Hur kroppen styr

Jag mådde bra igår kväll. Inget ont alls. Fortfarande lite matt, men det är ju inte så konstigt; kroppen behöver förstås återhämta sig efter en sådan pärs som i lördags.

Men vid tre i natt vaknade jag… och kunde inte somna om. Obehagskänslor i kroppen, lite ont i magen… sov kanske en halvtimme innan klockan ringde. Kände mig otroligt matt och skakig när jag gick upp… sådär så hjärnan verkligen inte vill vara med. Som skygglappar för ögonen, nästan lite tunnelseende. Alla intryck blir… för mycket.

Men hade en överfull måndag inbokad. Och såg inte att jag direkt skulle bli friskare av att vara hemma… så jag åt min frukost, och klev på cykeln till jobbet. När jag var nästan framme kände jag att… näe, jag mår verkligen inte bra. Alls. På ett konstigt, svårdefinierat sätt…

Kom till jobbet. Kaffe var inte att tänka på. Och nu gjorde det ont i magen, i det ”vanliga” området… snuset fick vänta också. Det kändes som om jag hade en grå, halvgenomskinlig påse över huvudet.

Kollegan som jag strax skulle gå på det första av dagens fyra möten med, kom in till mig. Hon såg i stort sett lika sliten ut som jag kände mig… och jag mådde så risigt att jag inte kunde fungera socialt så som jag annars alltid gör utan att tänka på det. Så jag orkade inte ens fråga hur det var med henne, hade fullt upp med att försöka hänga ihop själv.

Hade fått ett mejl under helgen med ett önskemål om att jag skulle skicka ut några dokument till en av grupperna jag jobbar med. Och eftersom jag var inbokad resten av dagen insåg jag att jag behövde göra det innan vi gick på det första mötet. Medan jag försökte lösa det, och kollegan samtidigt försökte prata med mig, fick jag verkligen märka att sådant gör jag varje dag utan att märka av att jag har några problem med det… men nu, i så fysiskt utmattat tillstånd, blev det nästan omöjligt att lösa.

Vi gick till mötet. Jag sa som det var om hur jag mådde, för jag kände ju själv att jag inte alls verkade som mitt vanliga jag. När mötet var klart sa en av de deltagande att jag borde ringa vårdcentralen. Och berättade hur en nära anhörig med ungefär samma symptom som jag hade, inte hade ringt… och ramlat ihop och dött i en hjärtinfarkt bara några timmar senare. Rätt bra motivationstal det, får jag säga… så jag ringde direkt efter mötet. Blev till slut inbokad på tid hos läkare lite senare under dagen…

Jag skippade alla resterande inbokade möten. Fokuserade på att känna efter hur kroppen kändes, för att hinna reagera rätt i tid ifall det skulle behövas. Småjobbade i lagom tempo under tiden. Kände mig frusen, darrig, väldigt under isen rent fysiskt…

Doktorn lyssnade på min berättelse om mina symptom. Klämde och lyssnade på magen, och så fick jag gå till labbet och ta en drös prover och även ett EKG. Provresultaten fick jag inte innan jag gick därifrån, men EKG:t såg normalt ut sa doktorn, och det var ju det potentiellt mest akuta… och så fick jag ett recept på magsårsmedicin som jag hämtade ut direkt och tog den första dosen av.

Sedan… jobbade jag vidare, i det påtagligt långsammare tempot som var allt jag kunde åstadkomma idag. Märkte verkligen vilken extrem skillnad det var jämfört med hur jag fungerar i vanliga fall… sådana här gånger får man verkligen en massa tankar kring dödlighet och allmän sårbarhet. Vem ska kontaktas om något händer mig? Vem skulle överhuvudtaget ta hand om mig om jag kollapsade, skulle någon ens bry sig? Den sortens funderingar dyker upp…

Bestämde till slut att jag jobbar hemifrån i morgon, och for hem till vila resten av kvällen. Dagens körövning fick tyvärr stryka på foten… jag varken orkade göra ansträngningen att ta mig dit, eller kände att magen var stabil nog för att orka med en massa sjungande. Så får det bli ibland.

Har pratat en del med M, som inte alls mår bra psykiskt och känslomässigt just nu. Idag sa jag till henne att jag tyckte att hon skulle söka samtalshjälp för att komma ur den nuvarande känslan och komma vidare med att må bra med sig själv. Jag vet inte om hon kommer att ta steget, men jag hoppas det… att hon vågar, och känner att hon är värd det.

Och så ringde R på kvällen för att berätta att han och C hade tänkt gemensam middag under veckan. Trevlig idé sa jag, jag är med om jag mår tillräckligt mycket bättre då.

I övrigt har jag pausat dejtsajten igen. Även om det har sina bekräftande poänger med att hänga där, så känner jag inte just nu att jag vare sig är känslomässigt redo och tillgänglig eller att de som hör av sig där är i närheten av att vara män som jag känner att jag skulle kunna passa med. Tror det blir lugnare att ha det så här ett tag.

Så… nu är min enda ambition och förhoppning, att jag ska få sova hela natten i natt. Steg ett är att gå och lägga sig… 🙂

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s