När problemen inte ligger hos mig

Fredag kväll medför nästan alltid någon slags… övergångsångest. Äntligen är det helg liksom, äntligen kan man lägga ifrån sig jobbrollen och ansvaret, man får en paus på ett par dagar då man inte behöver vara skärpt och på topp. Men med den friheten följer stressen över att… jag vet inte riktigt vad det är; ensamhet, att ingen frågar efter en, att inget särskilt händer om man inte skapar det själv…? Något sådant kanske.

Trött i både kropp och skalle efter en veckas intensivt jobb, och det sista man behöver är att skärpa sig för att leva upp till en social roll i stället. Det man behöver är vilan, stillheten, icke-fokuset… men enkelt låter inte kroppen och hjärnan en gå från det ena stadiet till det andra.

Fredag kväll medför någon slags skav i själen. För det mesta. Så även igår… och fast jag inte ville umgås med någon, inte ens ringa och göra planer med Ra fast vi kommit överens om det, så… gick det inte att komma till ro. Någon slags småångest kryper runt inuti och segar sig fast, vill inte ge sig av…

Det blev inte riktigt bättre av att när jag messade R för att höra hur de haft det och när de skulle komma hem, så tog det flera timmar innan han svarade om hur fantastiskt bra de hade det, att de skulle bo hos vänner (som även jag känner) och att de kanske skulle komma hem som idag. Inte ett omtänksamt ord. Bara en ton av ”jag har det mycket bättre än du, pilutta dig”, ungefär. Men jag höll det ifrån mig så gott jag kunde; det är hans grej, inte min. Visst gör det mig osäker att han och C är bortresta tillsammans i flera dagar, och ingen av dem vill kommunicera med mig. Jag förstår att deras relation förändras på något vis av detta, vilket samtidigt då medför att mina relationer med dem båda förändras, och den enda som inte har en aning om hur eller vad som händer är jag.

Men kvällen blev rätt bra ändå. Bra underhållning på tv. Avslutat med filmen ”Tillsammans”, som jag sett på bio och minns som rätt underhållande, men nu när jag såg den igen blev jag otroligt illa berörd av hur illa barnen i filmen far, och hur utflippade, passiv-aggressiva och gränslösa de vuxna är. Inte ett lugnt, klart, ärligt ögonblick kring de vuxna, i hela filmen…

Borde väl ha fimpat tv:n och lagt mig tidigare. Men nu blev det inte så. Och efter två folköl började magontet, eller framför allt huvudontet, ge sig till känna igen… jag befarade ännu en lördag i sängen, helt död av smärta. Men jag drack så mycket vatten jag kunde innan jag la mig, och varje gång jag var upp på toa drack jag en massa vatten igen. Och vad det än var som gjorde tricket, så mådde jag rätt okej när jag vaknade på morgonen till slut. Stod och tippade mellan migränartad huvudvärk och att må okej, och tippade över till okej ganska snabbt ändå.

Gick upp och gjorde frukost. Själen vinglig, mot det riktigt deppiga hållet, med ångestinslag då och då…

Nåja. Lyssnade lite på radio. Städade lite, bytte lakan i sängen, körde en maskin tvätt. Sedan ringde jag Ra, som vi kommit överens om. Hon… lyssnade en kort stund på min korta redogörelse för upplevelserna denna vecka, men tyckte mest lite bryskt att vännen J verkade otrevlig, att jag borde glömma henne och bara må bra själv och se framåt. Jag ville inte tjafsa om saken, men försökte i alla fall säga att det är svårt att bara ignorera att själen tar stryk när man råkar ut för någon som mer eller mindre misshandlar en känslomässigt och mentalt. Att man måste få tid att läka efter något sådant.

Hon visade tydligt att hon inte kände för att umgås med mig alls idag. Hon var inte otrevlig, inte alls, men inte heller alls intresserad av relationen till mig. Det kändes inte heller så kul, rakt av.

Kunde inte låta bli att tänka på att när jag inte behöver att folk hör av sig eller någon att prata med, då hör folk av sig. Men när jag behöver det så finns ingen till hands, eller så råkar alla just då ha ett behov av att visa mig att jag inte är viktig för dem.

Men så kom det ett mess från vännen K. Ett varmt och lite känslosamt. Jag svarade och tackade för tanken och omtanken, och undrade vad han hade för planer för dagen och helgen. Han svarade att han tänkte gå på en utställning som jag tyckte lät intressant, så jag undrade om jag kunde haka på. Det ville han gärna. Så jag fixade klart med det praktiska hemma och gav mig ut i det härligt varma vädret.

Han var lite låg, han också. Mer än jag faktiskt. Över att det tog slut med tjejen för ett tag sedan. Dessutom var det årsdagen för att de träffades. Och de hade träffats ute igår, sent och berusat, och i stället för att prata fint med varann hade de tjafsat… hon hade sagt att hon inte gillade att han interagerade med hennes barn på det sociala mediet, trots att han känner barnet. Det lät väldigt tydligt som om hon vill markera att hon inte vill ha K i sitt liv… men som vanligt med honom, så tolkade han det som det passade hans bild av situationen; eftersom han fortfarande har känslor för henne så väljer han att tro att hon har det för honom också. Trots att de gjorde slut för att hon sa att hon inte hade känslor för honom längre…

Vi gick runt på utställningen. Pratade, kommenterade ibland, men var också tysta en stor del av tiden. Det kändes väldigt skönt, som lite balsam för själen… och sedan gick vi och fikade. Jag berättade kortversionen om mig och O. Och precis som alla andra jag berättat för, så drog även K negativa slutsatser av de olika skeendena. Och hade svårigheter att ta till sig när fortsättningen inte blev den negativa som han förväntat sig… och jag sa till honom som jag sagt till övriga vänner som reagerat likadant: jag har bytt förhållningssätt. Jag tänker inte automatiskt det värsta om människor utifrån vad de gör… jag ser i stället på vad som faktiskt händer, och försöker verkligen låta bli att dra slutsatser som situationen eller orden faktiskt inte säger.

Jag hoppas att alla mina vänner som jag pratat med om detta, tar till sig i alla fall något av budskapet. Att de åtminstone testar tanken i sina egna liv, att inte dra negativa slutsatser kring varje situation där de är rädda…

Under flera år har K gjort sitt bästa för att låtsas att han och jag är, eller kommer att bli, ett par. Han har flörtat med mig, rent av lagt an på mig, och jag har fått ta i ganska ordentligt för att hålla honom ifrån mig och försöka få honom att förstå att jag inte är intresserad på det viset och verkligen inte tror på oss som ett par. Men den senaste tiden har han taggat ner rätt ordentligt, blivit mer sansad och seriös, och jag har verkligen haft trevligt i hans sällskap… så även denna gång. Men visst, jag försökte inte ljuga om att jag tror att han har lite för mycket ”krav” på de kvinnor han dejtat under åren, att de ska anpassa sig efter hans önskemål, som i princip är att tjejerna ska vilja flytta ihop på en gång och sedan lägga det mesta av sina liv åt sidan för hans skull medan han själv ska kunna fortsätta att göra vad han känner för. Jag var inte hård eller så, bara ärlig. Tyckte det kändes bra mellan oss när vi skildes åt, men när han pratade om att kanske fara ut i kväll och jag sa att ”hör av dig, jag kanske hakar på”, så svarade han inte på det… så det ville han tydligen inte. Jag kände att han har ändrat attityd mot mig på något vis, och jag vet inte om det bara handlar om att han vill ”ge igen” för att jag så tydligt markerat att jag inte vill vara ihop med honom, eller om han faktiskt har tröttnat på mig. Jag tror mer på det första.

Och när jag kom hem messade jag honom och tackade för en fin dag, och skrev lite om att jag hoppas att han inte ska tänka att det är han som inte duger på något vis för att kvinnorna i hans liv har valt bort honom efter ett tag. Att det inte är andra som ger en värde, ungefär, utan att det som säger något om en människas värde är om hen försöker vara en bra människa, och att jag tyckte att det verkar som om han gör det. Ett varmt, omtänksamt och kärleksfullt mess skrev jag. På det svarade han efter en stund: ”tack snälla, vi ses!”… ett väl svalt svar för att vara han.

Efter det kände jag att… jag skiter i att människorna omkring mig just precis nu verkar… inte vilja mig särskilt väl, faktiskt. Jag kände att det gör mig gott att vara kärleksfull. Om andra vill missbruka eller förstöra det, så är det inget som jag tänker låta mig påverkas negativt av. Jag orkar faktiskt inte ta på mig andras issues just nu. Är det något med mig, något jag gjort eller är som gör att de behandlar mig… inte så schysst just nu, så struntar jag i det.

För jag känner att jag vill och behöver få… ge kärlek. Även om den inte tas emot.

Kände att det var skönt att få prata med K om O. Han sa något rätt klockrent, tror jag: ”det verkar som om han (O) missbedömde din styrka…” Och att få sätta ord, igen, på vad som hände… gav mig tillbaka känslan jag hade för O, faktiskt. En värme. Blev påmind om hur det faktiskt var, och att… jo, han kände för mig. Kanske fortfarande gör, emellanåt. Vi nådde varann känslomässigt, på något vis… och det var en väldigt fin upplevelse. Igen kände jag att jo, jag är verkligen glad över att ha fått de här fina upplevelserna med de här männen, detta år… visst hade jag önskat att jag hade en varm, härlig kärlek med en man i mitt liv just nu. Absolut. Men jag hade absolut inte hellre varit utan de väldigt fina bitarna med de här männen, än att behöva hantera att det inte höll…

Det är skönt att känna kärlek. En trygghet i sig. Glädjen. Och jag känner tacksamhet när den där kärleken i mig knackar på igen… jag känner verkligen att det är så jag vill leva. Jag vill ge, vara, göra, kärlek. Och för att det ska bli möjligt att leva så behöver jag kanske byta ut en del människor i mitt liv… för jag vill inte vara den krassa, distanserade, intellektuella. Inte bara. Jag vill också kunna vara den orationella och passionerade. Och jag har märkt att de flesta av mina vänner… har väldigt svårt att ta det. De hänger inte med i min förändring. Och det är inte konstigt, det är normalt, både att inte riktigt fatta eller se förändringen, och att sätta sig på tvären när ens nära förändras. Men jag vill inte låta min utveckling till en varmare människa som lever mer i kärlek, hindras av det. Så jag behöver kanske söka de mer… känslosamt lagda människorna. Inte känslostyrda, utan känslosamma.

Jag började direkt med den enda som jag kan ge reservationslös kärlek till, hur den än tas emot. Så jag messade dottern och önskade henne en bra kväll och skrev att jag älskar henne.Jag väntade mig inget svar.

Men… ja, jag vet inte riktigt hur universum jobbar, men jag försöker fatta. För… det är kanske bara slumpen. Men när jag verkligen hade landat i känslan av att stå stadigt i min egen kärlek, så… efter en liten stund så svarade dottern. Skrev att hon jobbade, att det gick bra och att hon älskar mig också.

Och en stund senare messade K igen, med mycket fler varma och fina ord. Och värsta komplimangen: ”Och sen behöver jag, ja rentav måste, säga att du är otroligt vacker! Känner mig så stolt över att känna dig”… jag blev så glad, för det är just det där som jag vill leva i: den generositeten mot varandra.

Med ”Så mycket bättre” på tvn:n och en ganska lugn känsla av fågelperspektiv låter jag denna lördagskväll landa i livet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s