Det måste vara solen

Eller så behövde jag djupdyka bland känslor, för att hitta en del förklaringar… förklaringar eller orsaker kan behövas ibland, för att man ska veta vad det är man ska jobba med.

Kanske var jag verkligen bara så oerhört slut på, efter denna vecka och efter en lååång period av accelererande arbetsbörda, att det som behövdes var en hel lördag med promenad i naturen (som gav ovanligt mycket ro och njutning, faktiskt), att få städning och tvätt gjort och att laga riktig mat.

Fast jag tror en del på solen.

Både igår och idag är solen framme, och någon sa att fram till i fredags hade det varit 4 soltimmar där vi bor, under hela november… solen spelar in för hur vi mår. Kanske inte lika tydligt som sömnen, men ganska tydligt ändå. Jag och en kompis lekte igår med ett framtidsscenario där vi hade uppfunnit ett ”solpiller” – kunde man skapa ett piller som innehöll alla de effekter som solen har på oss (utom malignt melanom, då), så skulle man garanterat kunna försörja sina följande tio generationers familj, på det…

Oavsett orsak, så har dagens DN-läsning om oxytocinets bevisade effekter på välmåendet och att den som lever med mycket fysisk och psykisk närhet och trygghet själv skapar en harmoniserande effekt på alla omkring sig, stärkt min bild av att jag nog har alldeles rätt i att det jag behöver är närhet och kärlek. Det är det som saknas, för mig, för att resten av livet ska haka på i livsglädjespåret igen… Oxytocin är en av de kroppsegna ”drogerna”, och på motsvarande sätt som man blir ”hög” (fast på ett lugnt och stillsamt sätt) av inre duschar av oxytocin, så lär avsaknaden av samma ämne ha en motsvarande negativ effekt. Jag har inte blivit sämre på sociala samspel sedan det tog slut med exet, snarare tvärtom, men jag är ganska övertygad om att efter att ha levt med fysisk närhet, kärlek och trygghet i stort sett under hela mitt liv fram till för drygt fem år sedan (då det tog slut med exet) till att numera leva i stort sett helt utan närhet, så innebär det en deprimerande effekt på både kropp och hjärna…

Det är märkligt hur misstänkliggjord man kan bli för att man säger att man behöver kärlek. I synnerhet de som själva lever med närheten i sin vardag, vill gärna vifta bort dess betydelse och försöka flytta ens fokus till att det är någon form av ”individuellt självförverkligande” som man behöver… vad kan det bero på? Varför är det något negativt att säga att man vill ha det som alla omkring en har, och som både de och jag vet att de ser som en grundförutsättning för sitt eget välmående?

Jag menar givetvis inte att man ska ha ett förhållande som en kompensation för att leva sitt eget liv. Det har jag aldrig vare sig tyckt, eller haft själv. Jag är tvärtom oerhört försiktig med att gå in i alla slags relationer med människor som visar att de ”behöver” mig, som en drog för att slippa hantera sig själva och sina egna liv. Det jag pratar om när jag säger att jag behöver kärlek, är inte att ha en annan människa som en krycka för att slippa gå själv – det jag pratar om, är givetvis gemenskapen, tryggheten, glädjen, värmen och närheten som följer med en bra kärleksrelation… och de kärleksrelationer som jag har haft fram t o m exet, har varit sådana som har gett just det.

Jag vet att många människor som har tappat greppet om sina egna liv och som mår väldigt dåligt, önskar sig en förälskelse för att få fly in i en positiv känslokick en stund. Låta en annan människa få ta över styrandet av de egna känslorna, ge bort ansvaret för sin lycka till någon som man kan måla en drömbild av. Men den som känner mig det allra minsta, borde väl vid det här laget ha förstått när jag talar om hur skeptisk jag är till ”passion”, hur mycket jag ser det som ett känsloknarkande som bara skapar obalans i tillvaron – så varför reagerar folk med att inte vilja bekräfta den känslan som jag uttrycker, om behovet av kärlek och närhet? Är det skämmigt att behöva andra människor? Är det extra skämmigt för en kvinna att behöva en man – är det det gamla sjuttiotalsfeministuttrycket ”en kvinna utan man är som en fisk utan cykel” som fortfarande spökar, i min generation och därikring? Är det måhända så att de allra flesta vuxna både män och kvinnor har insett att det som vi idag kallar ”kärlek” mellan man och kvinna, i väldigt hög grad handlar om makt snarare än om välvilja, generositet, medkänsla och ömhet…? ”Passionen” består bara så länge som de inblandade parterna ser sig som varandras motpoler, i någon mening. Passionen övergår till gammal vanlig vardagsgemenskap utan större känslokickar, när makt- eller motsatsspelet klingar av… och det gör det ju, förr eller senare, eftersom inga ”vanliga” människor i längden orkar leva med det stresspåslag som ett ständigt motsatsförhållande skapar. Får man dessutom barn tillsammans, så blir det ju kontraproduktivt att ”kriga” mot varandra när man verkligen behöver samarbeta för barnens och familjens överlevnad.

Jag är en av ganska få som inte hyllar passionen. Som uttryckligen undviker män som visar att det är ”krig” de vill ha… ständiga kraftmätningar. Och de flesta män av idag är uppvuxna med en moral som säger att det är fritt fram för dem att ändra spelreglerna eller fuska, för att de ska få vinna. Som kvinna, med en sådan man, får man ägna all sin tid och energi åt att försöka få honom att sluta gå emot en utan i stället med en, medan han gör sitt bästa för att hålla kvar motsatsförhållandet… så en sådan man vill jag inte ha. Jag vill inte ha en ”stridis” – mina erfarenheter säger mig dessutom att de flesta män förlorar i diskussioner med mig, dels för att jag sällan påstår mig veta saker som jag inte vet (medan de själva inte drar sig för att utge sig för att vara experter på områden där det framgår med pinsam tydlighet att de inte har en aning om vad de pratar om), och dels för att jag har en bättre förmåga att balansera mellan känsla och intellekt än de flesta män har. De inser vanligtvis själva också när de förlorar, men de vill inte gärna erkänna att det är vad som händer, utan då blir de i stället sura eller börjar försöka jävlas med mig. Som om det vore mitt fel att de slänger ur sig saker som de inte kan eller vet tillräckligt mycket om?! Ja, det blir konsekvensen om man är en sådan människa som väljer att lämna över ansvaret för både ens känslor och beteenden, till andra än sig själv…

Jag vill inte ha en man som har så mycket fokus på att ”vinna” över kvinnor att han hellre förstör relationen än lär sig leva med riktig kärlek. Jag är inte intresserad av den ”spänningen” som handlar om maktbalans mellan könen – dvs det som de flesta människor kallar för ”passion”. Och jag är medveten om att de män som inte har fokus på maktbalansen, är oerhört sällsynta…

Och nu har jag alltså fått lite mer ”bevis” på att det stämmer när jag påstår att jag mår bättre av att leva i en kärleksrelation än att leva utan. När jag skriver meningen här, just nu, tycker jag att det ser så himla självklart ut… så jag undrar, igen, varför en hel del människor försöker förringa betydelsen av närhet och kärlek för välmåendet… kan det hänga ihop med bilden av ”barndom” respektive ”vuxenhet”? Vi vet alla att barn behöver, söker, och får, närhet från föräldrar och andra omkring dem. Innebär det att vi ser närhetsbehov som något… infantilt? Och att motsatsen till det, dvs ”att vara vuxen”, därmed automatiskt definieras som att vara självständig och inte i behov av närhet och gemenskap?

Den som är oberoende, är den som upplevs ha mest makt. Så ju tydligare man deklarerar sitt behov av kärlek, närhet och gemenskap, desto lägre ”status” får man…? Ja, jag tror att det kan vara så det hänger ihop. ”Ledaren” är den som har flest förmågor som gör att h*n klarar sig på egen hand… ju högre upp i hierarkierna, desto större grad av självständighet. Inte bara på ett biologiskt plan, även om det förmodligen är biologin och evolutionsläran som förklarar fenomenet – men vi har ju även idag exempel på män i ledande positioner som tillfredsställer sitt behov av mänsklig närhet och ”kärlek” genom att köpa sig sex. De behöver aldrig tillstå att de behöver närhet – de är oberoende, de köper det de behöver utan att behöva ge något annat än pengar tillbaka. Och den de köper sex av, är utbytbar. De är alltså obehövande och oberoende – en förutsättning för att få och behålla makten… så tror jag att det kan vara.

På sätt och vis borde jag förmodligen känna mig lite smickrad av att människor omkring mig vill se mig som den oberoende och obehövande… för det skulle ju kunna tyda på att de gärna vill se mig som ledare.

Men jag är en firre (med cykel, men utan man! ), och fiskar inordnar sig inte lätt i vedertagna roller och mönster. Dessutom är jag lillasyster, vilket förmodligen förstärker min ovilja att hålla mig inom ett ”fack” som andra har byggt åt mig… Jag förväntar mig att bli respekterad för att jag är hela spannet av det som är mänskligt. Jag vet att det är ont om människor som klarar av att förhålla sig till det som är så nyanserat, de flesta behöver få dela in sin värld i motsatsfack… men jag går inte med på att respekten för mig ska baseras på så enkla indelningar i alla fall.

Och jag tror att världen skulle bli en bättre plats för alla människor att leva i, om vi kunde träna oss lite på att sluta förhålla oss till hierarkiska system…

Jag tror alltså att det som jag först och främst skulle behöva, för att bygga upp min egen kraft igen, är en kärleksfull relation med en man. Gärna med fler människor också, som finns i min fysiska närhet. Som jag just konstaterat, så är det dock ont om män som är intresserade av att se sig själva och sina medmänniskor som människor snarare än kön, och som saknar intresse av att delta i maktkamper… jag har stött på några män de senaste åren som själva tror att att de inte vill ha maktkamp. Men när de upptäcker att jag vet vad jag pratar om och att jag ibland har tänkt väldigt mycket längre, bredare och djupare än de själva, så återfaller de till att antingen vilja tvinga in mig i det ”passionerade” facket (för där allt är känslor finns inga spelregler, och då kan de ”vinna”), eller så lägger de över ansvaret för deras egna reaktioner och/eller beteenden på mig. De gör det till mitt fel, att de beter sig som idioter… och då tappar jag både intresset och respekten för dem. Jag upplever helt enkelt maktspel där den som spelar inte behärskar det område som den ger sig in på, men ändå kräver att få vinna, som ett utslag av bristande intelligens… och alla människor måste inte vara intelligenta för att jag ska både respektera och älska dem, men jag ser inte vitsen med att traggla med en människa som både vill ha strid hela tiden och som dessutom sannolikt inte kan ge mig någon mental stimulans på sikt.

Jag har sagt det förut och säger det igen: en av de mest attraktiva egenskaperna som en människa kan ha, är prestigelöshet. Vilket är något helt annat än självförnekelse eller bistande självkänsla. Jag har aldrig tänt på de ”farliga” killarna… jag har antingen försökt hålla mig undan, eller sett till att jag blivit den könlösa kompisen, till sådana killar. Jag tycker inte att ens latent aggressivitet är sexigt… och jag vet att jag är ovanlig, som kvinna också, med att faktiskt verkligen fungera så… Sedan det tog slut med exet har jag tänkt att jag kanske behöver ändra mitt ”sökmönster”, att jag har valt fel killar tidigare, så jag har medvetet gjort försök att åtminstone lära känna ett par män som är av den maktstridiga sorten… och det har bara tagit tonvis med energi av mig, och inte lett till något gott. Det har inte ens hjälpt att jag har försökt glida vidare förbi alla de saker som mannen velat ta strid om…

En stark människa är för mig någon som är så trygg i sitt egenvärde och sin självbild, att den inte har något behov av att tävla. En stark människa… är nog en som bekräftar sig själv, huvudsakligen. Och det ligger inte ett enda dugg i tiden att vara sådan… bekräftelsebehovet är den starkaste drivkraften i vårt samhälle just nu. Och jag behöver en man som vill dela kärlek – men som, liksom jag, inte behöver en annan för att få bekräftelse på att han syns och finns och är viktig… en man som definierar sig själv och som aldrig skulle komma på tanken att ösa skit över mig för att min intelligens, min analytiska och logiska förmåga, gör honom osäker. En man som självklart äger och förvaltar ansvaret för sina egna känslor…

Men då pratar jag om kärlek. Idag har jag funderat mer på närhet, vilket kan hänga ihop med kärlek men faktiskt inte alls måste göra det. Dessutom har jag funderat på sociala sammanhang. Och kommit på att jag kanske ska kontakta en av mina två exkollegor sedan länge tillbaka, som är de enda singelmän jag känner till inom min jättestora arbetsvärld, och höra om vi kanske kunde ta en fika ibland… gå på en utställning, kanske på bio… bara för att vi känner varandra och är nästan de enda singlarna i stan. Jag funderar faktiskt också på att kontakta den här senaste exkollegans svåger (alltså exkollegan som jag pratat ett par gånger med de senaste veckorna), trots att det skulle störa både exkollegan och hans fru… men i så fall skulle jag försöka undvika att nämna exkollegan, för svågern. Så att vi kunde lära känna varandra oberoende av hans familj… och om det skulle visa sig att vi trivs ihop, så får familjen vänja sig vid det efterhand. Det skulle nog vara enklare så… fast riktigt hur jag ska ta kontakt med den där svågern, som det alltså är 1½ år sedan jag träffade och pratade lite kort med på ett bröllop, det vete tusan… Inte för att jag är rädd…

För över 20 år sedan var jag och ett dåvarande kompisgäng ute på krogen tillsammans. Vi var… 6-7 stycken kanske, och när vi kom till lokalen fanns det inga lediga bord – men vid ett stort bord satt en enda ensam kille… och vi frågade om vi fick dela bordet med honom. Det gick bra, sa han på engelska… det visade sig att han var från Kanada, och grabbarna i mitt gäng kom snabbt i samspråk med honom om hockey, såklart… Jag tror knappt att jag pratade med honom alls, annat än någon enstaka mening. Jag var inte särskilt intresserad…

Men någon vecka senare råkade jag se honom på ICA. Jag kände igen hans jacka, som hade ett speciellt emblem på ryggen. Och när jag lämnade butiken hade jag kommit fram till att jag var nyfiken på honom, och ville träffa honom… fast då hade han ju gått för länge sedan. Så jag letade rätt på honom (minns inte hur jag lyckades med det), och ringde upp honom och sa, på lite knackig och ovan engelska, att ”hi, I don´t know if you remember me, we sat at the same table at xxx a few weeks ago”… Jag fattar inte riktigt att jag vågade…! Men han svarade förvirrat och artigt att jaha, jo… just det… och jag fick ur mig att jag gärna ville träffa honom, och undrade om han ville gå på bio med mig… och han tackade ja… Ja herregud, jag vete tusan hur jag skulle ha reagerat om det varit omvänt… Fast på den tiden skulle jag nog bara ha tyckt att det lät spännande, och det var sällsynt med överfall och våldtäkter då, dessutom var jag ju tillräckligt ung för att inte ha hunnit fatta att jag var dödlig.

Och jag gick förbi hos honom och vi gick på bio, såg ”Good morning Vietnam” minns jag, eftersom jag var djupt irriterad på den amerikanska självgodheten i filmen och pratade upprört med den stackars kanadensaren om det på vägen hem… Ja herregud, som sagt… att han ville fortsätta träffa mig efter det, måste ha berott på tillfällig sinnnesförvirring, hos honom…

Han berättade senare att efter att jag hade ringt honom första gången, hade han slängt sig iväg hem till en kompis och berättat stirrigt om telefonsamtalet och den planerade dejten, och sagt att han inte hade en aning om vem jag var eller hur jag såg ut, ”what if she´s ugly, then what do I do!??”… Men det gick bra, och vi höll ihop de månader som han var kvar i landet. Resten är en annan historia.

Jag har också bott en hel sommar i södra Sverige, skaffat jobb där och allt, som resultat av att en kille ringde fel nummer och hamnade hos mig.

Så särskilt rädd för att göra bort mig eller att inte nappa på chanser, är jag inte.

Men nu är det ju så, med exkollegans svåger, att vi är ganska intrasslade i varandras nätverk av människor… han jobbar med min kusins man, och är alltså svåger till min exkollega, och jag fikar så gott som dagligen med en annan man som också ingår i den kretsen… och som om det inte räckte, så jobbar min körledares sambo på samma ställe som han. Jag har helt enkelt en hel del att förlora på om han skulle tycka att jag verkade mer eller mindre bindgalen, som ringer honom och undrar om han vill fika med mig, 1½ år sedan vi senast sågs… Jag får helt enkelt fundera lite mer på… hur jag ska lägga fram det, om jag tar kontakt med honom.

Men det känns lite trevligt att komma på att det finns män i min omgivning som jag kanske skulle kunna göra sociala saker med, åtminstone. Oss stackars-överblivna-singlar-som-inte-får-vara-med-i-parsammanhang emellan, liksom. Utan att direkt lida av sällskapet… för det finns faktiskt också ett par av dem jag dejtat de senaste åren, som är så tråkiga att jag faktiskt lider av att behöva umgås en längre stund med dem.

Men nu ska jag gå ut en stund innan det blir mörkt igen. Och sedan göra yoga. Kanske hinner jag baka bröd till soppan som jag ska bjuda dottern på, när hon kommer framåt kvällskvisten… det får visa sig.

En fin söndag önskar jag alla.