Få ner båda fötterna

Kort nulägesnotering om datorbaserade system: det har gått mode i att ta bort så många kontraster som möjligt i hur systemen visas på skärmen. Det gör att man missar mejl i listan, eller missar att man inte har läst dem. Och just nu får jag erfara att när jag skriver ett blogginlägg så syns inget alls utom verktygsflikarna som ligger mellan rubrikfältet och textfältet… resten av sidan för ”nytt inlägg” är helt vit. Man får klicka och gissa och hoppas att man lyckas pricka in det fält som man tror att man ska skriva i, för det finns på riktigt inte ens en aning av en skugga någonstans som markerar var fältet är på skärmen.

WordPress har tagit det till det extrema, men andra system går i samma riktning (även om skärmen oftast inte är helt vit när man öppnar systemet). Vore intressant att veta vad denna lilla trend beror på. Har systemutvecklare blivit så ”intuitiva” att de tycker att det är skönt att inte behöva se var de ska klicka för olika aktiviteter? Kanske tycker de att det är en rolig utmaning att se ifall de lyckas räkna ut var det de ska göra finns någonstans på skärmen? Eller kanske tycker de att vi användare behöver mer utmaning i vardagen, att vi ska skärpa vår uppmärksamhet om vi inte kan se på skärmen var det vi vill göra befinner sig?

Jag vet inte. Men jag är inte nöjd.

I övrigt… är det… sådär. Svårt att sätta ord på vad som inte är riktigt bra. Tror att hormonerna har något med saken att göra; ena bröstet har varit ömt och lite svullet de senaste veckorna, så jag tror att det är något med östrogenet och progesteronet. Det börjar nog vara dags att ringa vården och be att få bli kollad.

Men sedan… så har ju själen faktiskt fått sig några lite för hårda törnar den sista tiden. Att tappa tilliten till människor igen leder i sin tur till att de relationer jag har som har varit ganska goda och stabila, faller tillbaka till ett sämre läge och sedan blir det en självgenererande nedåtgående spiral av det… som jag inte har kommit på än hur jag ska lyckas bryta.

Det är helt enkelt inget vidare, bara.

Men jag hade dottern på besök några dagar, och kände att det var bra för själen. Det lyfte lite, blev en motvikt mot allt som bara drar nedåt.

Och så bokar jag in lunchträffar med vänner som jag inte träffar varje vecka annars.

En gammal vän som bor långt bort mejlade häromdagen och ville få bjuda ut mig för att fira mig när jag fyller år framöver, och det gjorde också gott för själen.

Alla mina körer har dragit igång igen, och det är energigivande.

Jag tror att det helt enkelt inte räcker längre att bara ”tänka mig frisk”. Nu är det andra människors goda bidrag som MÅSTE till för att jag inte ska falla ner i de långvariga  eländeskänslorna igen… och på det området handlar det ju bara om tur. Antingen råkar jag träffa på människor som gör snälla eller goda saker mot mig, eller så gör jag inte det. Det här har jag extremt lite möjlighet att styra över själv…

Men så är det nu.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s