Sårbar och stark

Så vill jag vara.

Det vill jag hitta tillbaka till.

Om jag nu har lyckats med det tidigare. Kanske har jag mest varit antingen – eller. Det är ju trots allt enklare. Att vara stark när man inte känner sig sårbar. Eller att ramla ihop i en liten verklighetsskev självförebrående eller andra-förebrående maktlöshetshög, när man känner sig sårbar.

Men hur det än är med den saken så vill jag växa nu. Igen.

Min dotter har just flyttat långt bort. Det har hon ju gjort förr, men… den här gången är skälet till att hon flyttar ett sådant så att… jag har goda skäl att tro att hon inte kommer att flytta ”hem” igen. I alla fall inte inom överskådlig framtid.

Och jag har vetat om det ett tag. Varit förberedd, men inte vetat säkert förrän för några veckor sedan.

Min egen process under sommaren har, av flera olika skäl, berört möjligheten att det kan vara dags för mig själv att flytta långt härifrån. Jag har också, äntligen, lyckats vidta några mått och steg för att göra det lite lättare för mig att flytta om jag kommer att behöva det.

Och nu när dottern faktiskt flyttar… är jag helt på det klara med hur definitivt vår relation kommer att förändras av det. Mycket mer än hon är. Hon har inte mentalt ställt in sig på att hennes ”hemma” kommer att vara någon annanstans än här, från och med nu. Hon har inte gjort den här resan förr, så hon vet inte. Det är nog lika så gott det.

Men jag har gjort den.

Jag vet att när jag flyttade hemifrån ”på riktigt” så… började jag ett eget liv. Där föräldrarna inte längre var… top of mind, för mig. Och för var dag som gick blev de allt mindre ens in mind.

Så… för mig blir det två saker som händer.

Dels får jag hantera ännu ett steg i dotterns frigörelseprocess. Som började märkbart när hon flyttade hemifrån veckan efter gymnasieexamen. Och som haft sina turer när hon flyttat hem igen, sedan flyttat med och utan pojkvännen och hit och dit i landet och världen… väldigt olika slags turer. I någon av turerna slutade hon både höra av sig och göra sig nåbar. Från att ha ringt mig minst fem gånger om dagen… kontrasten blev… chockartad, faktiskt. För mig. Hon hade nog förberett sig ett tag, laddat för den dramatiska förändringen… men hon hade inte sagt ett ord till mig om det. Och när jag frågade henne, under månaderna efter, allt mer desperat i att behöva en förklaring… så tog det just många månader innan hon kunde klämma ur sig en förklaring. Kanske ville hon också att jag skulle lida lite, då.

Hon har varit så mamma-bunden. Inte bunden av mig, utan av hennes eget behov. Och jag har ärligt talat inte ens fullt ut förstått hur beroende hon har upplevt sig vara av mig… så det har varit några smärtsamma perioder för mig då jag har tvingats hantera hennes hårda, ibland direkt elaka, beteenden mot mig. För att jag inte riktigt har förstått hur hennes mamma-beroende har sett ut.

Nu har vi haft ungefär ett år då hon bott på hemmaplan, och då hon dessutom har behandlat mig hyfsat… sansat och normalt. Inte så ofta så elakt. Och när hon betett sig elakt har jag till slut tagit upp det med henne. Försökt säga ifrån, att sådär får du faktiskt inte bete dig mot mig, för jag är också en människa och förtjänar att bli behandlad som om jag hade vanliga mänskliga känslor. Det har fungerat allt bättre.

Och det har till slut blivit… ganska lugnt, tryggt och skönt att ha henne i närområdet. Veta att vi kan ses spontant. Hjälpa varandra när det behövs. Efter alla dessa år har jag äntligen kommit till ett läge där jag har kunnat känna… lite tillit, med henne.

Så trots att jag absolut inte någonsin skulle försöka hindra henne från att göra den här nästa-steg-i-livet-flytten nu… så är det lite slitsamt. Att veta att… nu blir det omorientering. Igen.

Det andra som händer är att jag plötsligt får kontakt med mitt yngre jag på ett sätt som jag nog inte helt har fått under hennes tidigare utvecklingsfaser.

Det är trots allt ca 30 år sedan jag själv befann mig i det utvecklingssteget som hon är nu. Så jag blir faktiskt lite förvånad själv. Att minnena kommer tillbaka så starkt, att jag så lätt identifierar mig med den jag var när jag var i hennes nuvarande livsfas. Över känslan av att… den jag var då, den finns ju fortfarande i mig.

Dessutom blev jag så traumatiserad när exet flyttade för över tio år sedan att dotterns flytt nu tydligen aktiverar samma känslor som fanns då. De där av bottenlös sorg, förtvivlan och total förlust av känsla av vem jag är (var) och vad jag ska göra med mitt liv… den där fullständiga, allt uppslukande känslan av maktlöshet över mitt eget liv.

Detta år har jag fått inse att jag har posttraumatiskt stressyndrom kring åtminstone två situationer i mitt liv: en chef (och en pappa) som jag har trott är en ”normal” människa men som plötsligt visar upp dödligt skadande och totalt oförutsägbara beteenden, och att tvingas separera från någon som utgör en grundpelare i min upplevelse av vad mitt liv bygger på.

Kanske är det för att det trots allt faktiskt inte är vare sig destruktivt eller oväntat att dottern tar ännu ett kliv in i det som är bara hennes liv, som känslorna kring hennes flytt ger mig möjligheten att känna hur det känns utan att för den skull behöva tvinga på mig ett hårt skalskydd? Eller kan det vara så att jag har gått omkring och haft en pågående utvecklingsprocess kring att förändra mitt liv på i stort sett alla områden, som för en gångs skull har varit på riktigt och inte bara för att tvinga mig att testa tanken fast jag egentligen har vetat att jag absolut inte skulle våga?

För någonstans i den periodvis förlamande paniken, där jag låser och härdar mig för att jag vet att jag inte står ut med att känna så starka känslor som jag gjorde efter exet utan att gå sönder på riktigt, så… kan jag faktiskt frammana glimtar av känslor som… handlar om… lättnad. Frihet. Inte mer än små korn åt gången, men… det gör mig oändligt tacksam över att de verkar finnas där.

Att jag kan gråta utan att hela jag blir till ett kaotiskt bottenlöst mos. Sådär som det var efter exet. Då lärde jag mig att gråt är allt annat än lugnande eller frigörande, tvärtom… gråten då var mer som… när en kraftverksdamm börjar rämna. Det finns ingen återvändo till något helt, och floden för inte med sig något annat än ännu större och oförutsägbart kaos.

Jag vill väldigt gärna hitta tillbaka till den människan jag var innan det. Den som bar en grundläggande trygghet i att mitt liv kommer att ordna sig och att jag har makten att påverka så att det blir bra på de sätt som jag vill och behöver. Den som jag inte har varit på snart 15 år… den som jag så länge verkligen har behövt få tillbaka. Men blivit hindrad att nå, av andras onda beteenden, och av min egen brist i lagret av erfarenheter som bekräftar att jag klarar av det.

Ett steg i taget. Inte allt på en gång. Två steg fram, ett tillbaka, kanske… och ibland tvärtom. Men om jag fortsätter orka tro på att det är möjligt att även mitt liv kan ha goda saker kvar att få uppleva… så kanske jag kan bli den där. Igen, eller för första gången.

Som är både sårbar och stark. Samtidigt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s