Mars i november?

Veckan från helvetet är över. Den rivstartade med värsta katastrofen med chefen. Direkt på måndag morgon. Pang, bara. Sedan har sömnen kraschat, bara några timmar per natt, och en hel del.. jamen ångest, är nog rätt ord för detta faktiskt. Eller panik i alla fall. Längre stunder av en känsla av att falla fritt ner i ett svart hål. Utan något eller någon att greppa tag i.

Hemskt. Verkligen.

Och inte är problemen över heller. Inte överhuvudtaget.

Men jag kom till slut lite ur panikförlamningen och började försöka kontakta alla organisationer och respresentanter jag kunde komma på som skulle kunna göra något åt den här situationen. Så det har blivit väldigt mycket prat om det som har varit också. Bästa pratet var med företagshälsan. Den personen är en lysande stjärna. Och på måndag ska jag få träffa en annan person som jag har stort förtroenade för så här långt, och som dessutom har en roll som innebär att hen bör kunna påverka min chef.

Och under detta snurriga stressiga har jag ändå lyckats både med att få yogan gjord, och gå på en av mina körer och sjunga.

Dessutom kommunicera komplicerat och inte särskilt… hoppingivande, med den här mannen som jag nog får säga att jag dejtar nu. Frustrerande. Halva veckan grubblade jag över om jag borde avblåsa fredagsdejten, bara för att jag egentligen inte orkar med att hantera en energikrävande sak till just nu. Men orken räckte inte till att fatta beslut om det. Så träffen blev av.

Och… ja. Det blev mycket prat. Vi pratar mycket. Oavbrutet faktiskt. Två timmar denna gång. Och jag uppfattar honom bitvis som… sårbar. Öppen. Och bitvis som… helt frånkopplad. På väg bort. Eller egentligen inte intresserad alls, faktiskt. Han pratade, igen, om att han är en grubblare. I alla fall periodvis. Som då blir… orealistiskt självkritisk. Och så lyssnar han bitvis så oerhört dåligt på vad jag säger.

Jag får inte riktigt grepp om honom. Vilket säkert är skälet till att han fortsätter att intressera mig.

Det var jag som sa att jag ville träffa honom igen, snart. Och valde dag att ses. Och plats, till slut. Det var jag som klev fram och gav oss en kram. Mer eller mindre med tvång, eller i vart fall utan att han mötte mig – förrän kramen var ett faktum. Då kramade han varmt tillbaka.

Och det var jag som sa, när vi skulle skiljas åt och han sa sådär allmänt socialt artigt ”ha en trevlig helg då!”, att… ska vi inte skaffa oss fler kontaktvägar nu. Byta telefonnummer menar du? sa han. Ja, eller… sa jag. Och han fiskade direkt fram sin smarttelefon (han skulle alltså kunna kolla sajten när han vill) och bad att få mitt nummer, varpå han messade mig ett ”hej” för att jag skulle få hans… och eftersom jag var på språng till ett möte kom mitt ”hej! :)”-svar någon timme senare.

Men han tog i alla fall initativet till hej då-kramen. Och när vi stod där och fixade med telefonnumren och skulle säga hej då igen, så… ville jag krama honom igen. Och jag tyckte mig i alla fall ana en likadan önskan från hans sida. Men ingen av oss tog steget igen.

Han har sitt barn hos sig i helgen. På min fråga om hans planer för helgen så lät han som om det inte ens slagit honom att vi hade kunnat ses igen i helgen. Fast sedan sa han ”tyvärr” om att han var upptagen… så… jag vet inte.

Men nu känner jag att det är hans tur att ta nästa kontakt. Nu har jag sagt och visat och tagit initiativ så det räcker för en stund. Även om jag… nästan saknade honom så fort vi skilts åt, och liksom längtar efter att få mer tid tillsammans, så… behöver jag att han visar något mer tydligt. Någon… känsla. Och vilja, med mig.

Jag är verkligen så himla tveksam till om vi passar ihop. Men jag vill utforska detta mer.

… och just när jag skrivit det kom det ett mess från honom. Där han skrev att han tyckte att vårt prat idag inte funkade. Och att han trodde att det berodde på att vi inte passar ihop. Och beklagade det, och så typ ”vi ses säkert någon gång, hoppas det ordnar sig med jobbsituationen”.

Jag blev… överraskad. Minst sagt. Jag tyckte att det inte var någon större skillnad mellan dagens prat och vårt förra. Och det tyckte han ju var bra, och ville ha mer av. Och så har han bjudit till mer under veckan… så jag svarade att.. oj. Och att jag inte kände som han. Att vi absolut har kommunikationsproblem, men att jag känt att det ändå kan finnas en potential att vi skulle kunna nå varandra. Så det var synd om han kände att han inte vill mer, att jag inte kan göra mycket åt det. Men att jag var förvånad över att hans vändning kom nu. Och så frågade jag om han kunde förklara vad det var som han tyckte inte funkade, för att jag gärna ville veta. Han har inte svarat.

Ja jösses… det här med människor, alltså. Det är så förbaskat komplicerat… och man måste ju försöka vara öppen för att det alls ska bli möjligt att få till en relation. Göra sig sårbar. Det finns inga genvägar där, tror jag.

Och jag känner mig lite sårad. Det gör jag. Fast mest lite besviken. Vi hann ju inte komma särskilt långt i vår kontakt, och jag var som sagt tveksam till ifall det ändå skulle kunna funka i längden… men jag ville inte ge upp det riktigt än. För jag tror faktiskt att om man vill få det magiskt bra med någon så måste man tvinga sig till någon grad av uthållighet. Det är min tro, inte allas gissar jag, men jag tänker inte ge upp den.

Så jag seglar vidare på mitt livshav. Tar tag i tråden med mannen som skrev mitt i att jag träffat den här herren, och som i det han skrivit faktiskt känns ännu mer som om han skulle kunna passa mig. Men han bor långt bort och är inte flyttbar, och han har kanske gett mig på båten sedan han skrev eftersom jag blivit helt tyst. Är ändå glad och rätt tacksam över att jag fått kontakt med två potentiellt rätt män på ganska kort tid nu, även om det inte skulle bli något med någon av dem.

Så blev det helg. Mycket att bearbeta och försöka vila från nu… ja jösses. Just nu bjuder mig livet på lite mer än jag kanske kan hantera…

Annonser

4 thoughts on “Mars i november?

  1. Hej vännen! 😊 Jo den här blev det av med, men innan dess var det väldigt länge sedan… de flesta kontakter går upp som en sol och ner som en pannkaka, inom oftast runt en vecka… 😉 Och innan vi hunnit träffas. Det är väl egentligen inte så konstigt. De flesta är ju trots allt inte ”rätt” för varann. På en sajt sådär så blir ju ”utbudet” av personer man kan få kontakt med väldigt mycket större än i en normal irl-situation, så man möter många fler som man inte passar med… 😃 Men jag hoppas du ska få till någon dejt ibland du också, eller helst det som man ju är där för, dvs hitta den där som du vill leva med! ❤

  2. Hej, jag vill bara träffa människor och har tröttnat rejält på att skriva romaner innan man blir ”godkänd” för en dejt. Det hela är rätt deprimerande. :-/

    Ha en fin söndag. Kram.

  3. Ja… det är helt klart energikrävande att börja om med lära-kännandet, med nya personer hela tiden. Jag tror det blir oundvikligt att inte bli lite ”dejt-skadad” till slut, och betrakta alla som bara en i mängden….och då har man ju hamnat helt tokigt, när det man är där för är att hitta EN person att leva med framöver.

    Samtidigt har jag kommit fram till att det kostar mer känslor om man faktiskt träffas och det sedan inte blir en fortsättning, än om det skär sig medan man bara är på skriva-stadiet. Så jag har blivit mer långsam med att vilja träffas… och kanske är det så för många som hängt i dejtingsvängen länge? Man vill ju verkligen uppleva personen man provar med som unik och en helt ny människa…

    Ja det är klurigt. Jag har ingen klar bild av vad som är den bästa lösningen för att faktiskt hitta rätt… men hoppas du får gå på dejt snart, med någon riktigt trevlig dam som det känns kanon med… 😊🖒
    Ha en fin söndag du också. Kram tillbaks.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s