Hej på söndagen

Ja hej hej, jo jag lever! 🙂 Hoppas att ni som troget surfar förbi här både lever, och gör det gott. Eller åtminstone känner minst glimtar av hopp om livet, helst på daglig basis.

Det händer förstås en massa saker i mitt liv. Som oftast. Jobbsituationen är… lite berg- och dalbaneaktig, men just för stunden händer det förändringar som jag tyvärr inte kan välja att hålla mig undan. Annars försöker jag verkligen att välja bort allt negativ-energikrävande som jag bara kan. Det händer en massa härliga, trevliga och roliga saker också på jobbet, som tur är. Har både kollegor och vänner som ger mig positiva impulser, nästan varje dag faktiskt. Och jag försöker få läkarna att kolla upp alla mina mindre bra fysiska symptom. Har också tagit tag i att boka in avlastnings-prat-tider med företagshälsan.

Och ännu så här långt in på hösten så gör jag sociala saker på fritiden. Fast orken verkligen nästan aldrig finns på kvällarna.

Träffar vänner regelbundet, och väljer dem som är bra för mig. En av de som varit närmast under några år nu, har blivit en som tär på mig det senaste halvåret. Har haft ett prat med hen om alltihop, och det blev ett bra prat, men vi känner nog båda att vi inte är helt bra för varandra just nu för ingen av oss tar kontakt som vi gjort tidigare. Eller så har jag kanske gjort hen något som jag inte vet om. Och inte tänker fråga om heller, faktiskt. Vill hen prata om det så får det vara på hens initiativ.

Som ett extra kors i mitt livs tak, så har jag dessutom fått kontakt med en man på den där dejtsajten som jag längtar allt mer efter att få slippa vara på. Ja, jag får ju kontakter med flera nya män varenda vecka där, men det var länge sedan nu som någon tog kontakt som… kändes som om han skulle kunna vara den rätta för mig. Men den här mannen… har det mesta låtit och känts ganska rätt med. Men inget gott som inte har något ont med sig, förstås… och jag söker inte aktivt efter ”fel” för att slippa försöka. Däremot är jag uppmärksam på tecken som visar att han har de beteenden eller värderingar som alla mina år i livet och med relationer har lärt mig att jag inte kan leva med.

En av de sämsta sakerna som i princip alla män uppvisar, handlar om… makt. Eller kontroll, eller vem som ska vara herre på täppan och sätta agendan och vara den vars känslor, liv och person som alltihop ska handla om. Och några sådana tecken har jag sett hos även den här mannen. Men jag har bestämt mig, och verkligen ansträngt mig, för att ställa så öppna frågor jag kan, och ge honom chansen att ge sitt svar. Sedan hör jag det svaret, och drar slutsatser av det.

Just den här mannen gör något jag inte stött på tidigare i nätdejtingsammanhang: även sedan vi fått kontakt och börjat utbyta intresserade och rätt personliga tankar, så loggar han in på sajten max en gång varannan dag. Som tätast, alltså. Inte ens en gång per dag. Konsekvent samma beteende, alldeles oavsett hur nära vi kommit eller hur intensiva frågor vi skrivits om.

Det medför förstås att han helt och hållet sitter på kontrollen över vår kontakt. Och jag uppfattar det som… svagt intresse. Vill man verkligen träffa en kärlek som man vill leva med i verkliga livet… så kan man inte ha någon slags principer om hur mycket man ska ägna sig åt internet. Om det nu är det det handlar om, med honom. Om jag ska försöka tro något annat än att det handlar om makt och kontroll. När den sajten är enda platsen och sättet som man kan få kontakt med den som man menar sig vara seriöst intresserad av… och man trots det väljer att som mest vara på sajten en stund varannan dag… då blir det väldigt svårt att få känslan av att han verkligen är seriöst intresserad av en.

När jag kände att några saker skavde lite för mycket… så skrev jag och frågade. Svaret jag fick blev jättelångt, och handlade om allt möjligt utom att svara på min fråga… vilket förstås inte såg så bra ut, från mitt håll. Men han skrev att vi nog borde träffas och prata om de här sakerna hellre än att skrivas och kanske missförstå varandra… och jag bestämde mig för hålla med om det.

Han att han kunde träffas från måndag och framåt veckan efter. Och sedan loggade han inte in igen förrän på tisdag kväll, för att läsa mitt förslag på tid att träffas… han hade alltså föreslagit måndag och tisdag som möjliga dagar att ses, och sedan själv valt att måndag och tisdag gick bort, vare sig det passade mig eller inte.

Inte så snyggt.

Men jag kände fortfarande att… vad detta än handlar om, så kommer vi inte att kunna få klart för oss vad det handlar om genom att skrivas om det.

Och förresten så var mitt förslag till tid att ses, lördagen efter. Så rent faktiskt innebar det inget problem att han inte visste att jag inte ville ses på måndagen eller tisdagen… men. Han visste ju inte det. Förrän på tisdag kväll. Enligt hans val. Bara hans val. Ingen demokrati där inte. Eller jämställdhet i kontakten.

Sedan fick jag ett virus i kroppen och blev ännu tröttare än innan. Lite frysande, ont i halsen och i kroppen, sådär. Men jag skrev att jag bekämpade viruset bäst jag kunde med kanjang, och hoppades att kunna ses på lördag ändå. Skrev att jag skulle meddela så fort jag visste ifall vi skulle kunna ses eller inte.

Sedan loggade han inte in på flera dagar, och igen först på lördag förmiddag… och om vi skulle ses så hade vi bestämt kl 14.

Vid det laget hade jag inte skrivit hur det blev. För det verkade ju som om han… ja, jag vet inte. Antingen räknade med att tiden stod fast utan att jag meddelade något? Eller hade ställt in träffen, fast utan att berätta det för mig?

Men mitt sociala ansvar slog till där, när jag såg att han loggat in vid elvasnåret. Så fast han sedan loggat ut igen, och rimligtvis (enligt hans mönster) inte skulle logga in igen förrän på söndag kväll, så skrev jag ett kort meddelande om att ”vi ses idag”. Och han loggade faktiskt in igen för att få veta. Svarade ”bra!”.

Så… jag tog en lång promenad. Med en känsla av att… ja, låt oss få det här gjort, ungefär. Fixade lite ärenden. Och gick dit vi hade bestämt att ses. Var där tio minuter innan. Han kom någon minut sent. Vilket jag inte kommenterade. Jag gav honom en hej-kram i stället, och sa att vi får gå någon annanstans för här är det fullt.

Så då fick vi konferera om vart vi skulle gå, och hamnade till slut på ett annat ställe. Han föreslog inte att bjuda mig. Jag har inga problem alls med att betala var för sig, men noterar ändå hur en kille gör när man är på dejt. Eftersom det kan säga något om hans personlighet… men inte nödvändigtvis gör det.

Så satte vi oss. Det blev ju lätt att inleda samtalet efter det där valet i USA i veckan… det finns nog väldigt få svenskar som inte tycker något om det valresultatet. Vi hade förstås ungefär samma uppfattning om själva resultatet. Men lyfte fram ganska olika analyser och reflektioner kring varför det blev som det blev. Jag märkte att han hade lite svårt att ta in mina reflektioner… mest pratade på om sina tankar. Jag visste redan vad han jobbade med, och var, fast det visste inte han att jag visste. Men det gjorde att jag förstod att han nog såg det ganska mycket som sina ”domäner”, att stå för tolkningarna. Så jag fick möjlighet att testa direkt hur bra han klarade av en kvinna som är bra på att analysera och se saker från väldigt många olika håll.

Sedan pratade vi om allt från djupt personliga erfarenheter kring alla slags relationer, till att prata om de saker vi hamnat lite i clinch om när vi skrivits. Det… gick hyfsat. Han gjorde en min av att vilja avsluta och gå under en kort stund, när jag inte backade på det jag noterat och han inte kom med riktigt bra svar. Men någonstans på vägen tror jag att vi… blev lite bättre på att lyssna och verkligen försöka förstå vad den andra menade. Även om, i ärlighetens namn, det var mer jag än han som… klev över till den andras sida och såg det från dens håll.

Men han var… mjukare, än jag. Han lutade sig fram för att komma närmare när vi pratade, och jag satt bakåtlutad rätt länge tills jag kom på att det gav en avvisande signal som jag inte menade att ge.

Visst hade han tendenser till att vilja dominera samtalet. Men inte alls så mycket som de flesta män jag träffat under åren. Kampen från hans sida var inte… helt självklart just det. Jag ger honom fler chanser. För spännvidden på vad vi pratade om, och hans förmåga att faktiskt prata om känslor och reflektera kring sin egen roll, var större än hos någon man jag träffat på länge… kort sagt: det är inte lätt för mig att hitta en man som skulle kunna passa mig så väldigt mycket bättre än den här.

Samtalet blev till slut fyra timmar långt… och när vi skildes åt var det med en ganska avslappnad värme emellan oss. Han gav mig en komplimang för ett klädesplagg, och så vågade han ta steget fram och ge mig en kram. Båda sa flera gånger att ”det här var väldigt trevligt”. Och när han släppte mig var det en mjuk och varm känsla i hans ögon…

Jag åkte hem, med en känsla av att… det här skulle faktiskt kunna bli… rätt. Wow, sa känslan om det. Fast väldigt, väldigt försiktigt… 🙂

Inte förrän då kom jag på att jag helt glömt att fråga honom om det där… lite märkliga mönstret för hans inloggningar på sajten.

Vi hade inte bestämt något alls om att ses igen, och inte utbytt andra kontaktvägar än den vi redan hade på sajten. Och även om man säger när man träffas att ”det här var trevligt” så betyder det inte särskilt mycket när det gäller om man vill fortsätta ses eller om intresset förstärkts efter träffen… och jag hade nog faktiskt trott att han skulle logga in och skriva något under kvällen. Men det gjorde han inte. Förstås. Till slut skrev jag ett meddelande, om att jag hoppades att jag inte hade skrämt bort honom och att jag gärna ville träffas igen ganska snart, och att han fick säga hur han kände och ville.

Faktiskt bröt han ändå sitt mönster en aning, för redan på söndag eftermiddag loggade han minsann in… 😉 Och läste mitt meddelande. Och svarade att jo, han hade ju sagt att han tyckte det var trevligt, och det menade han… även om han förstod att det var något man kunde säga för att de sociala konventionerna kräver det. Han reflekterade lite kort kring vad vi pratat om, och hur vi hanterat när vi inte förstått varann. Och skrev vilka dagar den kommande veckan som han kunde ses. Jag svarade direkt med ett förslag på en dag i slutet av veckan, som passade mig bäst. Men… sedan har han ju inte loggat in igen, så han vet inte om jag föreslagit måndag lunch, ifall han tänker följa sitt mönster och logga in igen först på tisdag…

Så. Jag inser att jag redan nu måste ta upp detta. Skriva om det till honom. Det kan inte vänta tills vi ses, för jag hinner bygga upp för mycket negativa känslor för honom om jag inte får någon slags förklaring på detta ganska omgående. Jag fungerar inte så som många gör, att bli mer intresserad om den andra verkar svåråtkomlig. Jag fungerar precis tvärtom; om en person inte visar mig intresse så falnar mitt intresse för personen.

Nå, det om det. Strax dags för en ny vecka igen, som rivstartar med ett potentiellt jobbigt möte med chefen… jag gör vad jag kan för att hämta tillbaka min ork när jag kan. Yogar, läser, tänder ljus… försöker få ordning på sömnen. Så är det väl här just nu.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s