Räkna välsignelser

På jobbet. Min chef är fortfarande… helt jäkla… knäpp. Ovettig. Vettlös. Förnuftsbefriad, helt enkelt. Utan några som helst konsekventa gränser för sina egna resonemang, åsikter och beslut. Jag ser inte rakt av någon lösning på jobbsituationen. Och jag förtvivlar minst en gång om dagen och känner det som om… livet är kört för mig. Ingen utväg. I alla fall ingen som skulle innebära att jag kan fortsätta mitt liv tills jag dör av ålder.

Det är… hemskt. Mardrömshemskt.

Och den där mannen som jag hade rätt höga förhoppningar om att han skulle kunna vara den rätta för mig… han missade så fullständigt att förstå när jag sa just det för några veckor sedan, att… jag blev tvungen att lägga ner den kontakten.

Jag kan leva med att det finns människor i min omgivning som är fullständigt tondöva för vad som händer i vår kommunikation. Men jag kan inte tänka mig att försöka leva med en man som är och gör så.

Det är mig en liten sorg. Att han… är en sådan. Som de flesta män. Extremt dåligt empatiskt kompetent.

En av alla dessa män i världen som jag… inte kan leva med.

Det var liksom… droppen. Det var det sista jag behövde just nu.

Och samtidigt ser jag att jag får vackra och på-riktigt-värdefulla situationer med människor i mitt liv just nu… och jag räknar dem.

Med några timmars varsel fick jag i veckan veta att det skulle komma hantverkare och göra omfattande jobb i mitt hem. Den totala bristen på kommunikation och inbördes planering hos företaget väckte förstås en hel del farhågor i mig om hur illa resultatet skulle kunna bli av själva arbetet som de skulle utföra. Jag har knappt sovit på hela veckan, både av att tvingas försöka tänka ut lösningar på möjliga och hyfsat sannolika katastrofer som detta skulle kunna leda till, och på grund av att jag slitit ut mig totalt av allt fysiskt arbete, flera timmar varje kväll, som jag tvingades göra för att de här hantverkarna skulle kunna göra sitt jobb.

Men… för en gångs skull var företagets brist på framförhållning och korrekt information inte ett ”facit” på hur illa själva arbetet sedan skulle bli utfört. För de här herrarna som jobbat i mitt hem har skött det så varligt, respektfullt och noggrant på alla vis. När ännu en felaktig information till mig medförde att jag inte hade skapat utrymme för en del av det arbete som de skulle utföra, så… fixade de det själva. Då gjorde de det som egentligen jag skulle ha gjort, om jag bara fått rätt information från företaget.

Och när jag sedan stötte på samma herrar efter att de gjort jobbet klart, så bad jag om ursäkt för att jag inte hade röjt väg för den delen av deras arbete och berättade att det berodde på att jag helt enkelt inte hade fått information om att jag borde ha gjort det. Och de här rara, varma herrarna sa att det gjorde absolut ingenting, det var inget problem alls

Sådan liten mänsklig värme och uppvisande av det som jag tycker är ”mänsklighet”… det värmde mitt hjärta.

Kära vännen S ringde mig idag för att hon önskade mitt stöd och råd om hur hon skulle göra med en familjerelation, med anledning av att en nära anhörig dog förra veckan. Vi pratade en lång stund, om det, men också om mycket annat som händer i våra liv just nu. Vi konstaterade båda, med olika ord, att vi har lärt oss av livet att det är som om… om du har farit illa av något, om någon eller några har behandlat dig riktigt ruttet, så blir det som om du hade en stor skylt på dig som sa: ”varsågod, kom hit och sparka på mig, för det har andra gjort före dig och jag är visst en sådan som det är okej att sparka på”. Man behöver inte ens berätta om den illa behandling man har blivit utsatt för. Det är som om det lyser om en.

Jag ser inte bara mig själv och henne i det, utan har flera vänner och bekanta i mitt liv där jag ser att just det händer. Hela tiden.

Det är som om vi utstrålar att… eftersom någon annan, någon de inte ens känner eller vet vem det är, har sparkat på oss tidigare, så för det med sig att vi på något sätt är märkta med ”flockens svagaste länk”. Den där som riskerar att försvaga hela gruppen. Även när ”flocken” bara består av mig och den andra personen.

Det är som om det faktum att vi blivit illa behandlade innebär att vi är den där sjuka eller svaga som gruppen måste göra sig av med för att inte gå under.

Det är som om världen är så hård och skoningslös just nu att den sociala och empatiskt orienterade delen av människor får stryka på foten för… rovdjuret i människan.

Men både hon och jag vägrar ta på oss den rollen.

Vi ser istället att vår godhet gentemot varandra och andra, är det som smittar av sig.

Om man vill kan man låta sig smittas av godhet. Men det verkar fungera bara om man verkligen vill själv… är man inte mottaglig, öppen och observant på det, så är det bara ondskan som smittar.

Men vi vägrar. Andra får göra som de vill, men både hon och jag är starka nog i oss själva för att vägra följa den vägen.

Samma styrka som får mig att bli någon som alldeles för många jag möter i livet verkar vilja försöka knäcka. Som får dem att tycka att jag är ”besvärlig”. Så att de försöker tvinga på mig en skenbild av att jag är sjuk, fel, problemet

Och jag tackar min lyckliga stjärna, och min tydligen medfödda inre styrka, för att jag har förmågan att se vad de gör och vilka de gör sig till – och välja bort dem och deras trånga, inskränkta, destruktiva och sorgliga förhållningssätt till världen.

S tackade mig oerhört varmt för att jag, med mina egna ord och tankar, stöttade hennes idé om hur hon skulle kunna göra för att få en annan anhörig att känna sig inkluderad och accepterad som den är, kring den anhörigas död.

Jag gjorde bara precis som jag brukar. Som jag är. Jag såg inget märkvärdigt i mitt helhjärtade engagemang i hennes frågeställning. Det är sådan jag alltid har varit, och inget jag varken vill eller kan ändra på.

Men hon… satte ord på det jag gjorde. Utan att smöra eller försöka ställa sig in uttryckte hon helt enkelt hur värdefullt det är att jag är och gör just så.

När vi höll på att avsluta samtalet såg jag att C ringde. Jag ringde upp henne direkt när S och jag pratat klart. Hon sa: ”jag känner mig rätt trasig nu för saker som hänt, och jag behöver ditt råd…” Och hon behövde verkligen stöd. Hennes anhöriga person, som lider av psykisk ohälsa, hade återigen uppvisat tecken på sådan desperation som tidigare har resulterat i en misshandel. C frågade mig om jag hade några förslag på vad hon skulle kunna göra för att undvika en riktigt illa katastrof under den strax kommande julhelgen, då resten av familjen (med barn) kommer att samlas… och jag förstod att ingen annan kring henne hade förstått… tecknen. Jag tror precis som C att risken är väldigt överhängande att den psykiskt sjuka anhöriga kan bli våldsam igen. Att det kan uppstå en familjetragedi som… med rätt stor sannolikhet kan leda till dödsfall.

Jag sa till C att jag tror att det enda hon kan göra är att försöka få myndighetspersoner kring den psykiskt sjuka att förstå allvaret. Och kanske få till stånd ett tvångsomhändertagande under de kommande helgerna.

Och att alternativet till det nog bara kan vara att C försöker få resten av sin familj att förstå att de inte ska komma hem nu. Att risken för dödligt eller väldigt skadande våld kan vara lite mindre om personen inte har några andra än sin mamma och pappa omkring sig.

Sedan sa jag att jag var så ledsen över att C hade tvingats utstå det våld som hon gjort. Att det här är det sista hon behöver och förtjänar att hantera just nu.

Och hon… är så jäkla tapper. Alltid.

Hur skör hon själv än är, så kan hon inte låta bli att försöka ta ansvar för dem som inte själva kan eller vill ta sitt ansvar.

När jag lagt på efter samtalet med C hade S messat mig: ”du är fantastisk!”… och då visste hon inte ens att jag haft ett liknande samtal som det med henne, direkt efter.

Ett par välsignelser. Bara i kväll.

Och på dagen fick jag ännu en. Med en väldigt fin och kär kollega som föreslog igår, när vi pratade om den överjävliga jobbsituationen, att vi skulle luncha ihop idag. Inga stora åthävor. Inget drama, inget uppblåsande av något. Bara stilla och fint. Ett stöd och en kärlek som inte sägs i ord, utan i stillsam handling.

När M hörde av sig förra veckan och plötsligt ville umgås, lite tillfälligt sådär, så sa hon att hon var rätt ensam. Att det kunde gå hela veckor då ingen hörde av sig till henne.

Jag sa till henne som jag sagt till dottern: sådär har jag också känt det i perioder, men jag har lärt mig att bli bättre på att verkligen notera hur det faktiskt är. Att om jag tänker efter… så är det faktiskt oftast så att någon hör av sig nästan varje dag.

Men M sa, precis som dottern… att tyvärr. Så är det inte. Det är verkligen ingen som hör av sig.

Och då har jag ju inte så mycket mer att säga… men det känns… det nyper i mitt hjärta. Jag vill inte att varken jag eller mina nära ska ha det så. Några veckor då och då, visst. Så är det ju med livet. Men inte längre perioder…

Jag väljer ändå att känna tacksamhet över den insikt jag fått själv.

Att jag har nog många människor i mitt liv för att egentligen inte på riktigt vara helt ensam.

Även om jag får bråka för det mesta för att få hjälp de ytterligt få gånger jag verkligen behöver, och ber om, den.

Och även om jag fick inse denna vecka att jag har ett par chefer i min närhet som, svart på vitt, faktiskt försöker sabotera för mig. Försöker se till att de ska bli av med mig. Och en sådan insikt väcker både paranoian och den djupsvarta besvikelsen över människors fullständiga ruttenhet.

Det gäller att hela tiden, varje dag, försöka påminna sig själv om att det finns människor i ens liv som väljer att bygga godhet. Och att välja att odla just de relationerna. Samtidigt som man försöker ignorera de onda.

Och att komma ihåg att fokusera, så ofta och så långa stunder man förmår, på att universum faktiskt älskar en och ger en kraft och skydd. Även om det bara är i ens egen tankevärld så bygger det faktiskt upp… ljuset i en själv. Det är otroligt och fantastiskt på något vis, men affirmationer fungerar faktiskt. Inte mot allt ont som tär sönder en i livet. Men att de kan… fylla på. Med energi.

Och… åtminstone stundtals ge en tillbaka… tron på att det finns någon anledning att fortsätta sträva på med det här livet.

Tacksamhet.

Annonser

2 thoughts on “Räkna välsignelser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s