Där alla katter är svarta

Jag ser ”Akuten” på tv. Och ”Undercover boss”. På fejjan slås jag av att i alla fall en dag verkar nästan alla inlägg vara av det uppmuntrande, mer livspositiva slaget…

Jag söker det. Letar medvetet, och ibland aktivt. När orken finns.

I mitt liv finns bara undantagsvis, sekunder åt gången, människor som inte slåss som om det gällde livet för att ALLT och lite till endast ska kretsa kring och handla om dem

Det är bara när jag ser icke-svenska program på tv som jag blir påmind om att… det finns fortfarande människor i världen som i alla fall inte till 100% är narcissister.

Jag är av den sorten som alltid, mer eller mindre, funderar över i vilken utsträckning de mindre bra aspekterna av mitt liv beror på hur jag är eller uppfattas. Jag är en av dumskallarna som försöker tro att jag själv har stort inflytande över vad som händer i mitt liv. En av alla företrädesvis kvinnor som… försöker ta ansvar.

Det är tur för en stor (företrädesvis manlig) del av världen att jag har så många likar… för så länge vi finns, vi som försöker ta ansvar för oss själva, så låter vi ju dem som i verkligheten är ansvariga komma undan. Med allehanda omänskliga och destruktiva beteenden.

Jag vet ärligt talat inte om det är svenskarna som det har blivit totalt skit med. Britterna i ”Akutens” London har tydligen en hel del äkta mänsklighet kvar. Och i alla fall en och annan amerikansk vd.

Men satan i gatan vad jag saknar den där sortens mänsklighet som innebär att… gamla trötta utslitna och medfarna partners sedan 30-60 år, eller gott och väl vuxna barn, eller nyfunna vänner på ålderns höst, eller grabbvänner kring 20-årsåldern… inte bara finns vid sin sjuka väns/anhörigas sida, utan med värme och till synes äkthet kan prata om kärleken och hur värdefull den andra har varit under deras liv. Det känns inte fejkat någonstans. Uppskattningen lyser i deras leenden och ögon. ”He’s my brother. I wouldn’t have wanted any other.”, som en karl på 40+ säger i ”Akuten”…

Jag är inte så självcentrerad att jag tror att jag är ensam om att inte egentligen ha några människor i mitt liv som… faktiskt tycker, tänker, känner och säger så. Att jag mer än gärna säger så om min bror, vän, dotter… innebär inte att någon säger så om eller till mig. Jo, dottern säger sånt ibland, och någon vän… men då alltid med en ton av ”vad har jag att välja på” eller ”vad f-n ska jag annars säga nu när frågan kom upp”…

Jag har bara människor som ”tävlar”, konkurrerar, med mig på ett eller annat sätt.

Och i det tror jag inte att jag är ett dugg unik. I Sverige.

Jag tror på riktigt att det har blivit ordentligt skit med svenskarna. Och det har exakt noll att göra med ”invandrarna”. Den här skiten har vi skapat alldeles av eget val.

Jag tänker en del på ifall jag kommer att få uppleva äkta kärlek någon mer gång innan jag dör. Just nu ser det ärligt talat inte lovande ut.

Annonser

5 thoughts on “Där alla katter är svarta

  1. Hej Leva, jag kommenterade men det blev något fel. Provade två gånger men tydligen fungerade det inte. Jaja. Jag önskar dig en fin vår och kanske dyker kärleken upp, annars får vi nöja oss med Undercover Boss. 🙂 Kram.

  2. Jaha, ja ibland är tekniken inte med oss… ☺ Men nu funkade det, och tack för din hälsning! 🙂 Ja i Undercover Boss får man åtminstone se små skärvor av det goda i människor… 😀 Önskar dig en fin vår också, kram tillbaks!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s