Förankringen

Jag har verkligen inte hunnit med att bearbeta allt som varit denna höst. Överhuvudtaget. Delvis har jag väl till och med aktivt ansträngt mig för att inte tänka och känna efter… för livet har varit så fullt av nya saker som händer och ska hanteras. I bästa fall har det funnits någon enstaka kväll utan saker som händer. Men också för att jag vet att det är så lätt att göra sig själv ännu mer skada om man grottar ner sig i jobbiga känslor.

Samtidigt… kommer man nog inte helt undan att man behöver bearbeta. Förträngning håller bara ett tag, sedan slår det tillbaka.

När jag kommer till jobbet och ser och hör allt som hör till det, så sticker det till lite här och där i känslorna. Jag är… helt enkelt så väldigt less på det mesta som har med jobbet att göra. Det är inga direkta fel med mitt jobb, det är egentligen mycket med det som är roligt på en massa sätt. Men… känslan är att jag är på fel ställe, på något vis. Att det inte är här jag vill vara just nu i livet.

För ett år sedan var min själ ganska utvilad. Själen hade fått komma ikapp mig, under veckorna efter operationen då jag var sjukskriven. Det var inte så att jag tänkte ovanligt positivt eller försökte styra bort negativa tankar, så jag vet egentligen inte vad det var som gjorde att jag kom till känslan av att ha byggt upp mig själv, skaffat en buffert, fått tillbaka orken och lusten till livet igen… kanske var det bara just att jag prioriterade min hälsa, för en gångs skull.

Jag vågade bestämma mig för att det här året skulle bli väldigt mycket bättre än de tio tidigare. Jag vågade tro att jag skulle kunna ha lite makt över att se till att det blev så. I ganska hög grad har livet blivit så också, även om det kanske mer ska ses som ”två steg fram och ett tillbaks”… för den trygghet som jag till slut vågade känna, som till enormt stor del hängde ihop med relationen med R, den sopade han bort totalt igen några veckor innan jul. Jag vet inte riktigt hur långt ner mot botten jag befinner mig just nu. Hur lätt eller svårt, möjligt eller omöjligt, det är för mig att få tillbaka kraften och livsglädjen som kommer med att ha trygga, pålitliga och glada relationer.

Strax innan jul kom längtan efter att ha en kärlek att kramas med och vara glad och nära med tillbaka. Jag tänkte ett tag att dejtmannen E, som jag fortsatt har hållit sporadisk kontakt med sedan vi sågs första gången för någon månad sedan, skulle kunna få en sådan plats i mitt liv. Åtminstone en stund, under årets mörkaste tid… Jag har uppfattat honom som en man med äkta lojalitet, omtanke och grundad uthållighet, under den där rätt ansträngande hyperaktiva högljudda påstridigheten för att definiera och bestämma hur allt är och vad som är viktigt och rätt. Och jag tror väl fortfarande att den bedömningen är någorlunda rätt… men… det räcker inte riktigt. Jag upplever hans ganska påstridiga och inte alls varma sätt som ett hinder för att få till någon närhet mellan oss.

Jag bjöd hem honom på middag tisdag innan jul, och han drog genast och hela tiden in alla samtalsämnen till att handla om det som är viktigast för honom, dvs gudstron. Han försökte skruva till allt jag sa till att jag nog egentligen trodde på gud… och jag blev inte alls irriterad över det, men när jag gav mina reflektioner som svar så kunde han inte acceptera dem riktigt, utan fortsatte att försöka ”få rätt”. Och det är en sak som han tog upp redan från början i vår kontakt; vi konstaterade att båda är bra på att argumentera, och han ville veta om det var viktigt för mig att alltid få rätt. Jag sa som det var, att det är det inte. Jag har inga problem alls med att backa i en diskussion om jag får klart för mig att jag har fel eller har missförstått. Det ligger ingen prestige i det för mig. Men tydligtvis gör det det för honom ändå, fast han hävdade att det inte gjorde det…

Vi hade ganska avancerade diskussioner, men ingen som helst irritation. När han åkte tackade han för middagen och umgänget, och vi sa att vi eventuellt skulle fira nyår ihop och kanske ses mer efter nyår också. No hard feelings whatsoever, som jag kunde märka av.

På julaftons morgon skickade jag ett mess till honom och önskade honom en riktigt fin julafton. Tackade också för den lilla presenten han hade haft med sig till mig; en prydnadssak som inte alls är min stil, men jag uppskattade symboliken som jag tolkade att han ville förmedla med den, och det skrev jag.

Jag fick inget svar. Inget alls.

Tänkte ett tag att det kanske hade hänt något med eller hos honom. Eller att messet av någon anledning inte kom fram; teknikens under är ju inte helt stabila alla gånger.

När jag väl kom hem igen, flera dagar senare, ringde jag honom. Han svarade inte, men ringde upp en stund senare. Jag frågade om han inte fått mitt mess, och han sa att han inte hade sett något mess… men det svaret lät lite flytande, så jag är inte säker på om han var ärlig eller ej.

Vi pratade på om julen och ditt och datt. Han berättade om den sociala samvaro som hans kyrka brukar ordna på julafton för människor som kanske är ensamma eller inte har råd med julfirande. Och så sa han: ”vet du vilken grupp som är fattigast i samhället, vilket som är det största fattigdomsproblemet? Jo, det är ensamstående pappor som har barnen varannan helg och betalar fullt underhåll…”

Jag började lite försiktigt och skämtsamt säga att nja… det är ju inte vad alla statistiska undersökningar av de ekonomiska förutsättningarna hos svenskarna säger. De rapporterna säger ju år efter år att den största gruppen som är fattigast är ensamstående kvinnor med barn… eller hur?

Han höll inte med. Han vidhöll att det är värst ekonomiskt för ensamstående pappor som betalar underhåll…

Och så hamnade vi i en lång, och till slut ganska animerad, diskussion om saken. Min poäng var att självklart kan vi prata om att det är ett stort problem för en del ensamstående pappor som betalar underhåll, men vi kan inte fortsätta påstå att de är den största fattiga gruppen, för det stämmer ju inte med verkligheten. Att om han säger till alla han träffar att hans bild är ”sanningen”, så sprider han en vanföreställning även hos andra som till slut kommer att bli en ”sanning”. Då kommer vi att sluta prata om och försöka lösa det som är det största problemet, och i stället jobba för en grupp där flest inte har det sämst ekonomiskt.

Jag var tydlig med varför detta var en viktig fråga för mig och varför jag blev upprörd: dels för att det är tråkigt för mig personligen (eftersom jag haft en förhoppning om att vi kanske kan bli ett par) att han tydligen hellre känner empati och bara vill prata om en grupp som han själv tillhör, än att göra det för en grupp som i verkligheten har det sämst. Och dels för att jag vid det här laget har hunnit bli extremt trött och irriterad på samhällstrenden som är att påstå saker som om de vore sanna, fast det bara handlar om vad folk vill tro eftersom det stämmer överens med hur de känner. Jag är så trött på trenden att skapa myter om människor, grupper och samhällsfenomen, som helt saknar både verklighets- och vetenskaplig grund…

Han lyssnade inte på vad jag sa. Bytte ämne och fokus hela tiden, för att slippa säga ”jag hör och förstår vad du säger, och du har ju rätt i det”. Så varje gång han försökte byta till ett annat område där han tyckte sig kunna ”bevisa” att hans ursprungliga tes höll (fast det nya handlade om helt andra saker), så avbröt jag till slut honom och upprepade mitt budskap som fortfarande handlade om det som var det ursprungliga problemet.

Det hade han väldigt svårt att ta. Han är nog van vid att kunna snacka bort folk på det retoriska viset, eller att prata med folk som faktiskt slutar lyssna på honom när han går igång med sina dogmatiska påståenden…

En kul tjej skrev detta i ett av sina roliga twitter-inlägg: ”Snubbar älskar smarta tjejer – tills man rättar dem när de har fel”… och det är ju exakt vad som hände med den här mannen. Igen. Det händer mig exakt hela tiden… en tidig varningssignal för mig är män som säger ”jag älskar smarta kvinnor”. För det betyder att inom relativt kort tid så kommer han att kämpa arslet av sig för att försöka ”vinna” i diskussioner med mig – och misslyckas… och då börjar han hata mig och jävlas med mig. Det händer igen, och igen, och igen… och det är så tråkigt, ledsamt, energikrävande, destruktivt och drygt. Det är tyvärr även vad R har gjort… han fick inte det han ville av mig, och kunde inte argumentera för att hans sätt att bete sig fel egentligen var rätt. Så då ”hämnas” han genom att behandla mig respekt- och hänsynslöst… och han är tydligtvis inte smart nog för att ha förstått vad jag har berättat för honom om mitt liv, eller vad det innebär att vara vän med någon.

Den här dejtmannen som jag pratade med häromdagen sa mot slutet av samtalet, när hans batteri höll på att dö, att han skulle ringa mig som igår igen. Det gjorde han inte. Han har nog hunnit inse att han inte kommer att vinna en diskussion med mig när han har fel. Och jag ringer inte honom heller… för jag känner att… problemet kvarstår ju. Han säger saker som är viktiga och som blir en vantolkning av verkligheten, och vill inte ändra på det. Han har uppenbarligen de värderingar som han visar upp. Han är en av alla dessa män som solidariserar sig med andra män, som tror att andra män är som de själva, bara för att de inte vill låta kvinnor få lika människovärde och för att de inte upplever att kvinnor har likheter med dem själva. Det är en värdering som ligger för långt ifrån vad jag kan leva med nära inpå mig…

Så blev det med det.

Sedan har jag surrat lite med några andra män under julen. En norrman, som verkade både smart, trevlig och intressant, men som (också smart, faktiskt) rätt snabbt konstaterade att han nog mest var intresserad av sex medan jag var mer intresserad av en kärleksrelation. Så vi la ner och tackade för samtalet, i bästa och vänskapligaste samförstånd.

En man som bor några timmar bort från mig har jag också surrat med. Vi pratade i telefon någon timme under en av juldagarna, när jag inte hade något annat för mig. Han… ser absolut attraktiv och trevlig ut, men… av telefonpratet kände jag att han har lite för mycket av aggressiv offermentalitet. Han förstår inte riktigt hur sociala samspel fungerar och är lite bitter över att han inte har lyckats få kvinnor. Det känns inte heller tilltalande för mig att behöva hantera…

Ja, och så dök det upp en amerikan på besök i Sverige. Bitsk och grinig på det osexigaste vis, och till slut kom det fram att även han bara ville ligga. Så han gick också bort.

Igår fick jag kontakt med en superfin kille, som skrev ”hej vacker” till mig, men som verkar ha lagt ner pratet när jag bara svarade med att svara på hans fråga och undra vad han hade för nyårsplaner…

Jag fattar inte vart alla den där sortens killar som jag mötte fram till och med exet, har tagit vägen. De som på riktigt är öppna och nyfikna på att få en relation, inte bara sex, och som inte hatar utan faktiskt både tycker om, värdesätter och respekterar kvinnor. De är väl upptagna, antar jag…

Så… min ambition för ett år sedan var att få till en kärleksrelation. Jag har träffat några män under detta år som… åtminstone inledningsvis har betett sig… bra. Och som inte heller har svinat sig ut ur kontakten. Det är någonstans ändå ett fall framåt… 😉 Men det känns som sagt mest som två steg fram och (minst) ett tillbaka.

Så nu är jag i det läget att jag egentligen känner mig helt utan bas i tillvaron igen. Ingen familj, inga vänner eller sammanhang som det känns som om jag kan få energi och stöd ur… och det här vill jag egentligen inte tänka på. För det blir det inte bättre av. Men jag behöver nog… på något vis… komma på hur jag ska göra för att snirkla mig förbi eller igenom det jobbiga som det innebär, och hitta en bas för mig igen.

Jaja. Det är som det är. På årets näst sista dag tokblåser det ute, och jag tänker gå till gymmet och träna innan jag går hem och frustrationskollapsar i soffan i väntan på det nya året. Hoppas att ni som läser här har bättre sista dagar på det här året.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s