Min familj

Det har varit ett par obeskrivligt slitsamma veckor. Min chef fick totalt härskartekniksfrispel och släppte alla ”normala” civiliserade beteendegränser när jag, återigen, förväntade mig att hen skulle leda och fördela mitt arbete när jag inte själv kunde göra mer för att själv styra upp saker. Hen visade att min arbetsmiljö och min hälsa helt försvann från hens lista av chefsuppgifter som hen ville ta på sig, när det inte passade med hur hen ville hantera sitt ledarskap. Med min redan utmattade hjärna tog det mig lite väl lång tid innan jag fick överblick och kunde se mönstret för när hens och min kommunikation skär ihop totalt och allt den andra säger landar fel i den andra. Men när jag väl fick syn på det satte jag ord på det till hen. Då hade hen redan hunnit driva upp aggressivitetsnivån till sanslösa höjder genom att säga att eftersom vi inte kunde kommunicera med varandra så ville hen ta in företagshälsan som en tredje part i våra samtal. Hen försökte också dra igång en trakasseri- eller kränkande särbehandlingsprocess från min sida; även det uppenbarligen avsett som sätt att hota mig. Till tystnad, eller för att göra min arbetssituation så outhärdlig att jag skulle säga upp mig självmant.

Osannolikt destruktiv situation. Det sista hen sa vid vårt sista möte, förutom att hen ”skulle fundera mer på saken” sedan jag satt ord på vad som hände, var att hen funderade på att ta ifrån mig de mandat jag fått i mitt jobb. Med den totalt osäkra bakgrunden fick jag gå till ett ledningsmöte där mitt ansvarsområde skulle vara en av de saker som skulle diskuteras. Jag hade ingen aning om hur hen skulle lägga fram frågan; om hen skulle föreslå att jag skulle fråntas mina mandat, vilket i så fall skulle göra mitt arbete omöjligt att utföra, eller om hen skulle backa upp det beslut som samma ledningsgrupp tagit om mitt mandat för flera år sedan.

I den rysk roulette-situationen fick jag till slut uppleva att hen hade bestämt sig för att driva att det beslut som fattats tidigare helt enkelt ska följas även fortsättningsvis. Hen lät ursäktande och nästan rädd när hen sa att ”vi chefer ska alla leva de beslut vi fattar”. Men hen sa det i alla fall.

Så jag kunde åtminstone andas ut litegrann, i att jag kan fortsätta göra mitt jobb ett tag till.

Men den här gången tappade jag förtroendet för hen. Tilliten. Helt.

Så jag måste använda sommaren till att leta nya jobb.

Om jag blir lite utvilad någon gång snart så hoppas jag kunna göra en ny inventering av mina förmågor, intressen, kompetenser och erfarenheter, och kanske komma på vilken typ av jobb jag vill byta till den här gången.

Ovanpå detta har jag haft en vecka då det bara exploderat av behov av mina tjänster från mina medarbetare. Jag djup-arbetar mig igenom uppgifter med helt olika innehåll och helt olika syften. Utan någon möjlighet att få ”ställtid”; alla förväntar sig att jag ska kunna byta fokus till deras område samma sekund som de börjar prata med mig.

Den senaste tiden har jobbet helt enkelt innehållit de flesta av de komponenter som får människor att gå in i väggen…

Och jag har redan sedan innan ökande utmattningsvärden. Redan en bra bit över de värden som redan långtidssjukskrivna människor uppvisar.

Så jag vet inte hur det här ska sluta.

Och så har jag en pappa som jag inte kan ha någon relation med, och som fyller jämnt de närmaste dagarna. Så jag har ringt min bror ett par gånger och försökt styra ihop något gemensamt. Men brorsan har numera en nästan lika kall relation med vår pappa som jag. Fast utan att min pappa har behandlat honom illa. Så som han gjort mot mig.

Jag undrar ibland om jag är den enda gemenskapsorienterade personen i hela vår släkt. Och om det är det som är ett av skälen till att det är jag som blir väldigt kränkande behandlad av delar av familjen?

Människorna är så hårda. Så destruktiva. Makt är mycket, mycket viktigare än både lycka, frid och kärlek för de allra, allra flesta människor. Eller åtminstone män.

Det är mig lika obegripligt som om jag hade fötts upp bland marsianer.

Men så är det.

Och så har jag haft min fina, kloka, svinduktiga, struliga och röriga och självkänslefattiga sociala stjärna till dotter hemma någon vecka. Vi har inte haft möjlighet att umgås jättemycket, men när vi pratat så har vi gjort det på riktigt. Och jag har fått säga flera gånger hur bra hon är och hur mycket jag älskar henne. Och hon har sagt hur mysigt hon tyckt att det varit att få vara hemma hos mamma. Hur tacksam hon varit för att jag hjälpt henne med både skrivuppgifter och svajande i självkänslan.

Man kunde tro att om det är en massa år sedan ens barn blivit vuxet och verkligen flyttat ut till sitt eget liv, så skulle separationssorgen ha gett med sig.

Men när jag vinkar av mitt hjärtas käraste människa då hon ska resa bort, ganska långt bort, i några veckor… så slår sorgen till med tårtvingande kraft.

Killen som hon är, eller varit, kär i, och som jag också har arbetat tillsammans med och som blivit en slags nära människa, vill inte bara ha en utan två kramar av mig när han kommer för att hämta upp min dotter och de ska resa iväg på en av hennes resor.

En vän gav mig en födelsedagspresent som var en musikalisk och känslomässig upplevelse. Häromdagen fick jag gåvan. Och vi blev båda lika tagna, lyckliga och genomuppfyllda av upplevelsen. Efteråt tog vi varsitt glas vin på ett uteställe tillsammans med en av mina gamla familjemedlemmar och en kollega, som råkar vara vänner med varandra.

Jag besöker en näringsidkare som jag har haft skäl att träffa genom dottern. Och både näringsidkarna och ett antal av stammisarna som hör dit, visar tydlig och stor värme och glädje över att se mig… jag vet inte riktigt hur det är, vad det handlar om, men de räknar in mig nära sina hjärtan. På olika vis.

Och så får jag en lunch med en vän sedan bortåt trettio år. Vi har följt varandra genom alla dessa år; ibland nära, ibland längre ifrån varann. Just nu i så lika situationer när det gäller jobbet att det kunde varit skrattretande om det inte vore så inihelvete förjävligt att vi tvingas hantera dessa genomdestruktiva människor. För min del är det inte första gången, så jag ser vad det är som händer och förstår vart det kan ta vägen. Men hon har varit ”oskuld” tills nu, när det gäller hur gränslöst män(-niskor) kan bete sig när de upplever sina privilegier eller sin makt hotade.

När vi skiljs åt efter lunchen tar hon min hand, ser mig stadigt i ögonen och säger med värme att hon är så ofantligt tacksam över att jag har backat upp henne på det sätt jag gjort under hennes vidrigt jobbiga tid.

För mig är det en självklarhet, även förutom att jag rent objektivt ser att hon inte är den skyldiga i det som händer. Och så är det även för henne. Hon är en av de få jag har i mitt liv som har den integriteten och äktheten i sin mänsklighet. Jag är djupt tacksam över att vi har varandra. Djupt.

En annan… vän? Bekant? Tidigare kollega? Körkompis? Ja vem vet vilka avgränsningar det är som gäller och räknas… men hur som helst, så sist vi sågs i kören pratade vi om att vi kanske skulle åka på en musikgrej i helgen. Och så ofattbart slut som jag är så har jag i stort sett gett upp tanken. Har trott att hon gjort detsamma. Men så här om aftonen så skriver hon… undrar om jag vill åka på det där i morgon. Vi bestämmer att höras i morgon för ett avgörande beslut.

M ringer under eftermiddagen och vill ha med mig på en stunds after work ute på lokal i kväll. Hör av sig igen när det börjar vara dag. Jag svarar att det jag skulle behöva är att slå av strömbrytaren för hela denna organism och bara ställa den på laddning något dygn eller så… och hon svarar bara att hon förstår, och att det är okej.


Jag är ensam en väldigt stor del av min lediga tid. Jag mår inte dåligt av att vara med bara mig själv. Men då och då, de senaste kanske fem åren, har jag tänkt att… det är väl inte så här som jag vill att mitt liv ska vara.

Men när jag pratar med min bror, och får inse att han är mycket mer ensam än jag även om han har en fru… så blir jag påmind om att… ur någon slags objektivt perspektiv så… är jag faktiskt inte särskilt ensam.

Jag har ganska många människor som jag har en egen, ömsesidigt privat relation med. Vi kanske inte skulle definera den som… kärlek. Eller djup, bestående vänskap. Om vi inte tvingades definiera den. Men ska jag vara riktigt brutalärlig så tror jag att jag har fler människor som har mig närmre sina hjärtan, än jag upplever att jag har dem.

Det är inte för att det är något fel på dem. Inte alls. Det är för att mina närmaste (män) till slut lyckades lära mig att det dummaste jag någonsin kan göra av mig själv och mitt liv är att tro att jag kan eller borde lita på att människor vill mig något annat än skada.

Men då och då. Ibland. Når inte bara insikten utan också känslan fram till mig, att… jag har en familj. Jag har den familj som jag har valt, jobbat mig till, som vill ha mig eller som jag vill ha, eller både och.


Min familj
Är dom som vill
Höra samman
Finnas till
För varandra
Stark och stor
Här är vatten
Tjockt som blod

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s