Blicken vilar på den upplysta mindre djungeln jag har skapat framför balkongväggen. Det är djupaste november och mörkt ute när arbetsdagen slutar. Men solen har skimrat idag, jag och dottern har sim-friskvårdat och bastat, jobbets festspellista rullar och jag är mitt nya, fina hem. Allt i livet har inte på något magiskt sätt blivit underbart. Men jag har lyckats bygga om ganska stora delar, och jag har gjort det på egen hand och med ordentligt mycket arbete.
Jag är stolt över mig och mina insatser. Och glad och tacksam över att få uppleva insikter om hur mycket jag faktiskt klarar. Jag tror att den omvälvande resan som jag har tagit mig själv på detta år, kan föra med sig… bra saker. För mig. Och av mig.
Det var psykopatiskt på jobbet i våras. Särskilt med chefen. Jag fattar fortfarande inte vad som hände med hen, varför hen ganska plötsligt behandlade mig så… destruktivt. Även efter sommaren var hen… ja, det fanns en ton av ”hur kan jag sätta dit dig”, mot mig. Men när månaderna gått så har hen ändrat beteende mot mig igen. Jag kan inte se var någon av hens förändringar kom ifrån. Hen tolkade mig, allt jag gjorde och sa, i ett negativt ljus under flera månader. Och nu verkar det ha vänt tillbaka igen, på det stora hela i alla fall. Jag kommer aldrig att lita på hen igen, alltid vara vaksam på att hen plötsligt kan bete sig vidrigt mot mig, men att hen inte gör det just nu innebär i alla fall att jag slipper ett slitage på själen.
Men jag sökte ett annat jobb. Ett jag faktiskt gärna hade velat ha. Tiden efter sista ansökningsdag gick, och lagom tills jag hade gett upp och accepterat att jag inte skulle bli kallad till intervju så ringde den chefen och gjorde just det. Som en av fem. Mina inside-kontakter nämnde att det fanns en som haft ett uppdrag där som just tagit slut, som de trodde eventuellt var ”påtänkt” för tjänsten, fick jag veta efter intervjutillfället… och veckorna gick igen, och nu räknade jag på riktigt med att jag var borträknad.
När jag ändå var i lokalerna i annat ärende letade jag upp chefen och frågade. Och jo, sa hen med väldigt medkännande och beklagande tonfall, de hade gått vidare med en annan än mig. Jag har inte tagit reda på ifall det var den eventuellt ”påtänkta” som fick jobbet. Det spelar ju egentligen ingen större roll, för jag fick det ju inte. Jag sa till chefen att skulle den personen tacka nej, så var jag fortfarande intresserad… och kommer det fler jobb där så är det inte omöjligt att jag söker igen. Egentligen hade jag velat fråga om det var något jag sa eller gjorde som misstämde med deras förväntningar. Men folk blir ju oftast så obekväma om man gör det. Fast man egentligen har rätt att veta.
Ska jag vara ärlig så tror jag att det nog var lite tur att jag inte fick det. Jag har lett ett stort projekt som tagit det mesta av min kraft från mars till september, och sedan flyttade jag från den bostad jag bott längst i i hela mitt liv. Att byta jobb också mitt i det kunde nog ha blivit… för mycket, faktiskt.
Och just nu är det hyfsat okej på jobbet. Jag gör inte många knop, men det har jag inte dåligt samvete för för jag jobbade typ 150% under sommarhalvåret. Det händer fortfarande konstiga saker med både medarbetare och chefer, jag blir ofta exkluderad från sammanhang där jag borde fått vara med, men just nu bryr jag mig mindre. Mitt fokus är åt andra håll, familjen och boendet är större och närmare just nu.
Jag har halkat in på spåret ”att ha en eller två narcissistiska föräldrar”. Läser böcker och andra texter som ger skrämmande hög igenkänning. Tar del av andras berättelser, vilket efterhand gör det ännu tydligare hur dysfunktionell familjen jag växte upp i är och att min situation med den familjen är extremt konstig, men inte unik. Det hjälper mig också att kunna se på relationerna och upplevelserna med mer distans. Får syn på att det faktiskt inte är eller var jag som är ”konstig” eller ”fel”. Att deras sätt att behandla mig faktiskt inte beror på något jag är eller gjort. Det är de som är… dysfunktionella, på delvis olika sätt men med ett summerat resultat som är… ja, inte normalt faktiskt.
Pratar med de närmaste barndomsvännerna. Om hur det var när vi växte upp, hur många absurda och hemska saker vi fick hantera. Att kanske vår största gemensamma nämnare är att vi alla hade narcissistiska mammor. Hur bra vi ändå klarat oss, och vilken tur det var att vi råkade hitta varandra och kunde stötta varann på konstruktiva sätt. Men det har satt sig i våra kroppar. Vi brottas alla med olika ganska livshämmande fysiska åkommor.
Det gör mig glad att faktiskt känna att jag älskar dem. Just ”älskar” är en känsla som jag liksom har tappat bort under åren… jag har nästan glömt hur det känns.
Jag kommer snart att ha ett par av barnen som finns i min familj boende väldigt nära. Det känns spännande att få upptäcka om och i så fall hur det kommer att påverka våra relationer och vardagar. Sakta närmar jag mig att bli mer medveten om att jag väljer och agerar för de saker jag vill ha i mitt liv.
Att lämna det förra boendet, som var så färgat av saker som hände under de ca 20 åren, känns som en lättnad. Jag har väl vetat länge att det förmodligen skulle bli så om jag flyttade, men jag har inte ens orkat tänka hela tanken om att påbörja flyttprocessen. Av någon anledning kom plötsligt den energin till mig innan sommaren, och har hållit i sig; jag känner nästan igen mitt gamla jag igen. Jag tror att jag har lämnat ifrån mig den massiva vanmakten som jag burit på i så många år… vågar inte säga säkert att det är så, är rädd att jinxa det. Men jag nuddar vid tanken i alla fall.
Nu formar jag min nya vardag, i ett hem som är så… fint. Jag har omålat trä i golv, dörrar och diskbänk. Inte så mycket yta, så jag tar det varsamt med att bestämma vad som ska stå var och ska få komma upp på väggarna. Kollegan som också flyttade nästan exakt samtidigt som jag säger ”våga inte fråga mig om jag kommit i ordning ;)”, och jag säger ”det kommer en ny sommar, då dagarna är långa, värmen gör allt enklare och vi är lediga. Då kan vi ta tag i projekten som vi behöver ide-sova oss genom nu.”
Det känns fint. Livet. Just nu.
Leva livet 