Själarnas afton

Nu är det lite för många dagar sedan jag skrev här, så jag vet inte riktigt var jag ska börja… så jag börjar där. I skrivandet.

Jag spådde mig idag. Som en del av min lilla Samhain-ritual. Och korten, nästan allihop, pratade om att jag det kommande året ska satsa på att utveckla kreativa, kommunikativa sidor eller drömmar. Att jag kan göra det parallellt med mitt vanliga jobb, och att det kan bli den stora förändring i mitt liv som tydligen är på gång, om jag tar det varligt och med tålamod.

Och den första, kanske egentligen enda, ”drömmen” jag kan komma på att jag någonsin haft, är väl just att skriva. Böcker. Skrivit har jag gjort precis hur mycket som helst under hela livet, och mer än någonsin sedan jag började blogga för tio år sedan. Men… att skriva böcker. Det kräver att man åtminstone formulerar… ett tema. Eller ett ”ämne”.

Och där har jag gått bet, så här långt i livet. Det enda tema jag kommit på som mina böcker skulle kunna handla om är mitt liv. Och vid det här laget har den utmattade hjärnan och alldeles, alldeles för många händelser och relationer under livet gjort att jag tappat greppet. Jag har glömt alldeles för mycket av allt jag varit med om, tänkt och känt under mitt nästan halvsekellånga liv. Och även om jag som sagt har skrivit ned rätt mycket under livet, så finns där inte… känslorna, detaljerna, insikterna. Som gör historierna intressanta. Tror jag.

Om någon kommer på ett bra tema som hen tycker att jag borde eller kunde skriva om, så berätta gärna.

Det är mycket jobb. Och det är rätt mycket privat och socialt också. Fast jag tackar nej till… det mesta.

Och kroppen mår inte bra. Blodtrycket är för högt periodvis, så att jag känner det i kroppen. Magen mår inge bra alls, och det blir kanske lite bättre med tiden, men i så fall så långsamt att jag inte riktigt märker det… och undersökningarna är många, vilket är bra. Resultaten inte riktigt så många, ännu.

Jag längtar efter den där energin som jag haft under största delen av livet, och som jag fick kontakt med för ett år sedan och som växte sig starkare fram till efter sommaren… eller ett tag därefter. Men som liksom har självdött den senaste månaden eller så.

Jag har tappat bort mig igen. I känslorna, i mig själv. Jag hittar mig inte… och det handlar väl om utmattning igen. Antar jag. Sover fortfarande för lite, jobbet tar all kraft… och det sociala på det. Jag räcker inte till för det liv jag har. Så… jag måste göra något. Igen.

Jag försöker, hela tiden. Att vara uppmärksam på hur jag mår och känner mig. Och att göra självsnälla saker, vårda kropp och själ efter förmåga. Gör yoga när jag orkar, tar långa promenader i naturen (som idag), affirmerar om goda, glada saker… och jag kan hitta härliga, lyckliga, varma känslor när jag riktigt fokuserar. De kommer ganska lätt. Så det är inte riktigt där som ”felet” ligger nu… det är mer liksom… hälsan i stort. Något är inte som det ska i den här kroppen.

Nu har jag tagit några dagar ledigt, för att det var möjligt och för att det behövdes så galet mycket. Men fyra dagar utan jobb är inte nog, just nu, för att jag ska lyckas ”landa”… jag behöver minst några dagar till för att komma till det där läget där jag… bara är.

Och kommande vecka flyttar dottern till en annan del av landet, och blir borta väldigt länge. Det är rätt val av henne, det kommer att bli precis vad hon behöver tror jag. Men jag har haft så jäkla fullt upp med jobb och annat att jag inte har hunnit fatta, eller förhålla mig till, att nu försvinner hon för en väldigt lång tid… och det gör mig ledsen, frustrerad och får mig att känna mig otillräcklig, att jag inte har kunnat prioritera vetskapen om denna förändring i tid. Jag hade velat… få tid att prata ordentligt med henne. Ge henne en ordentlig ”hemma”- och tillhörighetsupplevelse innan hon flyttar. Jag hade verkligen velat det, inte bara som en teoretisk tanke utan rakt igenom min själ hade jag velat det.

Det hade förmodligen inte gjort någon större skillnad om jag hade tagit en hel vecka ledigt, för hon har ändå varit minst lika uppbokad som jag. Hon hade inte heller haft tid med ”förankringen” med familjen. Men jag hade kanske i alla fall haft bättre möjlighet att fokusera på faktumet att hon snart ska försvinna igen… jag hade behövt det. För jag behöver förankra den familj jag har. I mig, i mitt liv, i vårt liv.

I stället jobbar jag nästan lika mycket som vanligt. Och med saker som slukar allt mitt fokus, som vanligt.

Och utöver det så… försöker jag komma ihåg att hålla kontakten med C, K och S, förutom alla dem som jag har på närmare håll. Ansvaret för alla mina relationer kan förstås inte vila på mig hela tiden, men… mina erfarenheter säger mig att mina insatser och mitt engagemang är ganska avgörande för att jag inte ska tappa bort alla mina vänner. Och nu när jag äntligen tycker att jag har fått fason på en massa av mina viktiga relationer… så vill jag inte sumpa det igen.

Och än är jag inte där. Som tur är.

Jag och An var på kören i början av veckan. Vi skjutsade hennes barn till hennes föräldrar innan, så jag fick följa med och träffa dem igen. De är fina, de också. Och körsjungandet… trots att det kändes oöverstigligt jobbigt att fara ut igen efter jobbet den dagen, så var det helt sinnessjukt roligt och givande med sjungandet. Vi låter så förbaskat bra när vi sjunger de underbart härliga sångerna… 🙂 Det berikar min själ på ett helt annat sätt än min gamla vanliga kör gör.

Men den var jag också på, en annan afton under veckan. Och det var kul det också, av flera skäl.

En annan kväll ringde R, och vi pratade en bra stund. Jag var så trött att jag kände mig berusad, kände själv att jag liksom bara svamlade på…

Luncherna har varit med ett par olika vänner. Givande, bra, viktiga samtal… mer av sådant som jag vill ha.

Men herregud, hur ska Lillan orka…!?

Och så hamnade An på sjukhuset, och hörde av sig och berättade det. Så jag besökte henne där den ena dagen, och messade och pratade med henne den andra dagen. En massa undersökningar, något är inte som det ska med ett livsviktigt organ, men de hittar inte vad och hon får bara åka hem med ordern om att ta det lugnt… så jag känner att jag inte kan släppa henne riktigt, utan vill kolla hur hon har det. Hon har i stort sett inga andra vuxna som kan backa upp… så mina lediga dagar… blev inte så lediga som jag tänkt mig. Fixade god helgmiddag för mig och R den andra dagen, han jobbar som en tok just nu och jag var ju ledig den dagen så jag ordnade allt med middagen. Trevligt, absolut. Och när vi ätit messade Ra, undrade om jag ville med ut i kväll, och det lät som en trevlig tanke som jag kanske ville nappa på i stället för festen som jag också var bjuden på i kväll…

Men idag har jag alltså långpromenerat, medan jag telefonpratat med alla dem som jag behövde återknyta med. Mamma, dottern, C, Ra… det blev telefonprat nästan hela de två och en halv timme som promenaden varade.

Och när jag kom hem och vilat en stund i soffan kände jag att det jag mest behövde idag var att inte göra något mer.

Så nu är jag, igen, inbjuden till två olika kvällsaktiviteter av olika vänner, och tackar nej till båda… och lyckas i någon liten vrå av mig få till känslan av att vara ensam och övergiven. Helt rubbat. Men inte så starkt denna gång, som tur är.

I morgon behöver vi få till någon slags träff med familjen. Troligen middag hos den stressade, packande dottern.

Något är fel, när man har tillgång till det sociala vänskapsliv som man verkligen önskar sig, men inte orkar känna hur förbaskat bra och härligt det är.

Jag ska invänta beskeden från läkaren om resultaten av de senaste undersökningarna, och lite beroende vad de säger så kanske jag sjukskriver mig en vecka då. Är det allvarliga fel så lär det väl bli en längre sjukskrivning… men jag hoppas varmt att det inte är så illa. Att det faktiskt handlar om utmattning, igen… som jag kan vila mig ur på kanske en vecka.

Ja, det var några av alla de tankar som finns i mig just nu. Alla de existensiella funderingarna, som är minst lika viktiga för mig, får jag skriva om en annan gång… för nu är orken slut för idag.

Over and out, friends, och må ni ha en fin och varm afton medan ni tänker på och känner kring era nära som har gått vidare. Människor är viktiga, och inte utbytbara, såsom i livet så ock i döden.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s