När rimmen tar slut

Eller när livet är fullt. Så fullt att jag inte hinner blogga… vad gör jag då?

Fast den viktigaste frågan för stunden och dagen är nog ändå var jag hittar rim-lagret.

Fick till ett riktigt kanonbra rim till bio-presentkortet till mamma. Sedan skulle jag bara komma på något bra till nattlinnet som hon önskat sig… men jag får inte till något som inte direkt talar om vad det är i paketet. Och även om hon säkert kan räkna ut vad det är ändå, eftersom hon önskat sig det, så… är jag inte nöjd med ett rim som direkt avslöjar innehållet.

Det känns som fusk.

Men under tiden beställer jag klappen som dottern önskat sig. Betalar räkningar. Och lyssnar på julmusik. Tittar ut i mörkret på den blöta snön. Och skriver lite med de just nu tre dejtmän jag har på gång.

Jag ledsnade verkligen helt och hållet på den finske mannen, efter råddandet i fredags. Tappade på riktigt intresset totalt. Och som jag sa till An igår, när hon bjöd mig på middag efter en (för mig) osannolikt arbetsam arbetsdag och hon behövde prata om sin just inträffade relationskrasch: å ena sidan har jag nått den eftersträvansvärda förmågan att verkligen släppa när en relation nått vägs ände. Men å andra sidan för den förmågan med sig att man… inte riktigt knyter an.

Kanske finns det inget gott som inte samtidigt för något… mindre gott med sig.

Men mina känslor tar just nu faktiskt bara fasta på det goda.

Det är en helt fantastisk blessing: får jag bara sova någorlunda tillräckligt, så har mitt känsloliv numera ryggmärgsreflexen att fastna på det som är gott. Jag har på riktigt personlighetsförändrats, sedan ett drygt år tillbaka. Och för det känner jag en förundrad tacksamhet.

Just för stunden är jag den enda i min (rättså stora, numera) vänkrets, som… mår rätt bra. Eller stabilt.

Jag skrev lite med dejtmannen E i lördags. Han hade råkat ut för en olycka som jag ville bevaka lite att han mådde någorlunda bra efter. Vi är inte riktigt på lovers-nivå, men vi har någon form av innerligt vänskapsengagemang i varandra. Sporadiskt, men varmt på något vis.

Jag tog en lång promenad, och uppehöll mig en god stund på biblioteket. På kvällen åt jag middag med R. Det var… både trevligt, och jobbigt och mindre trevligt. Jag tvingas inse att han nog inte har fattat mer än kanske någon promille av allt vi pratat om det senaste halvåret… och när han nu har en kvinna som vill ligga med honom, och jag inte bekräftar det han vill få bekräftat utan i stället det som jag ser och uppskattar, så är han dum i huvudet nog att krascha vår vänskap, i tron att han har gjort sig osårbar och oberoende av mig. Jag kan förlåta dumhet, men inte hybris. Troligen är vår vänskap död för alltid. Och jag får börja om från början med att bygga och skapa tilliten till människor…

Söndagen bestod av tvätt och strykning och hemmajoxande, innan dottern och hennes pappa kom och åt lunch hos mig. Lucia- och tredje advents-firande. Sedan for vi iväg till en kyrka och upplevde den lokala luciagruppen, och lite annat sjungande och spelande som var rätt trevligt.

Dottern sov hos mig till måndagen, och när måndag morgon randades blev ”intensivt jobbande” temat för veckan.

Förutom ett framträdande med en av körerna på måndag kväll. Sent från jobbet på tisdag kväll, och en stund med en dotter som satt i min soffa och med strålglans i ögat sa: ”åh vad glad jag är att du ska fira julen med mig på långt-borta-platsen där jag bor nu – det är den bästa julklappen för mig!!”. Den andra kören på onsdag och en lunch med ett gäng tidigare kollegor, och vän-stöd för An på onsdag kväll.

M bjöd in mig och ett större gäng damer till en kväll på stan på fredag. Jag vill gärna, men An har bjudit med mig på en julkonsert på fredag kväll, och jag tänker inte slänga henne åt några vargar vare sig före eller efter, utan lyssna av vad hon behöver. Vara en vän. Sådär som få av mina vänner är, eller människor överlag, men som det är totalt jäkla självklart för mig att bara vara.

Någon gång i natt messade pusstjuven, right out of the blue, och undrade om jag hade en säng över för ett krisläge… jag läste det när jag råkade vakna några timmar senare av okänd anledning, och var för trött för att riktigt fatta vad jag skulle göra av saken. Ville absolut inte tvärvakna mitt i natten och ta emot honom, vare sig i min säng eller i gästsängen. Så jag höll bara tummarna för att han löste det på annat sätt… och när jag svarade i morse så svarade han att jo, det hade löst sig. Men jag ville gärna att han hör av sig och berättar vad som händer i hans liv nu. Även om jag inte har någon som helst lust att hångla med honom.

För mycket sexuell påstridighet eller närgångenhet är… liksom bara så vansinnigt oattraktivt. Irriterande, jobbigt, energikrävande. Allt annat än smickrande.

Och idag, efter en presentation för min personalgrupp och en ofattbar massa jobb, en tur på stan och lite mat med M, som inte heller mår bra just nu…

Klapparna är inköpta och paketerade. Julstämningen… ja vart tog den vägen. Kanske hinner den komma till nästa torsdag… och om inte, så ska jag försöka hitta lyckor i annat. Stjärnfall, norrsken, vacker musik… universums allmänna kärlek. Det finns en del som är vackert för själen.

Jag skrämde just livet ur en av dejtmännen med en kortare redogörelse för vem jag är och vad jag förväntar mig av relationer.

Jag tror egentligen att jag delar den känslan med de flesta kvinnor: att det man söker är ett äkta möte.

Jag vill veta vem du är. Jag vill veta vad du tänker, känner och har upplevt, och varför. Och jag förväntar mig, alldeles tveklöst och o-kompromissbart, att du ska vara djupt, innerligt och äkta intresserad och nyfiken och ärligt positivt inställd till det du kan få chansen att få veta och få syn på hos mig.

Men de män som överhuvudtaget kommer i närheten av några sådana känslor när det gäller kvinnor, de är… ja. Kanske inte utrotningshotade. För frågan är om de någonsin funnits, på ett mer kollektivt plan. Men de är absolut… unika.

Så jag fortsätter att, med nyfikenhet och optimism, prova den lilla kärleken, eller är i alla fall öppen för den, medan jag skapar möjligheten för den riktiga mannen att hitta mig.

Den där enda som inte redan är upptagen. Av de kanske tio som finns i världen… 🙂

Livet är ändå ett äventyr. Han har rätt i det, Mark Levengood. Som den finske J inte alls kunde med… ”inte för att jag har något emot homosexuella”… men för att han tyckte att Mark dissade de riktiga finska männen. Eller jag menar finnarna. Mark tycker tydligen att han är lite förmer än finnarna, trodde denne man av (det finska) folket, som tydligen lever i en konstant känsla av underlägsenhet… och vad vet jag. Jag är varken Mark, eller J, eller finne.

Jag är oerhört glad och tacksam över att jag fick chansen till denna lilla inblick i den finska, alltså inte svenska, folksjälen. Jag är absolut inte ironisk om detta, utan väldigt djupt ärlig. Att få inblick i hur livet ser ut för människor som lever under annorlunda förutsättningar än jag lever och har levt, är bland det underbaraste som livet har att erbjuda mig. Verkligen alldeles innerligt på riktigt. Den svenska bortskämda narcissismen har jag sett nog av, den är allt annat än spännande eller intressant.

Men jag tycker lite synd om J. Jag tycker lite synd om alla som inte vågar både vilja ha och förvänta sig riktig kärlek i livet.

Att prova den lilla kärleken medan man väntar på den stora, det handlar bara om att vara glad och öppen för att människor kan vara härliga utan att man nödvändigtvis har fattat det vid första ögonkastet. Men att nöja sig med en kärlek så liten att den är allt annat än just kärlek… näe.

Dit går jag aldrig.

Joy to the world! No more let sins and sorrow grow, nor thorns infest the ground. Let men their songs employ, while fields and floods, rocks, hills and plains, repeat the sounding joy…

Joy to the world. Till dig, och dig, och dig. Och till de andra.

Låt oss göra kärlek, go´vänner.

Tror att mammas andra paket får förbli orimmat. Inspirationen kommer inte till mig. Och i morgon, mitt bland allt som överfyller dagen, måste jag skicka iväg klapparna till henne… så det får duga som det är

Annonser

2 thoughts on “När rimmen tar slut

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s