I ständig rörelse

Så är jag då på väg för att träffa den finska mannen. En dryg timmes resa bort, sedan tillbaka samma väg senare i kväll… det har varit många turer med detta.

Och en galet slitsam arbetsvecka också. Igår hade jag planeringsdag med en av mina grupper. Var helt yr i skallen största delen av dagen, rent skakig när jag väl satt på bussen hem och R ringde för att bekräfta om gemensamma middagen. Härligt att bli bjuden på middag (igen)… jag ventilerade tankarna kring herr finsk och säkerhet/försiktighet kring dejting. Planen var ju att jag skulle åka kollektivt till hans stad idag, och sedan skulle han köra mig hem i bilen. Jag såg möjliga risker under hemresan, och så ville han bli inbjuden på te hos mig… kom fram till att nej, det får bli så att jag åker dit, vi ses på matställe och äter, och så tar jag kollektivtrafik hem igen. Det skulle ge oss lika mycket prattid, men i offentlig miljö.

Sov halvdåligt, övertrött… vaken några timmar under natten. Tänkte en massa kring hur det kan bli påfrestande om herr finsk liksom tränger sig på med närhet…

På morgonen skrevs vi. Han skrev att han tänkte på att vi skulle kyssas i bilen på väg hem till mig… och jag kände att han inte riktigt räknade med möjligheten att jag inte ville det. Så då skrev jag min plan för vår träff och undrade hur han kände för det.

Lång tystnad. Sedan något surt om ”ständigt ändrade planer” och ”träffas vid polisstationen”… Jag ledsnade på hans attityd och humörsvängningar, och skrev i klartext vad jag tyckte om hans attityd. Han sa ju när vi pratade i telefon att han förstod mitt säkerhetstänk, gjorde han plötsligt inte det nu? Jag skrev att jag såg det som att antingen ville han träffas för att se om vi kan känna rätt för varann för ett förhållande,  kort eller långt, så som jag gjorde. Eller så ville han träffa en kvinna tillfälligt som han kunde göra sig fysiskt nära vare sig hon ville det eller ej. Så, ville han nu träffa mig på mina premisser, eller ville han inte träffa mig? Jag skrev när han måste ge mig besked för att jag skulle kunna resa, och var och när vi skulle träffas i så fall.

Tystnad. Länge… men så kom där: ok, den tiden och platsen, vi ses! :)… ombytlig kille, det där.

Så nu åker jag. Det kan på sin höjd bli otrevligt, för jag förstår ju att han blev irriterad över mina tydliga gränser och förväntningar. Men vi kommer att vara i publika miljöer, så han kan inte göra så mycket mer om han inte är helt sjuk i huvudet.

Ja herregud… kanske skulle jag inte ens åka. Men nu gör jag det. Det kan ju bli trevligt också… det är ju det jag hoppas på. Om inte annat så lär jag mig väl något nytt… 🙂

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s