Skrivandet och utmattningen

Bland symptomen som är vanliga vid utmattning finns det att ha svårt att fokusera på rätt saker.

Förra veckan kom ett par besökare till mitt rum på jobbet. De klev in och den ena sa: ”är vi tidiga?”… varpå en dust av panik vällde över mig. Eftersom jag inte på minsta vis hade förstått eller noterat att vi hade bokat in denna tid för detta möte…

Det är inte likt mig.

Nu visade det sig visserligen att när den sista att svara på förslagen på tider hade gjort det (via mejl), så hade hen bara svarat till den andra personen. Jag hade alltså inte fått det svaret. Alltså hade vi faktiskt inte bokat tiden. Men med min vetskap om hurpass förvirrad min hjärna kan vara numera, så fann jag det så sannolikt att det nog nästan var sant, att det var jag som hade missat att vi bokat tiden…

Förra veckan var också det tillfället då jag inte hittade cykelnyckeln på morgonen, och fick konstatera när jag kom till cykeln att den satt kvar i det öppna låset sedan kvällen innan. Jag har haft tur så otroligt många gånger nu, de senaste åren, att ingen har tagit min cykel som jag lämnat olåst både hemma, på jobbet och på andra ställen i stan… och jag räknar inte med att den turen ska hålla i sig i evighet. Så när jag tio minuter senare parkerade cykeln på jobbet hade man kunnat vänta sig att jag hade kvar obehagskänslan från alldeles nyss, i minnet… det hade man kunnat vänta sig. Faktiskt.

Men när jag skulle hem från jobbet hittade jag inte cykelnyckeln igen. Och den visade sig sitta kvar i den olåsta och ostulna cykeln även denna gång – andra gången inom samma dygn…

Närminnet är helt otroligt kort just nu. Jag kan säga ”det fixar jag” om något en kollega ber mig om, och det tar inte mer än ett par sekunder innan den sak jag just sagt att jag ska göra har försvunnit totalt ur mitt minne.

Jag har helt enkelt rätt tydliga utmattningssymptom.

Som jag gör mig medveten om, och gör allt jag kan varje dag för att försöka återhämta mig ifrån. Än så länge, peppar peppar, verkar jag ha lyckats med att åtminstone inte förvärra symptomen… har inte landat i den så kallade väggen än. Ingen långtidssjukskrivning. Än. Och jag tänker med motvilja och stor bävan på hur oerhört angeläget det är för mig att inte hamna där heller… för jag vet, av människor i min omedelbara närhet, hur väldigt mycket negativt som kommer med på köpet om man inte längre klarar av att arbeta (eller fungera på en massa andra sätt också).

Dit vill jag inte.

Och de råd man får från exakt alla i sin omgivning (inklusive den som enligt lagen har arbetsmiljöansvaret för mig, dvs chefen och andra arbetsgivarrepresentanter) är ungefär ”du måste själv ta ansvar för din hälsa”, ”ingen tackar dig om du jobbar ihjäl dig” och andra liknande på det hela taget helt oanvändbara tips och kommentarer…

Men jag gör mitt bästa för att låta bli att låta den uppenbara bristen på engagemang, omsorg och ansvar från andra, göra mig ännu mer stressad. Det går för det mesta rätt hyfsat; jag har blivit ganska bra på att förtränga och dissociera. Och så har jag ju ändå så himla svårt att komma ihåg, och att fokusera, så det löser sig delvis av sig självt… 😉

Samtidigt har jag lärt mig de senaste åren att det kan ta ett bra tag efter en stresskapande situation innan symptomen i kropp och hjärna ger sig till känna. Så egentligen vet jag inte (än) hur bra jag lyckas med att försöka att inte gå in i väggen.

Min arbetssituation hänger i luften just nu. Jag får intrycket av att min chef har tänkt att jag ska bli den nästa som får gå, i den besparingssituation som vi befinner oss i. Att jag tror det beror bland annat på hans orimligt starka aggressiva reaktion i våras, när vi till slut rök ihop på grund av att han inte ville arbetsleda mig eller ta arbetsmiljöansvar för mig. Det kan förstås hända att hans starka reaktion då berodde på att han var medveten om att han faktiskt begår tjänstefel när han vägrar göra det som han är anställd för och som ingår i hans roll. Men jag har tänkt, utifrån egna och andras tidigare erfarenheter, att han ville tvinga mig att inse att han tänkte göra min arbetssituation ohållbar, och därmed självmant söka mig till ett annat jobb. I mina tankar har han lyckats med det ändå, vare sig det var hans avsikt eller inte… jag kommer inte att kunna göra ett någorlunda drägligt eller ens bra jobb, med en chef som har den inställningen till arbetsplatsen, sin roll och sina anställda, som han har uppvisat det senaste året.

Så i tankarna, och i en del samtal, söker jag inspiration, ork och vilja till att söka mig till en annan inkomstkälla. Jag vet dock inte alls vad eller vart jag vill, än så länge… så jag läser de jobbannonser jag ser för den typen av jobb som jag har nu, men söker inget.

Ovanpå det har det varit en väldigt jobbfull höst också, så här långt. Jag har jobbat mer än femtio timmar utöver min heltid sedan jag kom tillbaka i augusti efter semestern. Nu ser det ut att bli några lite lugnare veckor framöver, men det kan jag inte alltid veta. Jag får ganska många ad hoc-uppgifter i mitt jobb…

Min väldigt starka ambition är dock fortfarande att göra vad jag kan för att förstärka privatlivet och fritiden. Att inte ligga däckad minst en hel dag av varje helg, för att magen kraschar mot slutet av varje vecka… och att inte avstå från sociala eller kulturella aktiviteter, trots att orken inte finns. Man kan ju, som Sally säger, faktiskt inte bromsa sig ur en uppförsbacke… inte ens när man balanserar med utmattningen. Jag måste tvinga mig att göra sådant som jag vet att jag tycker om eller blir glad av, även när jag inte är säker på ifall just den aktiviteten kommer att bli den som tippar mig in i väggen. Men jag försöker hela tiden… avväga. Jag försöker verkligen känna efter och gissa kvalificerat innan jag gör något socialt. Ifall jag verkligen tror att jag kommer att orka det här också.

Jag ska få en grundlig blodtrycksmätning gjord inom några veckor. Har dragit på till-och-från-högt blodtryck under några år nu. Läkarna säger ”vi har kontrollprogram för högt blodtryck, för det är ju farligt i längden”, men sedan släpper de mig bara utan någon mer information…

Jag har till och från tjut i öronen. Det verkar vara stressrelaterat på något vis som jag inte riktigt vet. Magen har varit paj länge, och det senaste halvåret har den kraschat helt varje vecka. Det tänker jag nu också kräva (igen!) att få utrett.

För så här kan jag inte leva resten av livet. Jag vill faktiskt leva, inte bara överleva.

Och för att komma dit att jag känner att jag faktiskt lever, satsar jag först och främst all ork (och minne) jag har på att underhålla de vänskaper jag har. Jag tror också att jag skulle behöva ha någon människa som… tar hand om mig, lite. Månar om mig. Är snäll med mig på vardagsbasis. Rör vid mig. En partner, helt enkelt.

Så jag lever kvar på de där jäkla dejtsajterna, där i stort sett alla som tar kontakt är… helt fel för mig. I hopp om att hitta någon som kan vara rätt för mig. De är få och kommer sällan, de där som känns som om de potentiellt skulle kunna vara personer som jag skulle kunna må bra av att leva med…

Härom veckan dök det upp en sådan. En man som inte ”jagar” och pressar mig. Som inte i första hand vill ha mig för att få gå över mina gränser, eller för att ha någon mer än han själv som bara bryr sig om honom. Av det jag vet om denna man så är han faktiskt väldigt mycket den typen som jag vill leva med. Han känns bara… lite väl sval, i sitt intresse. Det är som om det är så män fungerar idag; antingen är de extremt på, vill träffas helst igår och är helt ointresserade av ifall man passar ihop eller inte. Eller så är de… så socialt högstående att de inte anser sig behöva lägga ner någon energi på att visa en kvinna att de vill ha henne. Nåja, jag vet inte riktigt med denna man; jag försöker behålla min värdighet och självkänsla oavsett vad han kan tänkas tycka om mig när vi väl träffas, och samtidigt inte stänga dörren för att kanske släppa in honom. Vad det än blir av detta så lär jag mig i alla fall nya saker om mitt eget förhållningssätt… och det är bra.

Och så har jag funderat över varför det har blivit så svårt att skriva här.

De gånger jag får lust att formulera något, och tänker ”det ska jag skriva på bloggen”, så dyker omedelbart känslan upp av att tröskeln är så himla hög… och jag förvånas över mig själv. För jag har ju kunnat formligen spruta ur mig skrivna ord under de senaste tio åren… vad har hänt, varför känns det så här?

Så slår det mig att… det beror nog också på utmattningen. Jag orkar helt enkelt inte fokusera så länge som krävs för att skriva ihop mer än en mening som hänger ihop… hjärnan är inte med. Jag tror att det kan vara så.

Och nu har jag fokuserat färdigt för idag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s