Vacklet

Ännu en intensiv dag. Massor av fokus på viktiga dokument… det är verkligen inte roligt, även om det är viktigt och jag på sätt och vis känner lite stolthet över att ha blivit betrodd med så många betydelsefulla ansvarsuppgifter. Men återigen, jag vill inte att jobbet ska vara det som utgör det mesta av mitt liv och vem jag är…

Lunchade med dottern. Vi hann prata litegrann om personliga saker, men inte färdigt från någondera hållet. Hon har någon slags relation på gång med en kille jag känner och tycker är jättefin, men jag förstår att han är strulig känslomässigt och på det viset inte vad hon vare sig vill ha, behöver eller är värd.

Mina funderingar rör sig kring att inga människor är ”perfekta”, och att många långvariga relationer har uppstått och överlevt tack vare att minst den ena inblandade parten har förmågan att… ta det lugnt, ha lite is i magen, vänta och se lite även om läget inte ser perfekt ut exakt just för stunden. Det är en balansgång det där, kring när man gör bäst i att bara värna om sig själv och kräva bättre behandling av den andra, och när det är ett bättre val att inte riktigt ta åt sig av den andras beteende medan man ser tiden an lite… och det går nog inte att veta på förhand vilket val som kommer att vara det rätta.

Som en av prästerna sa i dejtingprogrammet på tv: man får fler chanser i livet, men kanske inte fler chanser med just den personen… så ibland är det rätta att bara kasta sig ut och se vad som händer, fast det inte är det säkraste eller uppenbart klokaste valet.

M ringde och undrade om jag ville hänga med henne på en slags musikfest i morgon kväll. Eftersom jag kommer att vara med i ett större evenemang nästan hela dagen i morgon misstänker jag att jag kommer att vara rätt slut i morgon kväll… så efter lite funderande tackade jag nej.

Det börjar tyvärr bli ett lite för vanligt förekommande fenomen det där, att jag tackar nej till chanser att komma ut, träffa folk, umgås, se nya saker… det hänger åtminstone delvis ihop med årstiden. Jag har helt enkelt mindre ork under vinterhalvåret… och jag kan inte helt säkert bedöma var min gräns går för vad jag kommer att orka med och vad som tippar mig över utmattningsgränsen.

R messade och föreslog gemensam middag i kväll. Det tackade jag å andra sidan ja till. Så vi for och handlade mat och sedan hem till mig och åt. Det blev någon timmes prat, och jag insåg igen att… det blir lätt så att det mest är jag som pratar. Även om jag behöver det i någon mån, så börjar jag också känna att det blir för mycket slagsida åt det hållet… och jag tror att det delvis beror på att jag vet att vi skulle behöva prata om var vi har varandra, men jag inte riktigt har orken att ta tag i det just nu. Det blev en trevlig stund i vilket fall.

Idag har jag en ambivalent dag, i tankarna och känslorna kring O. Fortfarande ser jag att han uppvisade flera sidor som jag inte alls vill ha och inte mår bra av i längden; han visade ingen empati mot mig, och inte heller respekt för hur hans beteende påverkade mig. Bara det faktum att det sista han skrev var ett löfte om att återkomma med mer besked om hur han tänker kring vår relation på det rent relationsmässiga planet, och sedan inte har hört av sig överhuvudtaget… och det har gått ett antal veckor av total tystnad nu. Även om jag bad honom ta sig tid att känna efter innan han skrev hur han tänker och vill ha det, så… finns det väl någon bortre smärtgräns för hur länge man helt kan släppa kontakten och ändå räkna med att man överhuvudtaget har någon relation. Jag räknar med att inte höra från honom mer. Men skulle ändå inte bli förvånad om han hörde av sig inom några månader… och ifall jag då inte har gått vidare och provar nya relationer, så vet jag faktiskt inte riktigt vad jag skulle säga honom om det hände.

Den andra sidan av det ambivalenta handlar om en kombination av längtan och saknad efter alla de goda bitarna i att ha ett förhållande, en käresta, och att det finns bitar med O, både känslomässiga och rent livsstilsmässiga, som jag verkligen tror att jag skulle vilja ha.

Hur det än var och hur det än blir med O, så känner jag mig stolt och i balans över hur tydligt och samtidigt varmt jag klargjorde för honom vad jag förväntar mig av en man jag ska leva med. Att jag stod upp för min rätt att bli väl behandlad av en man som vill ha mig.

Men än är jag inte riktigt redo att öppna mig för möjligheten att träffa någon ny… dejtandet får vänta ett tag till.

Under tiden vill jag jobba på att hitta tillbaka mer stabilt till känslan av att jag har det så himla bra med de människor och händelser som redan finns i mitt liv. Och vila, sova, sköta om hälsan… så nu blir det sängen nästa.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s