Sådär…

… då har jag blivit en ensamstående utan barn, då…

Det känns naturligtvis på en massa olika starka sätt. Men eftersom jag just nu inte orkar med att inte få andras ”tillåtelse” att känna vare sig det ena eller andra, ja om det inte bara är lagom hurtigt med ett ynka litet charmigt stänk av sorgsenhet, för att tillfredsställa de två kategorierna människors inställning till vad det innebär att ens enda barn flyttar hemifrån, så ska jag inte berätta något om hur det känns. Jag har väl övertrasserat min kvot av tillåtna känslor, för det här året… tycks folk omkring mig tycka. Andra får gärna känna både det ena och det andra, och respekteras i sin känsla… men jag får tydligen inte det. Det innebär väl att jag tar av andras utrymme, kanske. Så jag håller tyst.

Och därmed var det slut på det inlägget.

Update: och bara för att verkligen bevisa det jag just skrev, har jag Håkan som skyndar till min undsättning med en kommentar: ”Kom igen nu och lägg ner offerrollen!”… Han är fixerad vid det han läser in som ”offer” i det jag skriver, andra blir irriterade över att jag själv definierar vad jag känner i stället för det som de har bestämt att jag ska känna… tänk att det ska vara så svårt att låta andra människor känna det som de själva säger eller visar att de känner.

Men när man provat några gånger, att själv definiera sina känslor och bara få korrigerande åsikter om hur man borde känna i stället, då låter man bli att berätta vad man känner. Då stänger man inne, och låter andra tro att de har lyckats tvinga en att känna det som de kräver…

Annonser