Tillit

Jag gjorde sällskap hem med R i förra veckan. Behövde rensa skallen efter att ha varit ”värd” och samordnare för ett utländskt tv-gäng en stor del av dagen. R gjorde mat, och vi delade på en vinflaska… jag var oerhört tacksam även denna gång. Över att få det av någon annan, få det ompysslandet och omtanken…

Så råkade vi prata om julen. Redan i somras pratade vi om att åka utomlands över jul; R sa då att han absolut inte ville vara hemma över jul, att det kändes bara jobbigt, att han egentligen alltid ville resa bort och slippa fira julen… så förslaget om att fira jul tillsammans, och kanske någon annanstans än hemma, var hans. Vi har nämnt idén ett antal gånger men inte kommit till skott med att planera. Bara sagt att vi måste ta oss den tiden, att göra det.

Nu när frågan kom upp igen, så slängde jag ur mig idén att vi kanske skulle åka till ett av mina europeiska favoritländer. Eller om han skulle följa med mig till där dottern bor just nu. Då… säger han, med en attityd av att det ju egentligen inte är min business… att han ska fira julafton med exet. Som han skilde sig från i våras… som han framför allt inte ville fira jul med detta år, när vi pratade om det i somras.

Sedan säger han att han och den nya flickvännen (de hade träffats 3 gånger då), hade pratat om hur de skulle göra med jul och nyårshelgerna, och kommit fram till att julafton skulle de inte fira tillsammans. Men däremot nyårsafton…

Och jag blev plötsligt bara så jätteledsen. Kände mig ensam och övergiven igen… men det tog ett bra tag innan jag riktigt förstod varför jag blev så ledsen just nu.

När jag kom på det sa jag det till honom. Att nu har vi ju ändå hamnat i det där som vi pratade om för bara någon vecka sedan. Att vår vänskap har förändrats totalt sedan han träffade den här nya kvinnan.

Men framför allt att det gjorde väldigt ont att få höra att han bokat in sig med både exet och den nya kvinnan, när jag var den som han hade gjort planer med sedan flera månader tillbaka…

Han försökte förstås bara urskulda sig. Sa att ”jag försöker verkligen balansera alla mina relationer, och nu blev det fel”… och jag tände till lite och sa att vet du, jämför inte vår relation med dina andra relationer. Jämför inte mitt värde för dig med din ex, som du inte vill leva med, och din nya flickvän som du inte är kär i och bara har träffat tre gånger…

Och han är ju konflikträdd, så han backade ju. Men fortfarande med attityden att han ju var så eftertraktad, och att det var orimligt att förvänta sig att han som är ett stackars offer ska behöva ta ansvar för sina val…

Jag blev inte arg, då. Jag blev bara ända ner i avgrunden ledsen… över att jag äntligen, efter alla dessa år, till slut har valt att försöka lita på någon (honom). Och så sviker han det. Det gjorde så ont så jag kunde inte riktigt tänka tanken fullt ut…

Tårarna började rinna. Och det händer inte ofta för min del. Till slut reste han sig och ställde sig bakom mig och höll om mig. En stund, sedan satte han sig på golvet bredvid… och jag trodde ju att det bara blev jobbigt att stå så. Men han gjorde värsta dramat av det, och verkligen haussade upp att han hade fått blodtrycksfall. ”Det säger väldigt mycket om hur mycket det här berör mig, hur mycket du betyder för mig… jag trodde att jag hade vant mig av med att tuppa av…” osv, osv, evinnerligt ältande om hur Betydelsefullt det var att han fått blodtrycksfall. Hela situationen handlade plötsligt bara om honom och hans känslor…

Och inte ens då blev jag arg. Jag var bara förkrossad. Hela hjärtat öppet och sårbart.

Vi satte oss så småningom i soffan, och höll om varann… det är kanske första gången som jag har känt mig helt avslappnad i närheten med R. Det beror förstås mycket på att jag vet att nu har han en annan kvinna… så oavsett vad han kan tänkas känna för mig, så behöver jag inte ta ansvar för att inte ”uppmuntra” hans känslor. I stunden kändes det bara skönt och bra, att kunna sitta så där och liksom trösta oss själva och varandra… och när jag gick hem en stund senare, kändes vi närmare än någonsin. Men jag kände samtidigt av att han… var extremt fokuserad på sig själv, i alltihop. Att hans agenda inte riktigt var… ren.

Dagarna efter kändes det som om jag stod framför ett avgrundsdjupt hål, som jag inte kunde komma undan helt och som skulle komma att vända upp och ner på hela min värld… igen. Oönskat och oplanerat denna gång…

Så blev det fredag. Ett av mina körgäng skulle ha ett framträdande på kvällen, och R hade redan innan sagt att han skulle komma. Vi hade bestämt att äta ute ihop efter det. Det kändes… jobbigt, men svårare att ändra på i det sena skedet.

An hämtade upp mig på vägen, och vi åkte till stället där vi skulle sjunga. R kom nästan samtidigt som oss. Körgänget trillade in efterhand, vi värmde upp tillsammans och så körde vi framträdandet inför en stor publik. Det gick rätt bra, kändes inte nervöst utan bara roligt. R filmade alltihop med min mobil.

Så var vi klara. M och en annan kompis hade kommit och lyssnat, tyckte att det lät jättefint och bra. Vi fyra gick till ett annat ställe och åt mat. En liten cider till maten fick räcka för min mage; dagen efter skulle ju jag och R på middag hos en av mina nyåterfunna vänner.

R:s flickvän skulle komma hem till honom på kvällen, och jag var trött och ville sova, så vi gjorde sällskap hem rätt tidigt. Promenerade i snömodden. Jag konstaterade efter en stund att det hade varit en väldigt jobbig vecka, detta… och han höll med. Sedan sa han att han hade tänkt på att han ville prata med mig om vår relation. Inte om det som hänt under veckan, utan… annat. ”Men inte nu, vi tar det när vi har tid och kan prata i lugn och ro”, sa han, och då tände jag till lite och tyckte att nu HAR vi ju en dryg halvtimmes promenad på oss att prata, varför ska vi låta det hänga jobbigt i luften till något obestämt tillfälle framöver.

Så han började prata… om att han tyckte att även om vår relation hade varit väldigt intensiv och väldigt givande för honom det senaste halvåret, så hade han tänkt på att vi hade ju mer en analytisk och logisk relation, inte en så känslosam… och jag kände bara att det här har vi ju redan pratat om, varför ska vi prata om det igen nu när vi har mycket värre saker i vår relation!? Det lät som om han ville komma till att förklara att hans relation med flickvännen var mycket varmare. Som om han hade tänkt jämföra, till min nackdel. Jag sa, allt mer irriterad, att ja, vår relation har blivit huvudsakligen logisk, för att DU har svårt för att vara känslosam, vilket du själv har sagt. Dessutom blir det svårare eller rent omöjligt att vara känslosam i en relation där man har varit på väg att inleda ett förhållande, men fått backa för att ena parten (jag i det här fallet) inte känt att det känns rätt. Det är lätt att vara känslosam och nära med kompisar av båda könen om det aldrig har funnits någon antydan till något mer än kompis, helt enkelt. Jag sa att jag har kämpat för att undvika att ge honom hopp om något mer, samtidigt som jag har haft jäkligt dåligt samvete för att jag inte har kunnat ge honom det han önskat av vår relation.

Jag märkte att han inte blev helt nöjd med att jag konstaterade att det var jag som inte ville ha ett förhållande. Det blev allt mer tydligt att min öppenhet och ärliga sårbarhet tidigare i veckan, hade gett honom känslan av att ha mer makt och kunna ta sig mark på min bekostnad… så jäkla osympatiskt. Men jag gav honom inte det utrymmet.

Utan sa att jag vet inte om jag tycker att det är meningsfullt att prata om hur vår relation är i det här skedet. För efter det som hände i veckan har jag helt tappat förtroendet och tilliten till dig. Så jag vet inte än om vi ska ha en relation överhuvudtaget. Alls, alltså.

Sedan beskrev jag, med ganska hårda ord, vad jag tyckte om hans sätt att sätta sig själv och sina känslor i hela rummet, när det var han som hade sårat mig. Att det inte verkade som om han förstod hur illa han skadat mig. Att jag tappat tilliten och förtroendet för honom på riktigt. Så att de kanske aldrig kan återskapas. På riktigt.

Jag var svinirriterad på hans megalomana, narcissistiska bild av sig själv. Sa att det var tydligt att han just nu tror att han har så många som vill ”ha” honom så att han tycker att han kan kosta på sig att förlora sin närmaste vän (dvs jag). Att jag kan förstå på något plan att det är härligt för honom att kunna intala sig att han är så himla åtråvärd, och att han är ”säker” med den nya tjejen. Men att jag, utifrån mina egna erfarenheter, egentligen inte kan förstå hur han kan vara så kaxig, när det kommer att slå tillbaka på honom förr eller senare och han kommer att bli precis så där ensam som han sagt att han känt sig tidigare i livet och varit livrädd för att bli igen.

Han sa till slut inte så mycket, mer än att han förstod (åtminstone logiskt) hur illa han skadat mig, och att det var begripligt om jag inte vill ha honom i mitt liv mer, men att han hoppades på att jag skulle vilja det. Jag sa att jag inte vet just nu.

En halvtimmes promenad, och koncentrerat skäll från min sida. När vi var framme hemma följde han mig till min dörr, men jag hade inte mer att säga. Jag kände efteråt att jag var väldigt nöjd med att jag lyckats vara ordentligt arg, men ändå samlad och tydlig med bara det som jag verkligen tyckte. Att jag pratat vuxet, och med en tydlig förväntan om att han också skulle vara vuxen. Jag kände att jag stod upp för mig själv på ett väldigt bra sätt.

Men det ändrar inte läget… jag har förlorat honom som vän. Allt det som jag saknat i så många år, och varit så rädd för att våga lita på att det skulle bestå när jag nu väl fått det med honom… all den där vardagliga, lugna och pålitliga gemenskapen, är nu borta igen.

Och jag har inte längre någon buffert, någon förmåga att hantera den förlusten på något rationellt sätt. Det går bara rakt in i hjärtat och skär sönder det. Det tar ifrån mig hela känslan av mening i livet.

För meningen med livet är att ha åtminstone någon människa som man kan lita på och känna sig trygg med.

På lördagen var jag och M ute och fixade en massa ärenden. Var och fikade, for på en vernissage. Sedan hem och byta om, och så iväg med bussen med R och till vännerna på middag. Jag hade varken ork eller lust att bråka mer med R; jag sa det jag hade att säga under fredagskvällen. Middagen blev väldigt trevlig, men visst hade den blivit trevligare om jag hade känt att jag kunde lita på R… men det gick bra. Även hem igen. Lättsamt.

Under söndagen var jag och handlade mat. Tog en promenad innan det mörknade helt, och plockade in lav till adventsstaken. Dekorerade den, strök lite kläder, lyssnade på radio…skrevs lite med E, den andra dejtmannen, som känns… mindre intressant känslomässigt, men mer stabil och genuin i själen. Vi ska nog träffas kommande helg.

Den finske mannen slutade svara när jag nämnde i lördags att han kunde ha fått se filmen från konserten om vi hade varit vänner på sociala sajten. Han kunde nog inte komma på hur han skulle förklara för mig varför han inte vill vara vän med mig där… och det styrkte bara min känsla av att han lever i ett förhållande. Sedan har han inte varit inloggad i appen som är vår enda kontaktkanal, sedan i lördags kväll… så jag vet inte om vi kommer att träffas i morgon eller inte. Jag skickade honom ett meddelande idag, där jag frågade om det, och att om han inte hör av sig innan fyra idag så räknar jag med att vi inte ska ses, och tar inte ledigt i morgon. Det tog en timme innan det ens levererades… och han har inte läst det än, inte varit inloggad. Jag får nästan känslan av att han har tagit bort den appen också… och jag undrar förstås vad det är som plötsligt blivit så totalt superkänsligt så att han verkar vilja kapa alla kanaler med mig. Jag ringde till slut hotellet där han sa att han skulle bo i natt, för att höra om han var inbokad där… och hon som svarade sa att sådan information får de ju egentligen inte lämna ut… men till slut sa hon ändå att jo, hans namn fanns där. Så… antingen har han ändå tänkt träffa mig, trots sin totala isolering från mig under helgen. Eller så har han bara glömt eller inte hunnit boka av det än… Så, än så länge är den enda överenskomna planen att vi ska umgås i morgon. Men jag har räknat bort det ända sedan i lördags. Det visar sig hur det blir. Men blir det att vi träffas, så oj vad jag ska fråga ut honom om vad det egentligen är som händer… 😉 Jag tror att han nog kanske skulle vara ärlig faktiskt, om han har mig framför sig.

Pratade med C i telefon. Berättade, fast jag inte tänkt göra det, om situationen med R… och sa också det till henne. Att jag inte hade tänkt berätta. ”Varför då?”, undrade hon förvånat. Ja, dels för att du har sagt att du inte vill prata med oss om varandra, och dels för att jag inte litar på dig heller. Jag litar inte på din lojalitet. Och det är ju inget nytt, det har vi pratat om i omgångar under flera år. Jag vet inte säkert hur hon tog det… men jag sa att jag befarade att efter det som nu hänt kommer jag förmodligen att tvingas säga upp bekantskapen med både henne och R.

Pratade med dottern en stund också. Det kändes fint, som oftast. Hon sa, som hon sagt flera gånger det senaste året, att andra blir avundsjuka och osäkra när de ser min styrka. Jag sa att jag är svinjävla fetless på att folk tar sig rätten att känna så, och ta ut det på mig.

Det är väl en av de få saker jag kan identifiera just nu: att jag har fått nog av hur människor tycker sig ha rätt att bete sig mot mig (eller andra överhuvudtaget). Jag accepterar inte längre att människor tar sig rätten att totalt missköta sina närmaste, viktigaste relationer. Och jag tänker vara ärlig och rak och förklara vad jag tycker och tänker. Vara arg och ledsen om det känns så. Jag tänker inte låta de närmaste komma undan med att inte idas vara riktiga, ordentliga, bra människor, längre…

I slutänden kommer det kanske att visa sig att det kommer något bra ur detta också. Men just nu känns det bara som om allt har gått sönder och blivit fult och skevt och meningslöst och trasigt.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s