntas allt gå så fort att några djupare analyser av vad det än handlar om, inte hinns med. Framför allt kulturjournalistiken verkar tycka sig bli extra lidande. I det här avseendet har nog nätet än så länge medfört en försämring för oss medborgare.

Radions P1 bjuder på oväntat många riktigt, riktigt bra program. Dokumentära program, och samhällsanalyserande. Hörde någon slags årssammanfattning av ”Lantz i P1” under någon av mellandagarna, och fick märka att Annika Lantz fortfarande, efter en massa år, är lika rapp i käften som hon är skarp i skallen. Och fruktansvärt rolig. Ingen kvalitetssänkning med åren där inte, snarare tvärtom.

Webben ger den underbara möjligheten att se eller höra program som sänts i radio eller TV, när det passar en själv. Ett stort plus som internet har medfört, bland många andra fördelar.

Igår pratade Helena von Zweigbergk i ”Spanarna” om alla personligt utformade erbjudanden från människor som hon inte känner men som försöker ge sken av att det finns en vänskap, som dräller in hos henne. Inte bara via nätet, sådant hoppas jag att Helena liksom jag skulle betrakta som spam och helt enkelt ignorera, utan hon har fått personliga pappersbrev hemskickade från människor med faktiska adresser som erbjuder henne lottovinster eller skönhetshjälp. Helenas tes var att internet som samlingsplats för sociala medier inledningsvis har inneburit att de flesta människor gjort sig till ”låtsaskompisar” med människor som de kanske inte egentligen känner. Hon nämnde Facebook, där folk hittills har skrutit med att ha många ”vänner” på sina listor (den som har flest vänner på Facebook när den dör, vinner), men där hon den senaste tiden har hört flera säga att de har på sin höjd 80 vänner och att de rensat bort en massa som de egentligen inte tycker att de känner. Jag har hört liknande samtal omkring mig, så den trenden kan nog omfatta fler än Helena von Zweigbergks bekanta… 🙂

Hon nämnde också bloggar, ur det här perspektivet. Hon sa att Sanna Lundell har stängt av kommentarsfunktionen på sin blogg för att hon fått så många angripande kommentarer från människor som hon inte känner, och Helena trodde att den här trenden när det gäller bloggar, skulle öka. ”Vänskapen” mellan den som skriver en blogg och den som läser den, är ju ganska ofta inte riktigt ”på riktigt”, heller… bloggaren sänder ut sig själv, sitt liv och sin personlighet, och känner inte alla mottagare av dessa ord. Men som läsare kan man uppleva det som om man känner bloggaren väldigt väl… som en ”riktig vän”.

Häromdagen pratade några kollegor om hur folk förmedlar sig, och med vad, på Facebook. En av kollegorna irriterade sig på att ett par han kände, skrev en massa kärleksord till varann på Facebook (medan de befann sig i varandras fysiska närhet). En annan utbrast upprört att hon inte litade på människor som alltid bara skrev positiva saker i sina statusrader – ”sedan kan man läsa deras blogg eller träffa dem i verkliga livet, och där få upptäcka att de inte alls är sådär lyckliga som de låtsas på Facebook!” Summan av misstron mot andras ”beteende” på Facebook, handlade om att kollegorna tyckte att folk använder Facebook som ett forum för att visa upp ett lyckat liv som kanske inte stämmer riktigt med verkligheten. Jag sa inte så mycket just då… men tänkte efteråt på att kollegornas upprördhet visade dels att vi fortfarande är ganska oklara över hur vi ska se på och förhålla oss till ”sociala medier” på nätet, och dels på att även kollegorna borde veta att en människas liv inte bara innehåller en aspekt. Man berättar kanske inte om känslor kring alkoholism eller barn som sitter i fängelse för ”hela världen”, men det hindrar ju inte att man går omkring och mår dåligt av sådana saker ändå… och man kan faktiskt vara jätteglad över en trevlig fest, samtidigt som man lider av att bli osynliggjord på jobbet. En människa består av väldigt många facetter, och var och en väljer var man vill visa upp vad… så gör ju även mina kära kollegor. Jag gissar att irritationen över folks uppvisande av ”perfekta liv” på ett socialt forum där alla på ett eller annat sätt faktiskt känner varandra, handlade mer om gammal vanlig hederlig svensk avundsjuka och missunnsamhet.

Jag har tänkt mer på att de flesta som uppehåller sig i sociala medier snarast uttrycker sig oväntat lite och sällan. Det tolkar jag också som en ovana och osäkerhet på hur man ska hantera och förhålla sig till social gemenskap som bara försiggår via datorer… och i någon mån en rädsla över vetskapen om att ”allt som görs på internet, finns kvar i evighet”.

Nätet för med sig en upplevd närhet mellan människor som går oerhört snabbt att etablera, men som saknar ”vanlig vänskaps” långvariga grundbyggande. Det är så oerhört mycket som vi inte vet, om de människor som vi kommer väldigt nära via mejl, bloggar eller nätforum, och som vi inte har träffat innan vi började öppna våra hjärtan och själar för varandra… vi är inte vana vid att etablera relationer på det sättet. Och ju fler som lär sig vara sociala via nätet, desto tydligare kommer förändringarna i hur vi är sociala på nätet, att märkas. Jag tror också att glappet mellan dem som har stor vana och är helt bekväma med att odla vänskaper via nätet, och dem som använder de sociala medierna utan att riktigt hitta formen för hur de ska förhålla sig till detta, kommer att öka inom bara några år. Inom ganska få år kommer dessutom 80- och 90-talisterna, som i princip är födda med datorer och internet, att synas mer i samhället, och deras erfarenheter och förhållningssätt till nätet som social arena kommer att beforskas och analyseras och ställas mot bilden som vi som idag har det samhälleliga tolkningsföreträdet har av samma nät. Det är spännande.

Kanske har Helena rätt. Kanske är vi på väg att bli mer skeptiska till ”bekanta”-relationer via nätet än vi är mot motsvarande relationer AFK. Jag hoppas att det inte blir så… för jag tycker och tror fortfarande att alldeles för många människor är ohälsosamt slutna om sig själva och sina själsliv gentemot andra människor.

Men om Facebook och liknande sociala medier skulle utvecklas till att folk använder dem mindre som ”skyltfönster” för att exponera sin attraktivitet som människor eller arbetstagare, och i stället skulle bli mer ärliga och äkta i sina uttryck, så vore det positivt… tycker jag.

Annonser