Sju åttondelstakt

Den indiske mannen blev… lite väl besatt till slut. Lite för många av hans helt-out-of-the-blue-kommentarer handlade om att han… visste hela mitt namn (efter att fejjan vänligt nog gett mig som vänförslag, antagligen för att jag besökt hans profil några gånger för att få en uppfattning om vem han var). Att han kanske kunde googla fram mitt telefonnummer. När jag svarade ”ja kanske det, jag vet inte”, så berättade han att han redan försökt men inte lyckats…

Jag hade ju sagt från kontakt ett att jag inte ville telefonpratas med honom än, och det var en av de sakerna som vi fastnade i konflikt om. Han accepterade att jag inte var redo för det. Fast sedan tog han om, och om, och om och om igen, till synes sådär i förbigående, upp att… den där och den där och den där appen var ju smidig att pratas via… och kunde jag inte lägga till honom på mina sociala medier… och ge honom min mejladress, för han ville ju skicka något utdrag från en blogg… på det svarade jag att en blogg är en länk, skicka den bara, men den var visst nedlagd så han hade texterna i filer…

Han påstod att han berättade de här sakerna för att jag skulle förstå att han inte inkräktade på min integritet. Men varken jag eller någon jag berättat för om hur han uttryckt sig har uppfattat hans leverans av oombedda kommentarer som något annat än hot.

Besatthet är en besvärlig historia. För lite för många människor, företrädesvis kvinnor, är det en rent livsfarlig historia. Jag är glad att den indiske mannen bor just i Indien, och ganska troligt inte enkelt skulle kunna stå utanför min dörr i morgon… men med ganska hög sannolikhet kommer han att göra det bortåt början av nästa sommar. Eftersom han åker till Finland varje sommar. Och besatthet… går ju oftast inte över av sig själv.

Appen som vi fick kontakt via verkar till slut ha tyckt att vi skickat för många meddelanden med varann, för till slut kom varken han eller jag in på vår konversation där. Problemen visade sig tydligen i hans mobil först, för han skrev att eftersom den höll på att dö så skickade han mig en vänförfrågan nu… väl medveten om att jag sagt mer än en gång att jag inte lägger till vänner på fejjan som jag inte faktiskt känner, och definitivt inte dejtkontakter förrän vi faktiskt har eller kanske haft ett förhållande. Jag har inte besvarat hans vänförfrågan. Och inte godkänt när han skickade mig ett (eller flera, vad vet jag) meddelande via fejjan.

Så när appen dödade vår konversation fick jag en paus. Eftersom han uppenbart har gjort sig besatt av mig, och han har ett starkt behov av att inte anpassa sig efter mitt behov och därmed krav, och han uppvisat allt starkare stalker-tendenser, så känner jag mig inte alls säker på att han kommer att släppa mig när han inte får kontakt med mig.

Det här gör mig först och främst trött. Vad är det för fel i mäns psyken liksom, hur kan ett ”nej” eller en gränssättning trigga så starka behov av att kränka kvinnans behov… (Inte alla män funkar så, givetvis och som tur är.)

I nästa steg gör det mig ända från jordens kärna och ut i universum förbannad. Så till den grad att jag nog kommer att se till att ha vapen tillgängliga att försvara mig med, bortåt nästa maj-juni eller så. Känslan inne i mig när jag tänker på de sätt som han ganska troligt kommer att kränka mitt privatliv och liv på, blir att om han knackade på min dörr så skulle jag försvara mig med ordentligt starkt våld.

Det gör mig också förbannad. Att mäns gränslöshet mot kvinnor kan leda till att kvinnor blir så jävla från rötterna förbannade att de (vi) blir beredda att döda den jäveln som tycker sig ha den här rätten att invadera våra liv mot vår väldigt tydligt och starkt uttalade vilja.

Men tills vidare tänker jag ignorera att han finns. Mitt liv ska fan inte förstöras av att jag ska gå omkring och vara rädd för en människojävel.


Jag lyssnar på afrikansk populärmusik med texter som bekräftar islam. Jag är helt icke-troende och dessutom medveten om att den farligaste sortens terrorism idag kommer från olyckliga, desperata, livsuppgivande och extremt orienterade människor som tror sig tro något hitte-på om religionen som vi människor valt att kalla islam.

Och så lyssnar jag på musiker som sjunger och spelar romsk och kletzmermusik helt fantastiskt bra. Jag ogillar att romer och andra östeuropeiska medborgare tigger pengar på gatan, även i Sverige. Jag ogillar det för att det gör mig förbannad att skillnaderna mellan fattiga och rika, ”respekterade” och ”värdelösa” människor, är så stor och bara ökar i dagens västerländska samhälle. Att det finns en hel, om än väldigt heterogen, folkgrupp (romer) som aldrig någonsin verkar få komma in i några samhällen överhuvudtaget. Och jag… ogillar är för svagt, men har starka negativa känslor kring, att kletzmermusikens upphovsmakare (judar) också fortfarande inte har ett självklart lika värde som ”västerlänningar”. Ja, och så finns där ju svarta och hispanics och… ja ni vet.

Alla andra utom vita medelålders medelklassmän. Runt 90% av människorna på jorden, kan det röra sig om det? Alla vi andra. Vi som ges lägre människovärde.

Men jag gläds åt att det finns människor i världen som besitter kompetenser som att skapa medryckande, sjungbar musik i sju åttondelstakt, som vi andra mindre kreativt intelligenta människor kan få njuta av.


Jag har, i stället för att ge den indiske icke-konstruktive mannen plats i min tillvaro,  varit på en vandringstur med en vän. Förutom att vi båda verkligen gillar att vandra, så hade vi även på agendan att vi behövde ha ett seriöst snack om vår vänskapsrelation… och eftersom hon är mer impulsstyrd än jag, så såg jag till att vi bara pratade lättsamheter tills det var läge att ta själva pratet. I det lättsamma pratet såg jag till att vi (ffa jag förstås) bekräftade att vår vänskap är och finns och är stark oavsett den här konflikten som vi behövde prata ut om. Så när jag tog tag i det pratet så var vi båda… i ett lugnt och ömsesidigt nåbarhetssträvande tillstånd.

Så det blev den allra bästa, mest konstruktiva och kärleksfulla konflikthantering som jag varit med om under hela mitt liv, vad jag kan komma ihåg… så fort jag piggnat till lite så är det en av de saker som jag verkligen ska känna lyckan över. Rent logiskt har jag kunnat se ända sedan dess att det vi gjorde var fantastiskt. Och jag inte bara tror, utan känner mig helt säker på, att det pratet la grunden för en vänskap mellan oss som är lika stark som (friska) familjerelationer.

Efter det så for jag iväg söderut och träffade både barndomsvännen S och min mamma. Min huvudplan handlade om att göra några kulturgrejer som jag ville, men givetvis var mötena med människorna i mitt liv den viktigaste delen.

Å vad jag önskar att jag kunde återge precis hela min och S:s alla samtal… för det var… magiskt. Jag skulle egentligen vilja skriva en hel separat novell om mig och S och vår vänskap under alla dessa år… för det här mötet som vi nu fick var… bättre, djupare, mer ärligt och därför delvis mer obekvämt än någonsin.

Jag tror att varken hon eller jag fullt ut orkar med att se djupet och bredden och… liksom oändligheten, i vår vänskap. Det blir större än vi orkar se. Vi mäktar inte med det.

Jag nöjde mig med att krama henne innerligt innan jag rusade iväg och nästan missade tåget hem, och efteråt skriva till henne att det gjorde mig så glad att få uppleva att både vi var för sig och vår vänskap fortfarande utvecklas, efter alla dessa år… jag gillar inte överord, jag både föraktar, ogillar och undviker ”passion”, och jag respekterar att långvariga relationer i högre utsträckning än kortare kräver att man kliver varsamt och försiktigt när man kommer ännu närmare varandra. Man har så mycket historia tillsammans… det finns så många detaljer som kan leda fel. Och jag är oerhört stolt över hur S och jag lyckades navigera så vackert i det grynniga landskapet under dessa dagar.

Men jag ger mig själv att försiktigt känna… glädje, och tacksamhet. Det är en till sak som jag ska fokusera på att faktiskt känna, när orken väl finns i lite större utsträckning än idag.

Mellanmänskliga relationer, när de blir på riktigt (vilket nästan aldrig händer), är rent livsfarliga. Livsviktiga. Undrar du, eller tror dig veta, vad meningen med livet är? Jag har svaret.

Det enda meningsfulla i livet är riktiga relationer.

Det är mot den bakgrunden som det är så självklart för mig att ”sexsnack”, besatthet och det mesta annat som ”dejtande” handlar om, är alldeles alldeles oviktigt i livet.

Det är också orsaken till att det är så oerhört självklart för mig att en relation som man mår mer dåligt än bra i (också när det rör sig nära 50%-strecket) aldrig någonsin är värd att satsa sin livsenergi på.

Det är bara äkta relationer som är värda det.

Och i riktiga relationer lyssnar man och försöker förstå varandra. Man försöker på riktigt förstå vem den andra är, även när den andra är totalt olik en själv. Man lär sig saker av varandra. Man respekterar varandras behov och personligheter, vilka dessa än är.

Sånt fattar inte män, i allmänhet. Och därför vill kvinnor som jag inte ägna vår tid och energi åt män i allmänhet.

De flesta kvinnor fattar det inte heller, förresten.

Jag har en massa nära vänner som har otroligt stora problem med sin självkänsla. Av lite olika skäl, men dock. Och när man har svag självkänsla är det svårt att vara en egen, självständig och stark person i relation till andra.

Men jag har vänner som… ja, jag vet inte exakt vilken roll jag spelar i vår dynamik. Men jag vet att de, trots oklar självbild och nära obefintlig självkänsla, lyckas möta mig. Som de de är.

De tar både mig och sig själva på allvar, fast deras egna liv och/eller självkänslor är totala kaos. Jag tror att när läget blir skarpt så ser, minns och förstår de att jag ser dem på riktigt. Och tycker om dem sådana som de är.

Jag vet inte om det här är något bestående fenomen, eller om jag fick ynnesten att uppleva några sådana situationer just nu och därför ser dem tydligare. Men jag är tacksam. Och stolt. Och jäkligt glad… ja, i morgon alltså. Hoppas jag.

För just nu har jag sovit så lite under så lång tid att jag inte får kontakt med mig själv överhuvudtaget. Jag vet att det finns där, och ser fram emot att vara så utvilad att jag når basen i mig själv och faktiskt orkar veta, leva och känna det…

Jag ska.

För det är det som räknas. Som är viktigt.

Som är livet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s