I novemberrusket

Dagarna rinner på. Äntligen, i slutet av veckan, började kroppen må bättre. Bättre, men inte bra, än… men tillräckligt för att påverka själens mående också. Känslan av total brist på överblick i livet har börjat ge med sig…

Jobbet är mer lagom nu. Kommer att vara det ett tag framöver. Kanske räcker det för att jag ska kunna återhämta mig… jag hoppas det. Funderade ett tag på om jag borde sjukskriva mig en vecka för att få vila, men sedan jag jobbade hemifrån en dag i veckan och då hann med en ordentlig promenad mitt på dagen så känns det som om orken är någorlunda tillräcklig, eller normal, igen…

Socialt? Jo tack. En vän bjöd på middag en kväll i veckan, och det blev både god mat och gott prat. Men framåt åttasnåret var jag helt slut… orkade knappt cykla hem.

Körsång också, i veckan. Det blir lite ojämnt med körerna, vissa veckor blir det två gånger med olika körer och sedan kan det gå flera veckor utan någon körsång alls… grupperna är lite ojämnt uppstyrda. Men det var roligt att sjunga även med denna grupp och i det här sammanhanget. På måndag är det nästa kör. Och på onsdag ännu nästa… 🙂

En kille hörde av sig på dejtsajten förra helgen. I sin presentation skrev han om att han var så otroligt glad jämt, och även när han inte var glad så ansträngde han sig för att försöka vara det, för det var ju så bra… och jag kände att jag inte riktigt tror på det där med att pressa sig till att må bra även när man inte gör det. Många gör så, tror att det är bra och viktigt att ”tänka positivt” i alla lägen. Jag håller nog med Mark Levengood, som skrev i en krönika att han tycker att det känns som en flykt att i varje läge försöka vända verkligheten till något positivt. Att det finns något vackert i att våga se saker som de är, och ändå tycka att det är ganska fint. Livet är inte perfekt, och inte människor heller.

Så jag tänkte väl att… den här killen kommer det nog inte att bli så bra med. Men vi skrev lite med varann, och den dagen då jag var som mest slut och rent yr av trötthet, var han glad som en lärka på speed. Jag försökte att inte ”dra ner” honom, samtidigt som jag verkligen inte orkade med den intensiteten som han kom med… men vi tog oss igenom det utan missöden.

Men så… noterade jag att han inte ville skriva något om sina tidigare relationer. Och när jag berättade litegrann och väldigt övergripande om hur jag har formats av relationer, så reagerade han med sval distans och ord om att ”låta det gamla vara glömt” och inte gå in i en ny relation om man inte är klar med tidigare… och eftersom jag inte alls kände mig träffad av det reagerade jag inte på det. Det jag däremot reagerade på var att precis så uttryckte sig O också… så jag skrev till den här killen något om att mina erfarenheter sa mig att det ofta finns något folk vill dölja, någon osnygg agenda i bakgrunden, när de säger att de inte vill prata om vad de varit med om i tidigare relationer.

Sedan hamnade vi i en luddig diskussion om huruvida det var bra eller inte att vara öppen med sig själv och dela hela sig själv med den man inleder en relation med. Jag är tveksam till om någon av oss egentligen riktigt fattade vad vi skrev, eller ens glasklart vad vi menade… men någonstans längs vägen landade jag i insikten om att jag inte är intresserad av nya relationer där inte båda verkligen vill förstå och lära känna varandra som de man är. Jag varken kan eller vill anpassa mig efter att den andra sätter upp gränser kring vad som är okej att prata om och inte.

Så när jag insett det skrev jag kort hur jag vill ha det, vad jag förväntar mig av en relation och vad jag tycker inte funkar. Det blev tydligen för mycket för honom, för då svarade han med att tycka att jag ”ältade”, och det var han inte intresserad av, så tack och hej och lycka till… Jag skrev inte det till honom för det kändes meningslöst i det läget, men hans reaktion ”bevisade” ju tyvärr exakt den tes jag hade (utifrån tidigare erfarenheter) och som han tyckte att jag inte fick ha, nämligen att ett visst beteende hos en annan kan antas indikera vissa (för mig negativa) värderingar eller kommande beteenden. Han ville att vi skulle låtsas att vi båda var oskrivna blad som inte hade några tidigare erfarenheter av relationer. Och den inställningen får mig att misstänka (men det skrev jag inte till honom) att han har någon hund begraven någonstans… och hans reaktion stärkte ju tyvärr bara den misstanken.

Jag känner i hela mig hur rätt och vettigt det är när jag uttrycker tydligt hur jag vill ha det. Hela jag känner att det är rätt väg för mig att gå. Att stå upp, vara tydlig och ta ansvar för mig. Jag påstår inget om vem han är. Bara om vem jag är.

Sedan har jag förstås fått märka att det nog är det mest skrämmande, obehagliga och avtändande en man idag kan råka ut för, från en kvinna… 😉

Den här gången höll samtalet i alla fall nästan en vecka. Det brukar oftast gå upp som en sol och ner som en pannkaka på en dag eller två. Han är nog en rätt vettig och bra kille på det hela taget, det tror jag. Men en man som inte tål att jag tar min plats i tillvaron och inte ber om ursäkt för det, varken vill eller orkar jag försöka ha en relation med…

R bjöd mig på middag igår. Otroligt lyxigt och härligt att bli bjuden, och väldigt skönt att ha sällskap på fredag kväll… det är väldigt värdefullt för mig.

Vi kom in på en liknande diskussion, när han återigen beskrev sin syn på ”att må dåligt” som om det inte är en del av honom. Att det inte är han som mår dåligt, utan att den som är han är den som ser verkligheten i ett positivt och tryggt ljus. Jag frågade upp flera gånger så att jag hade tolkat honom rätt, och det landade där hur han än beskrev det: att han inte accepterade den sidan av sig själv som han är när han mår dåligt. Dessutom uttryckte han sig, både med ord och kroppsspråk, så att det (igen) blev tydligt att han drabbas av panik när han tänker på hur det är att må dåligt… han sa att när han mått dåligt någon dag brukar han tänka att ”kommer mitt liv att vara så här tills jag dör nu?”. Trots att jag frågade upp om sannolikheten och det statistiska underlaget i hans (ganska långa) liv för att hans katastroftankar skulle slå in, så ville han inte gå med på att det är just katastroftankar, som han borde kunna lära sig att resonera rationellt med…

Jag försökte tipsa honom om sätt som han kan använda för att lära sig acceptera sig själv även med den mörkare sidan. Försökte argumentera för värdet av att öva sig på att acceptera alla känslor som kommer. Men när han utan paus och under kanske en timme bara hade argumenterat emot alla mina ”bevis” på att hans katastroftankar inte någonsin har inträffat i verkligheten, vände jag på det. ”Vill du må bra i ditt liv? Är du säker på att du vill det?” När han svarade att jo, såklart, så frågade jag vad det i så fall var som gjorde att han så totalt envist höll fast vid tankesätt som han själv enkelt kunde konstatera inte stämde med verkligheten… och då hade han plötsligt helt glömt att han just sagt att han trodde att han skulle bli socialt övergiven och må lika dåligt resten av livet, om han hamnade i en må-dåligt-period igen. Det var nästan lite läskigt, att få se att han tydligtvis kan ha så vattentäta skott mellan vad han gör och säger, och medvetenheten om att han gör de sakerna… Jag blev också förvånad över hans motstånd mot att lära sig acceptera även de jobbiga känslorna, eftersom han har sökt sig till och läst rätt mycket om ACT (acceptance and committment therapy) de senaste månaderna. Det var som om han aldrig hade hört talas om de tankar jag tog upp, trots att han är rätt inläst vid det här laget…

Men han, precis som mannen på dejtsajten och många män före dem, blev nog helt enkelt väldigt provocerad av att jag beskrev verkligheten. De märker ju att det är det jag gör. Att det jag säger inte är känslostyrt, utan just beskriver vad som faktiskt händer i den verklighet som vi båda deltar i. Män gillar bara kvinnor som säger emot, så länge som deras aggressiva impulser får dem att tro att de vill och kommer att få ligga med henne… och det uppenbart värsta män vet med kvinnor är sådana som säger som det faktiskt är. Kvinnor som fattar mer än de själva, som kan formulera det som händer.

Män växer upp i en kultur som lär dem att helt enkelt inte tycka om kvinnor.

Och det är inte mitt problem, fel eller något som jag ska förhålla mig till. Förutom när mäns kvinnohat leder till att de angriper mig fysiskt… och den risken verkar öka i samhället idag. Kvinnor tycker mer om män än tvärtom, i allmänhet. Jag tycker att män kan vara roliga, trevliga, charmiga, intressanta som människor, sexiga, härliga på många sätt… men det är inte så väldigt många män i Sverige som lägger så mycket krut på att odla sådana beteenden och egenskaper gentemot kvinnor.

Nåja, det om det, nu lämnar jag den frågan för nu ids jag inte fundera mer på det! 🙂

En dag gjorde jag ett besök på sjukhuset till kollegan som for omkull i halkan förra veckan och bröt benet. Hen var oväntat pigg efter omständigheterna, och jag var glad att jag for dit och besökte eftersom ingen annan från jobbet hade gjort det än. Tror att kollegan blev glad också, jag hoppas det i alla fall.

Jag fick hem dottern igen i veckan. Härligt att få ha henne boende någon natt hos mig, nu när hon flyttat till långt-bort och inte har kvar sitt eget boende här… Hon kom sent en kväll, och morgonen efter gjorde hon mig sällskap vid frukostbordet. Hon berättade att hon hade drömt en dröm om att hon hade blivit opererad, och så bodde hon hos mig och jag tog hand om henne… 🙂 Det gjorde mig så otroligt glad, att hennes hjärna på det omedvetna planet tydligen uppfattade en sådan situation som normal.

Något annat som gjorde mig glad igår var när jag promenerade hem, helt klädd i svart och i det kompakta dimmiga mörkret, och en kollega cyklade förbi och såg att det var jag. När hon passerade sa hon, fast hon visste att jag inte hade sett henne, ”trevlig helg!”, högt och ljudligt… sådant värmer. Hon kunde lika gärna bara ha struntat i att säga något eftersom hon visste att jag ändå inte hade sett henne.

Och K messade igår morse med bilder från sin stad på andra sidan jorden. ”En plusgrad och snöglopp här, hoppas ni har bättre väder”. Så jag svarade att o ja, vi hade hela två grader varmare och dimma… 😉

Så ringde läkaren till slut. Sa att alla prover såg normala ut. Vilket var en stor lättnad förstås. Samtidigt som det är frustrerande att fortsätta ha mer och mindre stora besvär med magen utan att kunna få någon hjälp med det… Vi kom fram till att jag ska fortsätta ett par veckor till med den speciella magmedicinen, och har det inte blivit påtagligt bättre då så ska jag sluta med den. Sedan får jag höra av mig igen om jag känner att det faktiskt inte är uthärdligt att leva med de här hämmande, livshindrande magbesvären… Det känns lite jobbigt att inte få veta varför magen mår som den gör. Jag vill ju kunna göra något åt det för att må bättre, kanske bli helt frisk… men det går ju inte när jag inte vet vad som är fel.

Mamma ringde faktiskt igår kväll för att fråga om hur det gått med proverna. Ovanligt, att hon bryr sig om hur jag mår. Men det var ju trevligt, förstås. Positivt på sätt och vis.

Ute har det blivit novemberväder till slut. Oktober har varit så fantastiskt fin vädermässigt, så det känns nästan lite skönt med årstidstypiskt väder, även om sol alltid är härligare… 🙂

I kväll är tanken att jag ska gå ut med M och ett par av hennes vänner. Sitta på någon lagom stillsam krog och bara prata. Det känns som ett otroligt skönt koncept, så jag hoppas att det blir av, och att jag orkar… känner mig rätt trött nu, så det skulle inte göra ont att stanna hemma heller.

R ska på dejt i kväll, det hoppas jag ska bli trevligt för honom. Han tyckte att han först hade varit intresserad av henne och sedan egentligen inte attraherad alls… men det kan ju handla om rädsla för att bli avvisad, så kanske klickar det till ifall hon visar tydligt intresse för honom. Han hade funderat kring om han egentligen redan vill in i en ny relation; den han haft under 30 år har ju hindrat honom från att leva nästan helt… och även om jag tror att även den tanken handlar rätt mycket om rädsla för närhet, så är den rätt rimlig samtidigt. Vi får väl se om han plötsligt blir ena halvan av ett par igen, och vad det i så fall innebär för vår vänskap. Jag önskar honom hur som helst en trevlig upplevelse med en annan kvinna.

Lite så är läget, så här i början av november.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s