Om jag trodde att det hjälpte

Vädret är soligt, kvällarna/nätterna är ofattbart ljusa med tanke på att det är 1,5 månad kvar tills det vänder (och jag är varmt tacksam över att jag förmår notera och uppskatta det, trots allt), och det är svinkallt.

Vassego, Intresseklubben, härmed kan ni lägga ner pennorna. För nu kommer det djupare och mer komplicerade tankar. Av det slag som Intresseklubben vanligtvis skyr.

Den så kallade ”oron” som ”folk” påstås känna, för att vare sig media, politiker eller ”vanligt folk” vill sätta korrekta ord på sånt som är sant men obekvämt, frodas i högönsklig välmåga. 

Jag pratar om (vita medelklass-)mäns ilska över att det inte längre räcker att födas in i den icke-självvalda rollen för att bli tilldelad en massa privilegier som samhället av långvarig tradition har låtit män få utan att de på minsta vis behöver bevisa att de gjort sig förtjänta av dem.

Det är rätt många år sedan nu, som jag anade att samhällets utveckling skulle bli lidande av att den gammaldagsa mansrollen varken behövs eller är önskvärd längre. Facit är inte klart än, men jag måste ändå säga att så här långt förvånas jag faktiskt över att männens hat riktas mer mot så kallade ”andra raser/kulturer” än mot kvinnor… när jag tänker efter känns det på ett sätt befriande och nästan glädjande att män (som kollektiv) verkar vara tillräckligt intelligenta (men hade önskat att jag kunnat skriva ”empatiska”) att de inser att de inte kommer att kunna föra sina egna gener vidare om de använder allt sitt totalt icke-konstruktiva hat till att försöka utrota det andra könet.
Nej, jag säger inte att alla män är svin och borde utrotas. Inte den här gången heller. Jag tittar på nutiden och gör observationer kring den. Så ni som tror att ni kan växa genom att försöka trampa ner andra kan låta bli att skicka Jiffy-påsar med bajs till mig. Det är tydligen annars praxis när man inte älskar vad andra gör, säger eller är, förstod jag av Jessika Gedin i förra veckans Spanarna i P1.

Men snart har jag säkerligen skrivit något som i era ögon rättfärdigar att ni gör er omaket att köpa en påse, införskaffa bajskorv med valritt ursprung och betala portot för att skicka påsen med bajs till mig… 😃 Eller så nöjer ni er med att bara dödshota mig här, utan att betala mer än av er tid, ert liv och er mentala energi.

Fast mer troligt, baserat på mina blogg- och näterfarenheter de senaste åren, så hatar ni mig bara utan att göra något åt det.

Då vill jag be er, för er skull: låt bli. 

Ni mår ärligt talat bara dåligt av att hata. 

Jag lovar, jag har rätt.

Tillbaka till ämnet. 

En kvinnlig vän försöker hantera att hennes son får ta hela smällen av att hans pappa vill hämnas på sonens mamma för att hon efter alldeles för många år ledsnade på att bli behandlad som värdelös på faktiskt precis alla områden. Han ville inte ens ligga med henne. Så starkt var hans behov av att straffa henne för att hon fortsatte vara levande i deras gemensamma liv att han till och med avstod från att tillfredsställa sina egna primära behov. 

En annan vän berättade idag om att hon till slut gjort slut med mannen som hon uppfattat som en genuin vän och bra människa och som hon verkligen ville bli kär i. Då hade han kräkts kaskader av aggressioner och ensidigt skuldbeläggande över henne. 

Att hon varit ärlig med sina känslor hela vägen, att han hela tiden fått veta precis var hon befann sig känslomässigt och han själv valt att ändå fortsätta… det tog han inte tillstymmelsen till eget ansvar för. Det var bara hon som hade utsatt honom…

Jag ser ett reportage på tv om de ungerska civila män som valt att ”försvara sitt land” mot flyktingar som försöker ta sig vidare från Turkiet. Hela deras beskrivning av vad de tycker sig göra är lika verklighetsskev som den från de svenska männen som aldrig ens sett en människa som är född utanför byn…

”Oro” hos ”folket”?

Nej. Inte ens lite är det det som detta handlar om.

Det vore rätt skönt om både politiker och media, oavsett kön och övrig grupptillhörighet, någon gång snart vågade sätta ärliga ord på vad det är för grundfråga som driver de här människorna. Männen, huvudsakligen. 

Jag är, likt scouterna, alltid redo för att känna medkänsla med männen… så fort som de kapitulerar inför den verklighet som alla världens kvinnor och människor av alla andra ”raser” lever efter. 

Det vill säga att det inte räcker att födas in i en privilegierad situation för att få och behålla dessa privilegier.

Om de bara ville anpassa sig efter verkligheten. Som handlar om att alla vi som föds till levande organismer faktiskt måste bevisa att vi förtjänar den plats och de privilegier som vi tycker oss ha rätt till.

Att tro att man ska få fortsätta leva på en räkmacka medan ens största insats i livet är att själv lyckas pilla ut sitt navelludd… det är så radikalt ointelligent att det inte ens närmar sig ett tankesätt som går att känna respekt för. 

Vi behöver faktiskt verkligen stuva om de rådande normerna. Det finns faktiskt inget i de gamla könsrolls-, klass- och rasnormerna som har något konstruktivt eller för denna jord framgångsrikt att bidra med.

Det är hög tid att även män lär sig att anpassa sig efter faktumet att alla vi organismer är tvungna att prestera åtminstone något för att få del av världens privilegier. Det finns faktiskt ingen annan väg att gå. Frågan är väl bara hur lång tid och hur mycket destruktivitet vi måste genomleva innan dessa män kapitulerar inför verkligheten…

I ett tv-program med temat psykisk hälsa sa en manlig psykolog att mäns sätt att hantera i stort sett alla känslor, är med aggression.

Är du ledsen? Känner dig ensam? Tycker att du blivit övergiven av någon du tycker borde älska dig? Kär, kanske? Eller kåt? Måhända väldigt glad och energisk?

Aggressivt beteende.

Svaret på alla känslor. 

Psykologen i programmet sa inget om biologiska förklaringar till denna mekanism som han såg. Inget om sociala heller, för den delen.

Själv tänker jag att… det kan inte vara möjligt att det är så stora skillnader mellan män och kvinnor att män verkligen på riktigt saknar kvinnors förmåga att anpassa sig efter verkligheten. 

Det kan det bara inte.

Det slår mig plötsligt att om jag hade varit man, så hade jag utan risk för vare sig samhällets eller mina närståendes repressalier lätt kunnat hårdtrakassera såväl min ex, min pappa som min tidigare chef (och några av mina tidigare vänner och kollegor) för att de ”förstört mitt liv” genom att bete sig hänsynslöst och ansvarsbefriat mot mig.

Det hade jag kanske gjort om jag varit man.

Som kvinna är jag i stället fullkomligt klar och medveten om att ett sådant beteende inte på något vis skulle kunna göra mig lycklig. Att all tänkt korrelation mellan hämnd och känsla av att vara lycklig, saknas till ett hundra procent.

Jag tror inte att det är generna som gör det. Inte heller den sociala statusen. Eller intelligensen, faktiskt.

Jag vill verkligen inte tro att det är så stora skillnader mellan män och kvinnor. 

Men jag tror att det kan handla om självbild, självkänsla och kunskaper om att se och hantera sina egna känslor.

Vem, och hur, ska lära ut dessa förmågor till män? 

Kan några andra göra det än andra män?

Och framför allt: när tänker ni/de sätta igång med det arbetet?

Gå i kärlek, go’vänner.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s