Sms mm

När dottern till slut kom hem från sitt blivande hem igår kväll, efter att ha städat köket noga, satte hon sig på min sängkant och såg lite orolig och nästan olycklig ut… Jag frågade vad det var, och hon sa: ”Alltså… det är ju helt gigantiskt, det här, att jag ska bo i egen lägenhet… och handla min egen mat, hur ska jag veta vad jag ska handla när det är till mig, liksom…? Det känns… för stort… ska jag vara vuxen nu, liksom? Det kan ju inte jag…” Och jag sa att jaa, jösses vad ditt självförtroende kommer att växa, för varenda gång som du får upptäcka att du kan och vet en massa saker som du inte visste att du kunde…!” Och då lyste hon upp lite igen, den lilla skruttan… 🙂 Fast sedan sa hon att… ”jag kanske får ta den här flytten en liten bit i taget… kanske inte sova där alla nätter… utan sova hemma kanske varannan natt, åtminstone i början…?” Jag sa bara att ”det ordnar sig, vännen”, och så kramades vi lite, och gick och la oss…

I morse hade följande sms kommit från min dotters far, som svar på det jag skrev igår:

”Hej Leva! Jag hjälper väldigt gärna dottern att flytta.  T ex med kartonger, köra släp, sängar, bära mm. Jag gläds med dottern dessa dagar. Nu var det shopping på [datorbutik] och som vuxen tycker jag att dottern kan få vara med och dela på kostnader för t ex billån. Om hon var ledsen över detta ska jag reda ut det med henne. Xx”

Sedan jag kommit till jobbet svarade jag: ”Ok, förstår hur du tänker. Men kan du inte bara vara lite extra generös med henne nu när hon flyttar… det är ju inte som om hon har en ‘full lön’, som vi… Du kan väl betala henne en hundring för att hon tar av sin tid, och följer lillasyster till simhallen? Hälsningar Leva”

Jag tyckte liksom att om han nu tycker att hon är ‘vuxen’ och att det ingår att betala för tjänster som andra gör för en när man är vuxen, så kunde han väl ge henne den där jäkla hundringen som hon fick betala för bensinen igår, utan att ens behöva tappa ansiktet genom att backa på sin princip…

Några timmar senare kom ett sms från dottern: ”Tack för att du står upp för mig när jag inte gör det. Puss!”… och det värmde väldigt i modershjärtat… jag hoppades också att det betydde att något blivit bra, på något sätt, med hennes pappa som hon träffat på morgonen när hon ställde upp med att ta lillasyster till simskolan, för att pappan inte kunde eftersom han skulle på familjerådgivning med sin sambo, samtidigt… Dottern gjorde alltså honom en tjänst. Alternativet hade varit att han hade antingen fått ställa in samtalet med sambon, eller be lillasysters mamma, vilket enligt dottern hade inneburit ‘ett jäkla liv’…

Men inte tusan hade han betalat henne någon hundring. Eller ens tagit upp frågan med dottern… nej då, han hade bara förklarat för henne igen hur enormt mycket han ville hjälpa henne men att han tyckte att hon rent principiellt skulle betala när han gör henne tjänsten att låna ut sin bil… när hon ska göra honom en tjänst, så betraktar han tydligen henne som sitt barn som han kan ‘kräva’ arbetsinsatser av. Och när han ska göra henne en tjänst, så är hon plötsligt vuxen, och ska betala honom… fy fan.

Den som läser detta och inte tycker att min dotters pappa beter sig som en jävla skit mot sin dotter, har något allvarligt fel i sin uppfattning om hur människor har rättigheter och skyldigheter att bete sig mot varandra. Den som kan läsa in några som helst förmildrande förklaringar i min dotters pappas attityd mot sin dotter, en attityd som alltså bara har blivit värre för varje år som gått och som till slut fick mig att inse att min dotter skulle få stora psykiska problem i sitt vuxenliv om jag inte såg till att ta henne ur den miljön… den som tycker att det är jag som resonerar fel eller tycker synd om min dotters pappa i stället för om mig och min dotter, den är den sortens människa som jag inte vill veta att den finns ens genom en stjärnkikare på 14 ljusårs avstånd…

Nu i kväll skrev jag till honom: ”Xx, om du tycker att dottern ska göra dig tjänster utan att få ersättning för det för att hon är din dotter, medan du tycker att hon ska betala dig när du gör henne tjänster för att hon då plötsligt är en vuxen, så får du inse att du resonerar inkonsekvent och att det ser snålt ut. Om du vill slippa att din dotter kräver betalning för allt du ber henne om hjälp med framöver, bör du nog inta en mer generös attityd mot henne… Mvh, Leva”. Han kommer förmodligen inte att förstå ett dugg av det jag skrivit… men jag tycker att han kan få möjligheten att välja – antingen ha en otrevlig och självgynnande kommunikation med sin dotter, eller släppa taget om snålheten och få en trevligare relation med henne…

Han svarade: ”För bövelen, ta det lugnt! Dottern ska få inflyttningspresent och ersättning för barnvakt och hjälp. Just nu ska jag lägga lillasyster och senare i kväll ska jag tömma släpet som är fyllt med skrot eftersom släpägaren inte tömt det, samt sedan packa dotterns grejor samtidigt som jag och sambon har gjort slut. Ta det lugnt! Xx”

Och jag svarade: ”Jag visste inte hur läget var hos dig, och är ledsen för din skull… Han en så bra kväll du kan. Dottern hälsar också. Leva”.

Sådan är jag… tyck vad ni vill om det svaret, men när jag och min dåvarande som varit ihop i fyra år, just gjort slut, och jag bad dotterns pappa att ta dottern redan från söndag kväll så att jag fick några timmar att bearbeta mina känslor utan barn eller jobb omkring mig, så lovade han att ta henne – men sedan ringde han på söndag eftermiddag och sa att nej, han kunde inte ta dottern, för han hade ju lovat sin dåvarande (lillasysters mamma, långt innan de fick barn ihop) att de skulle gå och dansa gammeldans på kvällen och hon blev så ledsen om dottern måste följa med, för då skulle ju pappan vara tvungen att engagera sig i dottern också och inte bara i henne… så generös har han varit när det krisat för mig. Varenda gång. Vissa gånger har han passat på och skällt ut mig efter noter, när jag har berättat att jag har mått akut dåligt pga något som hänt… han har också sagt till både mig och dottern att han tycker att det är fel av mig att vägra träffa min pappa, eftersom det innebär att vår dotter inte får träffa sin morfar… han bryr sig inte ett enda dugg om hur någon behandlar mig. Verkligen inte ett enda dugg.

Jag är inte särskilt gammal, men när jag var ung var det fortfarande pinsamt att framstå som snål och otrevlig. Det var fortfarande den som inte hälsade på en bekant när man råkade träffas (oavsett vad man tyckte om människan i fråga), som var pinsam och ‘onormal’… och jag förstår faktiskt inte vad det är som har hänt, de senaste 15-20 åren. Det har hänt något stort och enormt destruktivt med den svenska delen av mänskligheten, något som innebär att det inte längre är den som inte klarar att bete sig artigt och civiliserat emot andra människor, som är pinsam – nej, nuförtiden anses det normalt att bete sig som ett as mot sina närstående, arbetskamrater, vänner och bekanta… ingen runtikring reagerar längre. Det är den som beter sig trevligt och civiliserat, som ses som en ‘looser’… det är vi som förväntar oss att folk ska uppföra sig trevligt, vänligt artigt och oaggressivt utan anledning, som blir angripna. Det är verkligen något allvarligt fel med mänskligheten.

Och jag kommer aldrig att acceptera det. Jag kommer aldrig att sluta tala om vad jag tycker om det.

Mr Morris skrev igår om hur vi väljer att tolka andras ord:

”Jag, likt många andra, har läst in saker i en text – och känt oss illa berörda, träffade och ibland till och med utpekade, utan att någon annan sett det, förstått det, känt det så och det har ej heller varit avsändarens tanke.

Det intressanta uppstår när jag granskar mig själv. De gånger som jag läst in saker i texter, kännt att någon tryckt ner mig och liknande – så har jag själv mått dåligt. Antingen för saker som jag gjort eller borde gjort. Men min själ får mig att må dåligt över orden som jag läser. Insikten kommer nu att jag aldrig kan ta andras ord som mina egna, utan känslan som jag får av dem är min inte någon annans.

Blir jag glad eller ledsen över en text inser jag att jag måste stanna upp och se på min själv. Varför känner jag så, vad har jag i mitt bagage som gör att jga uppfattar det så?”

Och jag har insett för ganska länge sedan, att när människor läser eller hör mig säga vad jag tycker om hur man borde uppföra sig mot andra – och framför allt hur man inte får uppföra sig mot andra – och reagerar på det… så beror det på att de anar att de själva besitter den där sidan som jag talar om att jag inte gillar, och som de själva nog inte är så himla stolta över heller, när de ‘tvingas’ tänka efter, av att jag talar om vad jag tycker…

Men saken är den att valet är vars och ens. Vill jag känna mig påhoppad av vaga antydningar som skrivs på en blogg, eller sägs när jag hör det, så kan jag antingen välja att fråga: ”menar du mig, och i så fall, kan vi prata om det för jag vill gärna förstå hur du uppfattar mig?”, eller så kan jag helt enkelt förutsätta att det inte handlar om mig… men genom att reagera med att angripa den som säger saker om mänsklighet som jag inte vill höra för att det tvingar mig att ta ansvar för mina egna val, så visar jag egentligen inget annat än att… jag är precis en sådan som den andra beskriver. En som inte lever upp till devisen ”lev och låt leva”…

Sedan tycker jag ju, ganska självklart, att när för mig okända människor raddar upp hårda och väldigt negativa ord i sina beskrivningar av mig, i kommentarer på min blogg, så vore det väl ganska konstigt om jag inte tog illa vid mig… det är ju meningen att försöka såra, med sådana ord. Saker som att ”släpp din dotter fort – hon får det mycket bättre utan dig”, när det inte finns fog för en sådan åsikt utifrån något jag berättat, är ju uppenbart bara avsett att försöka göra mig illa…

Människor gör faktiskt saker med avsikten att skada andra. Det handlar inte bara om hur man väljer att tolka andras beteenden… det finns en bortre gräns där, om man inte reagerar på något adekvat sätt (genom att gå sin väg, är det enklaste, om det är möjligt), resultatet faktiskt inte kan bli annat än att man låter sin själ kränkas och bli trasig och krokig… Med en psykopatisk våldsmänniska finns faktiskt risken att man blir ihjälslagen om man bara ler glatt och svarar vänligt på dens angrepp. Ickevåld fungerar bara så länge som man lätt kan gå sin väg från den som angriper med avsikten att skada… men jag tänker inte låtsas att ansvaret för att jag blir sårad, arg eller ledsen när en människa använder ord eller beteenden som det inte går att hitta några konstruktiva förklaringar till, är mitt.

Det är inte alltid bådas fel när två träter. Det finns faktiskt människor och situationer, då det bara är den enas fel att det uppstår konflikter.

Vilket ändå aldrig hindrar mig eller någon annan från att stanna upp och titta efter i oss själva, när vi reagerar…

Sedan jag inte följt med på arbetsplatsens utflykt, och i stället arbetat en massa till strax innan fem, for jag till affären och handlade en massa mat. Där träffade jag ena halvan av psykologparet som är föräldrar till en av dotterns dagiskompisar, och vi pratade en stund om skolan (deras dotter går där också) och så bad h*n mig hälsa till min dotter och önska henne lycka till så mycket… trevligt.

Och när jag kom hem tog jag itu med att laga en lasagne, som dottern (och vi som hjälper till) ska få som flyttgröt i morgon när vi flyttat åt henne. Sedan stekte jag falukorv och stuvade makaroner till dagens middag. Dottern kom hem ungefär i den vevan, och jag svor lite över att hennes pappa inte alls hade förstått ett enda dugg av varför hon blivit ledsen, trots att hon uppenbarligen berättade det väldigt tydligt och begripligt… och sedan gjorde hon sallad, och vi åt.

Nu packas det för fullt här. Jag ska gå och hjälpa henne nu. Ha en fin tisdag afton.