Att välja sina sanningar

”Dina möjligheter till kärlek finns inom räckhåll men du strävar efter mer spänning, och det verkar som om stjärnorna stöder dig.”

Det var ett budskap som, som man säger, kom till mig idag. ”Kommer till mig” är annars ett för ödestroende uttryck för att tilltala mig, men för att inte behöva förklara sammanhanget väljer jag det just nu.

Jag fångar upp ”budskap” där jag råkar på dem. De som passar in med min strävan och känsla i livet just nu. Fotar dem, skriver ner, bara håller i minnet… och där kommer något nästan varje dag.

Jag ägnar mig sällan åt rent önsketänkande. Ser jag någonstans att det jag skulle vilja ha verkar… i stort sett, eller helt, omöjligt, så håller jag sällan fast vid det. Men det är väldigt mycket mer sällan nuförtiden som jag bedömer att det jag drömmer om är just omöjligt.

När jag pratade med M i dag sa jag det jag tänkte på efter vårt samtal igår. Att om hon tänker tillbaka några år i tiden, på hur hennes och mitt liv såg ut då, och hur vi båda hanterade de saker som hände oss när det gällde andra människors beteenden mot oss… så var det jag som fullkomligt sög i mig varje liten smula av i alla fall nästan tänkbara negativa tolkningar av det som hände mig. I synnerhet när det gäller mäns beteenden. Jag fångade upp varenda litet möjligt negativt tecken, från både män jag kände, hade en relation med eller såg för första gången på gatan… medan M nyfiket och glatt gick in i flörtar och relationer som… rätt ofta varken var så värst bra medan de pågick, eller slutade så värst bra.

Jag tog några exempel på relationer eller män hon träffade då och hur de betedde sig, och konstaterade att hon… visserligen kanske fick en liten dipp då, när relationen tog slut eller bara inte blev av. Men hon tog inte allt som hände så hårt. Eller särskilt personligt.

Idag är läget helt omvänt.

Vi har båda träffat män det här senaste året. Båda haft relationer som varat ett tag, och sådant som varit bara flörtar eller potentiellt intressanta män. M:s lite längre relation detta år var betydligt friskare och härligare än min lite längre relation. Och båda har blivit mer eller mindre trevligt avvisade eller dumpade av män som vi känt något intresse för.

Men medan jag nu, åtminstone med någon tids perspektiv, känner glädje och tacksamhet över att ha fått den upplevelsen, och ser att jag lär mig saker som jag behöver lära mig av de relationer eller män jag mött, så lägger M på sig själv att relationer eller flörtar tar slut. Tar det som personliga förolämpningar eller ”bevis” på att hon inte duger.

O var, är väl fortfarande skulle jag gissa, väldigt förtjust i ett uttryck som handlar om att man själv väljer hur man tolkar sin verklighet. Det är ett sådant där uttryck som… hör till dagens nyliberala samhällsanda. Som lätt kan användas för att lägga över allt ansvar på ”den som drabbas” av vad det det än är, för att den drabbas. Och det har varit min enda reaktion på hur just O har använt det; det har varit så tydligt att han har använt det mot mig när han har velat skjuta ifrån sig allt sitt eget ansvar för det som hänt. Då blir det bara hänsyns- och ansvarslöst.

Men ur ett mer objektivt perspektiv så är det givetvis så, i praktiken, att ”man har det som man tar det”.

Det är väl bara det att man väldigt, väldigt ofta inte har någon reell möjlighet att, i stunden då något som känns jobbigt sker, bara lyfta blicken och ta sig an ett helt nytt och ovant positivt perspektiv på saken.

Och att allt som händer faktiskt inte har några möjliga positiva perspektiv… åtminstone, som sagt, just i stunden då de sker. Blir du våldtagen och misshandlad kan du bara inte ”välja” en verklighetstolkning som gör att det som händer känns positivt just när det sker.

Jag tror att ett alltför positivt tänkande till och med i värsta fall kan leda till att man utsätter sig för mer destruktiva och riskabla situationer än om man hade ett mer realistiskt perspektiv… så ett synsätt på oss människor som säger att vi alltid själva är ansvariga för om vi känner oss lyckliga hela tiden eller inte, kan skada mer än det gör nytta. Och bli rätt cyniskt.

Men när jag nu tänker på mig själv och min egen utveckling, förändring… så kan jag bara konstatera att om de saker som hänt mig under detta år i stället hade hänt för några år sedan, så hade jag varit totalt knäckt och långt inne i väggen nu. Och det är… rent förundransvärt. Nästan magiskt. Och det är en sådan underbar känsla av lättnad, att inse att jag för det mesta inte alls behöver ”jobba” för att den där positiva känslan och tolkningen ska komma… att mitt automatiska tankesystem faktiskt har programmerat om sig. Inte helt och hållet, och inte alltid. Men befriande ofta nog… 🙂

Det är fortfarande förvirrande och delvis frustrerande att O… liksom bara försvann. Efter att allt han sagt eller skrivit har varit att han tycker om och vill vara med mig. Jag har svårt att släppa honom helt ur tankar och känslor, och det beror förstås till åtminstone någon del på att det inte går att hantera motstridiga besked som man inte förstår orsaken till.

Jag har hunnit konstatera att det finns en vuxen kvinna skriven på samma adress som han är skriven på.

Och jag kan slå vad om rätt mycket om att du som just nu läser den meningen omedelbart tänker: ”jaha, det var ju klart, han lever alltså i ett förhållande och var otrogen med den där Leva, det var förstås därför som han betedde sig så skumt; det borde hon ju ha förstått, det kunde ju jag ha sagt till henne redan från början…” 🙂 Har jag fel om just dig? Tänkte du inte något i den riktningen?

För det gjorde nämligen inte jag, när jag fick klart för mig att båda är skrivna på den adressen.

Jag konstaterade till att börja med bara att det är så. Och sedan tänkte jag på att han bodde på en annan ort när vi fick kontakt. Att han hade bott ett tag i en lånad lägenhet där. Jag vet inte exakt hur länge, men länge nog för att det skulle kunna finnas skäl för honom att hyra ut sin andra lägenhet i andra hand till någon…

Men visst testade jag tankemöjligheten att han har en sambo. Försökte känna hur det skulle kunna stämma in med saker han sagt och gjort. För visst var det så att väldigt mycket av hans beteende mot mig under den tid vi haft kontakt har varit väldigt likt hur bloggmannen betedde sig medan vi hade kontakt. I bloggmannens fall fick jag veta redan tidigt att han var gift, men separerad. Men båda har på olika vis betett sig som om… vår kontakt har varit… hemlig, på något vis.

Fast precis så beter sig väldigt många vuxna män som dejtar idag. De flesta som jag dejtat, bara för en fika eller för en relation på några månader, har haft beteenden som signalerar att de inte helt och hållet är bekväma med att visa upp för hela världen att de träffar mig, eller andra kvinnor. Eller att de velat göra ett aktivt val att se oss som dejtande eller ett par. Och det har funnits de som har barn som de påstått sig velat skydda. Andra som varken haft barn, ex eller familj i närheten som det skulle spela någon roll för om han dejtar. Och det har även funnits de som släppt in mig i sin familj, låtit mig träffa valda delar (bland annat barn i alla åldrar), men ändå fortfarande har haft vissa… smusslande beteenden för sig.

Så jag kände inte att jag rakt av kunde känna eller bestämma mig för att tro att O har en sambo som han lever med.

Jag kollade bland hans enormt stora krets av ”vänner” på sociala medier-sajten. Han lägger till nya ”vänner” där varje dag. Det verkar som om han blir ”vän” med alla han hejar på. Och där har han sina barn, och sina barns mor. Men inte kvinnan som är skriven på hans adress… så ska man försöka vara realistisk snarare än paranoid och konspiratorisk, så ser det onekligen ut som om den kvinnan antingen hyr i andra hand, eller är någon han gjort slut med och inte vill ha i sitt liv mer.

Och det är just här som jag märker att… jag inte lika enkelt eller automatiskt drar misstänksamma eller negativa slutsatser av vad jag får veta om människor. Medan nästan alla jag känner… gör just det. Liksom vill hitta ”felen”…

Och det är ju en överlevnadsmekanism, att reagera så. Så fungerar vi när vi behöver, eller tror att vi behöver, skydda oss mot ”världens ondska” (dvs onda människor). Hos mig har den mekanismen varit så stark under de senaste ca tio åren, så hade någon frågat mig för bara några år sedan så hade jag troligen för det första inte ens sett själv att det var så, men om jag hade gjort det så skulle ingen ha kunnat få mig att tro att jag idag skulle kunna ha ett så väldigt mycket mer öppet sinne…

Det är en fullkomligt ljuvlig insikt, när jag emellanåt upptäcker att jag kan göra flera helt olika tolkningar av det som sker och varför människor beter sig som de gör. Att inom loppet av bara en liten stund så kan jag tro totalt olika saker, och därmed känna och vilja helt olika saker kring precis samma person eller skeende. Det är… en rikedom. En riktig välsignelse. Jag är djupt tacksam över att jag har fått den här… gåvan, känns det som. Och jag kan bara hoppas att den kommer att stanna kvar hos mig, och utvecklas mot ännu större frihetsgrader och glada känslor, resten av livet…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s