Oj, upptäckte just att allt det jag skrev igår faktiskt inte försvann, när Explorer kastade ut mig! 
I WP så sparas tydligen utkasten, som det står att de ska göra… inte som i Blogger, där det står att det sparas, fast det är bara på skoj… 
Hade inte tid att skriva om igår, så det blev inget inlägg då…
Jag kommer tillbaka till ”what I fear, I create”… det är en av trådarna som rör sig i mig just nu. Rädslans betydelse för hur jag upplever världen, och vad jag därmed förmedlar till världen.
Mejlet från Jo gav varken bu eller bä, känns det som. Han skrev bara att han sett att jag kikar förbi på hans sida “varje dag” (inte sant, men behöver han förstärka sin bild av sin betydelse för mig genom att överdriva, så är inte jag den som överhuvudtaget bemöter det påståendet), och av det så trodde han att jag kanske ville ha kontakt igen. Det ville han, skrev han. Och jag svarade raskt “Varför då? Vad vill du säga mig?”, och i morse hade han svarat, rätt lamt, att han hade uppfattat att anledningen till att jag kollade in hans sida kanske var att jag var intresserad och ville ha kontakt igen, “Jag har inget emot att prata med dig, jag tycker om dig som människa, även om jag inte ville vara tillsammans med dig”, men om han missförstått mig där så bad han om ursäkt… wtf, för att uttrycka mig lite internationellt vulgärt… Jodå, jag noterar ordvalet - “ville“, inte “vill”. Kan tänkas betyda att den nya damen redan har dumpat honom, när han byter tempus mitt i meningen… och jag säger som Lagerståhlarna, “det bekymrar mig icke!”… Jag vet inte om jag tänker svara på det. Just nu tänker jag i alla fall inte göra det. Jag vet, alldeles glasklart, att jag inte vill ha ett förhållande med honom igen, och jag tror inte att jag vill ha honom som vän, eller bekant, heller… hur det än är, så behöver jag inte fler människor som tar energi av mig. Och en människa som är ärligheten själv, tills det gagnar honom själv att ljuga för mig och han dessutom väljer att göra det, grovt och utan ånger dessutom, skulle innebära att jag skulle tvingas försöka lista ut vad som pågår i hans liv hela tiden, för att inte få fler obehagliga överraskningar… dessutom har jag oerhört svårt att känna någon respekt för en människa som ljuger på det sättet. Det känns inte riktigt som om det finns någonting alls att basera ens en vänskap på, med honom… det skulle kosta mig en massa energi att försöka lista ut vad han är “up to” nu, och jag skulle känna mig otrygg med honom, hela tiden. Värdelöst.
Åter till tråden. What I fear, I create.
Till och från, extremt tydligt medan J och jag försökte få till ett förhållande (den minimalt korta lilla stunden), har jag känt att… om jag säger det här som jag tänker och känner till honom, så kommer det att göra så att han känner och agerar på för mig oförutsägbara, men väldigt sannolikt negativa, sätt. J var så väldigt känslomässigt föränderlig, det kände jag tidigt… en del människor låter sina känslor styras så extra mycket av det som omgivningen säger och gör, har i stort sett ingen förmåga alls att själva bestämma om de ska tro på “känslan för stunden” eller ej, och fattar stora, avgörande beslut som påverkar både deras egen och andras framtid, baserat på den där “magkänslan” som är för stunden. Jag funkar inte så, men jag börjar lära mig att… ta det väldigt försiktigt, och helst faktiskt undvika, dem som fungerar så. Jag blir otrygg med sådana människor, och människor är olika - jag är säker på att det finns de som vill ha det där ostadiga, som känner att det ger dem en livsnerv. Inget fel med det, någonstans.
Med Jo, pratade jag öppet om mina farhågor när det gällde en framtid tillsammans. Han sa att han blev alldeles lycklig av att jag var så ärlig… J har uttryckt liknande positiva känslor för min uppriktighet, men jag tror att… båda de här herrarna… har levt med kvinnor som har svårare än de själva för att formulera sina känslor, tankar och viljor. Så de har tänkt ut att “mitt nästa förhållande ska vara med någon som kan förmedla sig själv”. De tror verkligen att det är vad de vill ha, och i någon mån är det nog det också - fast med en kvinna som jag, som har rätt mycket bättre pejl på både hur jag själv och de fungerar, så hamnar de i osäkerhet… samma slags osäkerhet som de själva har försatt sina tidigare partners i.
Själv så har jag till och från längtat efter att få träffa en man som har mer koll på sig själv och omvärlden, än jag har… det är inget konstigt med att man längtar efter motsatsen till det senaste “misslyckandet” som man upplevt, det är snarast friskt att man försöker lära sig något av sina misstag.
Nå, oavsett det, åter till tråden. Det jag är rädd för…
Skåne-E, får han heta, han som jag chattade med igår och i förrgår, pratade inledningsvis i vår kontakt ganska mycket om intelligens. Han påstod att om det är mer än 2 standardavvikelser i IQ mellan två människor, så får de svårt att kommunicera med varann… och jag har inte tillräcklig koll på “standardavvikelser” just nu för att veta exakt vad det innebär, men jag fattar att om det är stor skillnad i IQ mellan två människor, så får de svårt att förstå varandra.
Intressant aspekt. Det ger mig ännu ett perspektiv att ta med, när jag funderar över varför vi människor rättså ofta verkar ha så svårt att mötas, nå fram till varann med våra avsikter och personligheter…
Själv så är han väldigt vänster-hjärnhalve-orienterad och har en IQ på minst 135, tydligen. Med i Mensa. Och han sa, rätt tidigt, att han sökte en kvinna med hög IQ… just för att han inte tyckte att det gick så bra att kommunicera med “bimbos”, han skrev att han inte ens kunde se sig själv försöka med en snygg men ointelligent kvinna… och det kan ju å ena sidan låta lite streber-aktigt, och å andra sidan handla om att faktiskt inse sina egna begränsningar. Man får välja själv hur man vill ta det! Jag har inte gjort något riktigt IQ-test, men… med Illustrerad Vetenskaps test hamnar jag på 137… vet inte hur rätt det visar.
Den här mannen är… återhållsam, med hans egna ord. Känslomässigt. Nu har vi chattat… åtskilliga timmar sammanlagt, via MSN… och jag får nog säga att han är rättså… svår att komma inpå livet. Vid ett tillfälle nämnde han något som han tyckte att jag hade sagt tidigare, och jag kände inte igen det, så jag skrev “nu tänker du nog på någon annan av dina damer”, varpå han svarade att “nähäh, inte en chans, du sticker ut för mycket!”… ;-) Jag frågade hur han menade då, och han svarade “mängden ord, och att du går rakt på de allra känsligaste frågorna”… tyckte han ja, jag hade inte ens börjat fråga om något känsligt…
Han har träffat en kvinna via samma sjt, och de har setts två gånger. Hon bor… i den delen av landet som han bor, och det gör inte jag… och han tyckte att hon verkade väldigt mycket mer reserverad irl, än via sms och chatt. Så hon går under benämningen “knepiga tjejen”, när vi nämner hennes existens… Men, dels för att det naturligtvis triggar hans manliga jaktinstinkter, viljan att försöka få henne att öppna upp mer irl, dels för att hon är både smart och trevlig, och mest för att hon bor 2 mil ifrån honom, så… är det henne han har först på sin prio-lista. Jag har försökt lyfta att… så himla omöjligt skulle det inte vara, man kan alltid hitta lösningar på det geografiska problemet, men… han verkar ovillig att se lösningar. Fast efter ett tag skrev han att “men get real, jag gillar att chatta med dig och du är kanske än mer spännande än knepiga tjejen, men hon är 2 mil bort och du är typ 100 mil bort”… Och det finns ju en gräns för hur mycket jag har lust att truga… även om det mest är på skoj.
Men jag noterar, om mig sjläv, att… med en man som är väldigt “på” och väldigt… känslomässig, romantisk, dvs “blind” för vem jag är… så backar jag, blir återhållsam och försiktig, rentav lite stressad. Och med en man som är mer försiktig, så är det jag som blir mer “på”… skojar och driver lite med honom, ser till att han inte vet exakt var han har mig, tills han är helt förvirrad, kanske t o m lite rädd… Jag tror att det ganska väl illustrerar det faktum att jag verkligen är både känslomässig och rationell. Med en rationell man blir jag mer känslomässig, med en känslomässig man blir jag mer rationell… och hittills har jag inte hittat mannen som är mer lik mig, dvs verkligen både - och.
Men på det hela taget mår jag bra av att chatta med skåne-E. Blir glad. Jag vet ju inte mer om jag vill ha honom, än tvärtom… så det är inte ett reellt problem, att han tänker supersnävt geografiskt. Han får väl vara sådan då, det är hans förlust… och det verkar det som om han ärligt talat är rätt medveten om… Han tycker att jag är attraktiv, han sa att det var ett plus i hans värld att jag hade lagt upp en bild på mig själv på sajten. Och… jag tycker inte direkt att han är så attraktiv… han är inte ful, men han ser verkligen ut som en… civilingenjör, på ett storföretag… Lite tråkig farbror, sådär. I kostym. Fast han tränar rätt mycket, så… kroppsligt ser han förmodligen yngre ut, än i ansiktet.
Och det bästa med honom, är att jag får tillfälle att fundera på andra aspekter av mig själv. Jo gav vissa saker, skåne-E ger helt andra.
Mest av allt får jag fundera över… det som det handlar om i Coelho-boken, att det hör till livet att kämpa den goda kampen… och den handlar bl a om att livet faktiskt ska innehålla kamper med andra människor. Det gäller bara att hitta nyckeln till när det smartaste är att kämpa och när man hellre bör fly, och hur man ska föra kampen, om man ska göra det… Det här är en jättestor fråga för just mig. Viktig. Min svagaste länk, kanske… oviljan att kämpa med andra, och besvikelsen över att… det måste göras.
Och samtidigt så har det senaste året handlat extremt mycket om just det. Att hitta, och sätta, gränserna för vad jag accepterar från andra, och inte… ffa med dottern. Jag tror att jag tog kampen på rätt sätt med henne, till slut… tror det i alla fall. Facit får jag väl ännu senare, kanske… men just nu så verkar det som om jag gjorde rätt, som i princip stängde henne ute under några månader. Övervägde att utesluta henne ur mitt liv, också… för att hon svek mig på ett sätt som man absolut inte någonsin får svika sina närmaste.
Det som jag blir osäker på om jag har hanterat på rätt sätt, när jag läser boken, är de delar som har med jobbet att göra. I boken beskrivs att det är skillnad mellan att släppa taget om styrningen av sitt liv för att man bedömer att det ger den bästa lösningen, och att göra det för att man verkligen inte vet… vad man kan göra, om något.
De här dagarna har jag varit ute vid sjön några gånger. Fotat en del. Chattat extremt mycket med skåne-E, timmavis… haft roligt, med det. Och igår tog jag en chat-paus och städade hela hemmet, och sedan gjorde jag yoga. Efter det kändes det som om… jag började hitta igen mig själv, lite. Hitta igen lite kraft.
I förrgår kväll, när jag mejl-växlat sådär lite frustrerat med Jo, hade jag verkligen behövt få prata lite om det med någon… och innan dotterns ex-bästis, som dottern själv var extremt less på, äntligen gick hem, och de egentligen inte hade kommit längre alls med sitt film-arbete… så hade det hunnit bli rätt sent. Men jag behövde få prata lite… och dottern la sig till med samma slags “jag vill inte höra vad du har att säga, gud vad du är jobbig som pratar så mycket”-attityd som hon haft… ja, egentligen fram till dess hon flyttade hit igen. Dissande, negativ, kritisk till allt jag gör, inser jag när kontrasten blir så tydlig av att hon plötsligt slutar kritisera mig…
Och jag kände att… jo, jag behöver få prata, och jag behöver det NU. Dottern sa att hon var så trött, och det var hon säkert också, men… framför allt så har hon länge använt det som ett argument för att slippa. En typ av argument som knappast går att ifrågasätta; är man trött så är man trött. Men det slog mig, när hon sa det, att… den omvända diskussionen hade vi varenda vecka, under hela året som hon bodde hos mig. När HON behövde prata eller bråka, så sa hon rent ut att min uttalade trötthet och mitt behov av att få sova i stället för att diskutera det här med henne mitt i natten, mitt i veckan… det struntade hon blankt i. Själva uppbrottet härifrån, som ledde till att hon flyttade till sin far, handlade exakt om det… hon kom hem vid nio den torsdag kväll då jag hade fått besked om när jag skulle sägas upp, och jag hade dånande huvudvärk… och hon krävde att få bråka med mig, så att hon skulle kunna skylla på det när hon stack tillbaka till pojkvännen samma kväll/natt. Nu gick jag ändå och la mig, och hon flydde hemifrån, fast utan något att skylla på…
Så jag sa det till henne, i förrgår kväll. Att… jag accepterar alltid, när andra uttrycker sina behov. Backar, med mina. Och… jag orkar inte ha det så längre, inte just nu… Årets arbeten har inneburit att jag har valt att vara den som lyssnar på andra, anpassar mig efter andra, försöker komma in i gruppen och kulturen… och jag kan inte se att jag kunde ha gjort annorlunda, men konsekvensen är att nu orkar jag inte att mina närstående sätter sina behov före mina, hela tiden. Jag behöver få prata, få umgås… och jag tänker inte backa mer på mina behov nu.
Dottern bröt ihop en stund när jag sa att vår diskussion halkade tillbaka till precis där vi var i vintras… men tårarna var nog mer ett sätt att få sin vilja igenom, än äkta förtvivlan. Jag tror dock att hon också tyckte att det kändes som ett nederlag, att vi hamnade tillbaka i det där omöjliga från i vintras… så en del av tår-skvätten handlade nog ändå om det.
Det tog henne i alla fall inte mer än några minuter att inse att det jag sa stämde, och helt enkelt byta attityd helt. Hon valde det själv, det kändes att det var äkta… och det var så himla skönt.
Så jag fick prata mig igenom tankarna som handlade om mina svårigheter att sätta rätt slags gränser, i rätt sammanhang och mot rätt människor. Och hon lyssnade, gav respons också. Jag pratade om relationen med C, som jag tycker har blivit så… konstig, sedan hon kom hem från Down Under… och dottern sa att hon också hade noterat att hon fick… otrevligare, oväntade kommentarer från C, en annan attityd även mot dottern, än C haft tidigare. Vi funderade på vad det kan vara som gör att C reagerar… så mycket mer i sin “skugga”, mycket mer… destruktivt, än någonsin tidigare. Kom fram till att en sak säkert kan handla om att när C kom hem igen, efter fyra månader på exotisk resa,så… var det inte precis så att folk sökte upp henne för att hälsa henne välkommen hem, eller var supernyfikna på hur hon haft det… utan snarare hade folket omkring henne vant sig vid att hon ändå inte fanns där, och fyllt igen hålet som hon lämnade efter sig när hon for, med annat och andra… C har själv pratat om det, att det är så det har blivit. Det var inte så himla kul att komma hem och få upptäcka hur umbärlig hon tydligen är, i sin värld… och det kan man ju lätt förstå. Men hon tar ut det på mig, och jag var inte en av dem som inte var intresserade när hon kom hem… snarare är det väl så att jag är en av de få som står henne så nära att hon vågar ta ut det på mig. Men det är inte likt C, att göra så… och jag känner att jag är trött på att vara så förstående mot mina nära, att det blir jag som får betala när de mår dåligt.
Jag sa till dottern att jag såg jättetydliga paralleller i C´s beteende sedan hon kom hem, med kompisen E, som jag faktiskt blev tvungen at välja bort ur mitt liv sedan hon plötsligt vräkte en massa skit som hon samlat på sig under 12 års vänskap, över mig… och det blev tydligt för mig att E´s bild av mig inte ens nästan liknade den bild jag trodde att hon hade av mig. Dottern frågade vad det egentligen var som hände, när det skar sig mellan oss, och jag berättade.
I det totala sammanbrottet av vår vänskap, blev det plötsligt tydligt att E både hade varit ordentligt avundsjuk på mig genom åren, och att hon inte alls såg att hon hade ansvaret för att kommunicera sig själv till sin omvärld. Klassiskt kvinnligt, “om du älskar mig så förstår du att när jag säger ‘gör si’, så menar jag egentligen ‘gör så’”… E hade sin andliga resa, hon var en sökare sedan tonåren, och hade kokat ihop sin egen variant av new age… och det farliga med hennes variant, var att hon verkligen “lydde” tarot-spådomar och astrologiska tecken… hon frånskrev sig själv ansvaret för sitt liv, satte sin tillit till “någon högre makt”. Så varje gång som hennes liv inte blev som hon ville, så skyllde hon det på sin omgivning, i stället för att ens försöka ta tag i sin egen del, den som hon kunde göra något åt, om hon ville…
Under hela det året, då E´s och min vänskap havererade, så hade hon gjort sig ovän med de flesta i sin omgivning. Hon hade kämpat så länge för att försöka vara sådär god och upplyst som hennes “tro” sa att hon skulle ha blivit, om hon gjort alla “övningarna” på rätt sätt… så när omgivningen inte passade in i hennes nya andlighet, stod hon inte ut med det… och det kan jag både känna igen och förstå. Det gör det inte ett dugg mindre till hennes ansvar, att hantera sin omgivning utifrån hur de fungerar och inte utifrån hur hon tycker att de ska fungera, utan att hon ska behöva tala om hur hon vill ha det…
Och jag märker liknande tendenser hos C, nu. Förmodligen stör det henne någonstans, att medan hon har varit ute och Sett Världen, och alltså borde ha haft ett mycket mer spännande liv än jag, så har det hänt otroligt mycket mer i mitt liv, jag som bara har varit hemma… Varje gång vi pratar, så berättar jag om de senaste turerna, och det har ju hunnit hända ganska mycket varje vecka under våren, och sedan vill hon berätta om… bilen som behöver en ny baklykta… eller hennes pappa, som gjort något störande som är av exakt samma slag som han gjort under hela hennes liv, och som hon har försökt förändra i hela sitt liv, utan att lyckas ett dugg… och jag har engagerat mig i baklyktor och ekorrar i träden och vad det nu är, som verkligen har varit… på den lilla skalan.
Och jag tror att det som hänt i C då, är att först har jag berättat en massa om allt som hänt hos mig, och under tiden som jag berättat, och hon faktiskt verkligen har varit nyfiken på att höra mer, så har hon hunnit reta upp sig på att det är jag som pratar och inte hon… så när hon sedan berättar om sina trivialiteter, så har hon dels redan bestämt sig för vara arg över att hon tror att jag bara bryr mig om det som rör mig, så hon hör inte att jag både lyssnar och ger respons, och dels har hon nog själv insett, medan hon pratar, hur… ointressant, oviktigt, det som hon berättar om är, i jämförelse… och det blir hon bara ännu argare av. På mig…
Så när jag är ledsen eller arg, för att J eller Jo har gjort något riktigt dumt eller hänsynslöst, så har hennes ilska mot mig blommat ut, genom att hon blir lite skadeglad över att någon trampar ner mig… hon har t o m passat på tillfället av svaghet hos mig, och trampat lite själv också.
Och det är så olikt C… så jag känner verkligen inte igen henne. Aldrig tidigare under våra år av vänskap, har hon reagerat så…
Och det är så supersvårt att prata klartext om att man ser att den andra faktiskt är avundsjuk, beter sig elakt, vill illa.. med kvinnliga vänner. Mycket svårare än med manliga. För kvinnor har ett mer eller mindre stort behov av att se sig själva som “människo-kännare”, kloka människor som alltid gör “rätt”, när det gäller relationer… dessutom är kvinnor oftast “smartare” på området relationer och kommunikation, så kvinnor kan vara så mycket elakare än män vanligtvis kan, eller är.
Men det här är nog ett exempel på en situation där man är tvungen att kämpa den goda kampen, som Coelho skriver om…
Dottern och jag hade ett väldigt bra samtal. Ömesidigt engagemang.
Och igår, dvs dagen efter, ringde C. Och… jag berättade för henne om mina tankar kring konflikten och vänskapen med E… och C är inte dummare än att hon hörde att där fanns paralleller, till hennes sätt att agera mot mig. Jag sa tydligt, även till C, att jag faktiskt inte går med på att den som inte har kapaciteten att hänga med i mina resonemang, därmed agerar mot mig som om det vore jag som var den konstiga och den andra som är normal. Att jag inte accepterar att bli stämplad på det sättet, eller att mina behov alltid ska stå tillbaka för den andras behov.
Och hon hörde vad jag sa. Kände sig tydligtvis lite träffad, för när hon svarade (och var så ärlig hon kunde - det är ju det som jag alltid har tyckt så mycket om med henne, men som hon tappat under våren), så hade hon tonfallet hos valpen som blottar strupen… inte den där hårda och faktiskt oförskämda tonen som hon haft under våren, när vi diskuterat sådana här saker.
Det blev att bra samtal med C också.
Jag får dra slutsatsen att jag nog inte har förmått signalera att “här GÅR min gräns, och det är inte förhandlingsbart”… förrän nu. Jag har inte förmått ta den goda kampen…. har inte haft tillräcklig ork, med allt annat som händer runt omkring i mitt liv, och precis som mamma gjorde kring jul, så har C utnyttjat mitt försvagade tillstånd till att försöka skaffa sig fördelar på min bekostnad.
Jag kan såklart bli besviken över att mina närstående bara behandlar mig med respekt när de inser att jag kommer att orka markera, vara starkare än de. Fast frågan är om det är någon vits med att bli besviken… om det inte är så att jag behöver träna mig själv i att bli bättre på att acceptera att… människor ÄR inte goda, och det beror inte på mig eller någon annan, så är människor i allmänhet konstruerade, bara. Allt jag kan göra åt det, är att försöka hitta rätt förhållningssätt till att det helt enkelt ÄR så… lära mig att kämpa den där goda kampen, när det blir nödvändigt att göra det. Vare sig jag har orken eller ej… kampen kommer när den kommer, och då får man helt enkelt bara orka - eller dra sig ur, fly undan, i alla fall tillfälligtvis, om orken verkligen ÄR helt slut… Livet handlar om att överleva. Att hitta sätt att överleva på, som samtidigt ger en ett så trevligt och roligt liv som möjligt. Men kampen kommer man inte undan… och jag har nog lagt krokben för mig själv tillräckligt nu, genom att bli ledsen, besviken och desillusionerad över att människor inte är goda. Det är nog dags att jag lär mig leva med att det är så, bara…
Jag har fler funderingar i frågan, men eftersom skåne-E och jag chattade till ca två i natt, och jag vaknade lite efter fem, så… är jag alldeles för trött för att kunna sy ihop saker så som jag vill. Kanske blir det mer i morgon, ifall jag inte åker till C då.
I morse när jag ändå inte kunde sova, åt jag lite frukost, och sedan gick jag ut i det tillfälligtvis soliga vädret och gick runt sjön. Det hade regnat i natt, doftade underbart och överallt fanns vackra regndroppar, i gräset, på blommorna… som gnistrade fantastiskt vackert i solen. Jag fotade en del, hörde koltrasten, och lommen som hoade… mötte inga människor såpass tidigt. Jag la mig på en brygga, i solen, och hörde vågornas skvalp mot bryggan, och vindens prassel i asplöven… mmmm… läste lite i boken, hörde lite P1. Ett par timmar var jag ute, och dottern hann faktiskt vakna och ringa och fråga var jag var… När jag kom hem startade jag datorn, laddade in bilderna från kameran, startade msn, och genast kom där ett meddelande från skåne-E… Han var ungefär lika trött som jag. Jag komprimerade och skickade honom ett antal bilder från morgonen. Han blev glad, och tyckte att jag var bra på att fota. Och så småpratade vi via msn fram till lunch… då han gick iväg med sina kollegor, och just när han försvunnit från msn, dök kära Gunilla upp, så jag fick ännu en trevlig pratstund! Så ringde dottern, som var bjuden på lunch på stan med pojkvännen med föräldrar, och undrade om hon skulle kolla med busstationen hur det var med busstrafiken just idag. Hon lyckades fiska fram att det skulle gå en buss vid två - 40 minuter efter att jag precis klivit ur duschen… inga klöder på mig, inget packat för en helg hos C, och alldeles för trött för att orka stressa… Jag ringde ändå C för att höra hur långt hon skulle behöva åka för att hämta mig ifall jag skulle ta den där enda bussen… och jag tyckte att det skulle bli för långt, för hennes del, ihop med att det samtidigt skulle bli dyng-stressigt för mig. Så vi sa att “vi hörs i morgon förmiddag, då kollar vi hur det ligger till med bussar och andra planer”, och så la jag dagens resplaner på hyllan.
Skåne-E dök upp igen. Han skickade eniro-kartor som visade var familjens stuga, som han och barnen ska åka till i helgen, låg. Och så berättade han lite om den, och om dem som skulle vara där… jag skojade lite och föreslog att eftersom det nu verkar bli så dåligt väder nästa vecka, så kommer de att komma på att just NU skulle vara det perfekta tillfället att besöka min stad! Det är en bra bit från deras stuga… och han skrev om mamma och hunden och… tog mig nog faktiskt på allvar. Men tyckte att det skulle bli för bökigt - och det skulle det ju, absolut! Jag brydde mig inte om att säga att jag mest skojade…
Trivsamt småprat, fram till tre ungefär. Då ville jag gå ut och lägga mig på gräset en stund, så det sa jag. Vi pausade samtalet, och jag gick ut en timme ungefär. Det var inte varmt ute, men på backen blev det hyfsat lä… skönt att ligga i solen lite, med tanke på att det ser ut att bli dåligt väder ett bra tag nu.
När jag kom in, hade han inte gått från jobbet än, fast han trodde att han skulle iväg en halvtimme tidigare… så vi surrade lite mer, och så stack han. Dotterns pojkvän kom, han trodde att dottern var här… jag ringde och kollade var hon var, och hon var nästan hemma, efter en matinköpstur.
Dottern stekte pannkakor, medan jag brottades med att byta ut säkerhetshakarna på fönstren i köket, som blåst sönder när tromben passerade vårt hus, sommaren för två år sedan… Jag svor en del över hakarna som skulle dit, det var rejält bökigt att få till dem, men till slut satt de på plats. Skönt att ha fixat något, denna sommar!
Jag gjorde Illustrerad Vetenskaps IQ-test på nätet, eftersom jag faktiskt blev lite nyfikn på hur jag ligger till, efter alla samtal om saken med skåne-E. Och sedan var maten klar… dottern, pojkvännen och jag åt framför TV:n. Väldigt mysigt. Och när jag just ätit klart och hällt upp vatten i kaffetratten, dök Gunilla upp på msn igen. Lika trevligt, eller t o m ännu trevligare, att få småprata om ditt och datt med en människa som känner mig och tycker om mig, och det är ömsesidigt…
Sedan har jag försökt bli klar med det här inlägget! Dottern sitter i soffan och chattar, pojkvännen har åkt hem. Vi är väldigt trötta, både jag och dottern…. ska bli skönt med en natts sömn… medan skåne-E är ute och dricker öl med sina kollegor, jag är SÅ glad att jag inte behöver göra något sådant idag..
