Organiskt

Den där känslan för sig själv. Tänk att den kan vara så… Barbapapa-aktig. Att den kan röra sig så mycket, i så många riktningar. Inte ens längs en linje, i vardera änden på en skala, utan åt så väldigt många håll som inte går att se att de kan ha något med varandra att göra.

Jag ser det som ett sundhetstecken. Att mitt inre, och min bild av vem jag är, inte längre är… polariserad. Att den jag känner mig som vid olika tillfällen är så komplex att jag rentav tycker att jag blir en ny, spännande bekantskap till mig själv. En som jag själv inte kan förutse…

Kanske är det på grund av vem och var jag är nu i livet, som jag fastnar såpass för O. För att han speglar mig, på något vis.

För helt ärligt, det är oerhört olikt mig att känna stark attraktion för en man som jag upplever att jag inte kan komma inpå livet. Inte får kontakt med. En man som jag inte kan läsa, inte vet hur jag ska tolka… och som jag därför är allt annat än trygg med.

Av skäl som jag inte helt kan se eller förklara fungerar mitt känsloliv inte ens litegrann så som det gjort till fram för bara… tja, ett år sedan. Ungefär.

O är, mest troligt, väldigt lik både bloggmannen och J. Och det är män som skrämde mig då. Jag kände att jag inte fick kontakt med deras äkta känslor, och det fick mig att inse att jag inte kunde räkna med eller vara trygg med något alls med dem. Mitt naiva, skadade, sårbara och totalt icke-spelande jag kände sig… utsatt, med dem. Verkligen otrygg.

Med O… känner jag att jag absolut inte får kontakt heller. Med hans inre. Han släpper inte in mig. Skillnaden är kanske att han inte försöker spela att han är mig till lags. Han öppnar känslodörren när han vill det, och håller den stängd när det är det han vill. Å ena sidan är jag rätt säker på att han försöker manipulera mig för att få kontroll… men å andra sidan smörar han inte för mig för att få mig dit han vill. Han uttrycker de känslor han vill när han vill det, helt enkelt. Det är så jag upplever honom just nu, i alla fall. Och det är hur jag upplever honom just nu som styr vad jag känner för honom.

Pratade med M om det hela idag. Konstaterade att jag aldrig någonsin förut i livet, vad jag kan minnas, har känt stark attraktion för en man som jag inte först har fått känslomässig eller mental kontakt med. Hon sa: ”välkommen till min värld”… för alla hennes relationer med män har varit baserade på passion och att hon aldrig känt sig säker på vem han är eller vad han känner eller vill.

Och vi har båda konstaterat ett antal gånger att passion är inget man kan luta sig mot när det blåser. Att det är både bättre och viktigare att verkligen känna att man är vän med och kan lita på den man har en relation med. För blåser gör det ju under livet, det kommer ingen ifrån. Kan man då inte dela det eller få stöd av sin partner så blir livet både ensamt och utsatt.

Skillnaden i mig, mellan nu och tidigare, är kanske att jag inte känner mig så utsatt och skör längre. Så att tryggheten hos den andra inte känns lika avgörande längre… kanske är det det som gör att jag känner den här starka, glada attraktionen för den här mannen som jag inte alls känner att jag känner.

Att jag inte har svarat på hans mess från i morse ännu, beror förstås på att jag inser att jag behöver känna efter mer ifall jag tror att jag verkligen skulle kunna må bra av att ha en relation med en man som jag inte kan räkna med eller fullt ut lita på.

Men det faktum att han, efter en dryg veckas total tystnad och inget svar på min fråga då, faktiskt fortfarande inte bara känner, utan också vågar och vill berätta att han gör det, känslor som innebär att han vill ses igen… det ger ju ett slags känsla av trygghet för mig. Att han kanske inte är så fladdrig och oberäknelig känslomässigt som jag har uppfattat honom som.

Det är där som jag behöver fundera mer innan jag svarar honom. För jag misstänker samtidigt att det är just det faktum att jag har… helt släppt honom i en dryg vecka, som har drivit upp hans jaktintresse igen. Så att så fort som han känner att han ”har” mig, så tappar han intresset igen.

Jag ser också som en absolut möjlighet att han inte släppt greppet på grund av det enkla faktum att han inte har fått ha sex med mig ännu. Att han kommer att behålla intresset tills han har fått det.

Och om det skulle vara så… hur skulle det påverka mig? Skulle det påverka mig? Eller är jag där nu att jag skulle glädjas åt att jag fått leva ut passionen med honom, och att det inte gör något att han sedan dumpar mig? Kan jag låta hans ostabila känsloliv få vara bara hans, och inte låta min egen känsla för mig själv påverkas av det alls?

Det är faktiskt inte helt omöjligt.

Det finns en odefinierbar, stark attraktion i mig för den här mannen som rör sig på något organiskt plan. Känslor som jag inte vet om jag någonsin tidigare har känt mig stark nog för att våga känna, eller kunnat hantera.

Det är inte ett omöjligt scenario att jag är på väg att inleda en relation med en man som jag inte kan kommunicera med på något annat plan än det fysiska. Och där jag är just nu så känns det… faktiskt inte fel. Eller farligt. Utan mest bara… härligt. Spännande. Gör mig glad att tänka på.

Jag säger inte att den känslan kommer att hålla i sig i längden. Men tänk ändå att man kan förändras så mycket, utan att man ser själv när det händer, att man blir en ny spännande bekantskap för sig själv.

Det är häftigt. Och härligt. Vart det än tar vägen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s