Jag reser iväg

Det har hänt så vansinnigt mycket den senaste tiden, så när jag tänker på att jag ska resa iväg några dagar till olika platser så blir jag inte ens nervös. Det är liksom… mättat, i mig. Jag bara tar mig den tid jag behöver och packar under söndagen, sedan fixar jag lite ärenden, gör yoga och kommer i säng i tid.

Halv fem går jag upp på måndag morgon. Donar på med morgonbestyren i lugn och ro. Sex kommer taxin och hämtar mig. Jag sätter mig i framsätet, och chauffören är lite pratsugen, så vi surrar på lite. När vi kliver ur bilen är det bara jag av damerna som åkt med honom som får väskan utlyft, tillsammans med ett varmt leende och en önskan om en trevlig resa… 🙂

Förvirrad om hur det nu fungerade igen att resa på det här viset, är jag glad att det står en personal strax innanför dörren som hjälper mig med det jag behöver göra. Sedan träffar jag kollegan som jag ska göra denna resa med. Strax är vi iväg, och inom några timmar är vi på plats där vi ska spendera de närmaste två dagarna.

Otroligt många deltagare i sammankomsten vi är på. Många av männen ser både bra och trevliga ut, och jag spanar lite, men det är för mycket folk för att jag ska orka mingla så mycket som jag kanske borde passa på att göra. Vi träffar på fler kollegor som vi småpratar med, men eftersom det är så mycket folk där så håller jag och kollegan oss till varandra; fler att hålla rätt på skulle bli för rörigt.

Intressanta teman under dagarna. De gemensamma föredragen sticker ut hakan och utmanar den här gruppen av människor en hel del, tror jag. Det gillar jag mycket. Funderar dock en del över i vilken utsträckning budskapen om att våga öppna sig, vara sårbar eller våga tänka mänskligt och inte bara efter regler, egentligen når fram till den här gruppen människor… både jag och kollegan konstaterar, sedan vi pratat med våra andra kollegor mellan passen, att det känns som om de flesta verkar sitta fast i att tänka som de alltid gjort. Men vi gillar ändå att arrangörerna av sammankomsten har vågat tänka utanför ramarna och prackar på deltagarna budskap som de behöver men kanske inte precis vill ha.

Vi har tur med att vädret är fint, så att platsen där vi är blir vacker och vi slipper bli blöta när vi promenerar mellan alla ställen som används för sammankomsten.

På måndag kväll är det gemensam middag i en stor, vacker och anrik lokal. Jag hamnar med folk jag inte känner, förutom killen som sitter mitt emot som är en jag jobbade med för flera år sedan. Jag tycker inte precis att jag känner honom, men har inget emot honom. Det har tydligen han mot mig, eller vad det nu handlar om när han försöker flirta med tjejen han har bredvid sig och plötsligt upprepade gånger säger till mig: ”ja vi som är lite yngre…” När han sagt det nog många gånger, och en annan person intill undrar vad det är vi pratar om, så svarar jag: ”nej inget särskilt, det är bara xx som försöker vara otrevlig mot mig.” Och skrattar. Jag får upprepa det eftersom personen inte hörde första gången. Och mannen, xx, blir helt ställd över att jag sätter ord på vad han håller på med… även tjejen intill reagerar som jag hade sagt att jag tänkte bajsa på bordet. Båda blir extremt obekväma. Det anses tydligen okej när en man försöker spela ut kvinnor mot andra kvinnor, eller bara få kvinnor att bli osäkra genom att kommentera kvinnans bristande värde i deras ögon. Men inte lika okej när kvinnan säger ”jag ser vad du gör” och ”skojar” tillbaka på motsvarande sätt…

När jag försökt visa tillräckligt länge att saken är utagerad genom att jag gett igen, och de fortfarande inte kommit över chocken, så tröttnar jag på situationen och reser mig och letar rätt på kollegan. Vi lämnar middagen, och jag säger inte hej då till mitt bordssällskap. Dagen efter låtsas tjejen som xx försökte flörta upp som om hon inte ser mig. Och jag anstränger mig inte tillbaka. Även xx är otroligt osäker på om han ska ignorera mig (som han brukar, fast han känt mig i flera är) eller om han borde försöka ställa till rätta… men jag ignorerar honom, så vill han verkligen komma på god fot med mig så får han anstränga sig. Det gör han inte, och jag bryr mig inte.

Men när vi kommit hem till där vi bor på kvällen, och jag lagt mig, känner jag att den sortens förnedring som den här mannen försökte pracka på mig är något jag har fått vara med om flera gånger under de senaste kanske fem åren. Sverige är fullt av män som hatar kvinnor som tar lika mycket plats som de själva utan att be om ursäkt för det. Och fast jag vet att det är ett systemfel som inte handlar om mig personligen, så känner jag också att det är svårt att inte bli ledsen över att människor tycker att det är okej att försöka vara taskiga mot andra som inte har gjort dem något.

Jag är också fortfarande lite ledsen över O. Han har inte hört av sig. Och min logiska sida förstår, visste ju redan från början, att han är en sådan man vars jaktinstinkt triggas av en kvinna som inte bara följer med utan är en egen person, men som absolut inte vill ha en sådan kvinna i längden. Men mina känslor hann vakna för den här mannen… så jag går med en konstant inre konflikt av något slag, under alla dessa dagar.

I slutet av den andra dagen får vi höra personliga berättelser från människor som har gått igenom rätt tuffa saker i sina liv. De pratar om att vi ska veta att vi är mycket viktigare än vi tror. Att vi människor behöver varandra, och att vi ska öppna våra hjärtan och våga göra oss sårbara. Jag känner när jag hör det att…. det blir dubbelt. Man varken kan eller ska öppna sig för alla människor. Det kan i bästa fall göra ont, och i värsta fall bli rent farligt, om man har den inställningen mot alla man möter. Men jag känner också i mig att… det finns ingen annan väg till att hitta kärlek och gemenskap, än att försöka vara öppen och ärlig med vem man är och vad man känner. Där jag befinner mig exakt just nu händer det mig saker som ger mig anledning att tro på både öppenheten och avvisandet…

Jag och kollegan reser vidare. Kommer till staden där O bor… och det är kväll. När jag landat där jag ska bo, och är själv, blir det snurrigt i min skalle… en del av mig vill höra av mig till O. Säga något om att vi skulle ha träffats nu… och en annan del fattar att ska jag kontakta honom överhuvudtaget, så måste jag vänta tills jag inte är helt totalslut så att jag kan tänka igenom vad jag vill åstadkomma. Så för att kanske få någon rätsida på tankar och känslor, ringer jag C och försöker förklara… Hon ger väl inga råd precis. Men hon speglar de saker jag berättat om O. Och det hjälper mig att låta bli att kontakta honom.

M messar på kvällen, och vi kommer till slut fram till att försöka ses på fredag… det är rent hopplöst för oss att hitta tider då vi kan umgås eller prata; när den ena kan så kan inte den andra, och tvärtom…

Jag sover någorlunda, fram till tresnåret då jag vaknar av att jag har ont i magen. Somnar om en stund innan det är dags att gå upp. Fortfarande väldigt ont i magen… och så trött att jag tappar glaset med magmedicin i handfatet, och det går i tusen bitar. Sedan lyckas jag sticka mig i ögat när jag ska skölja det med en engångsflaska… så där kan det bli när hjärnan är alldeles för slut. Skakigt och osammanhängande.

Jag och kollegan äter god frukost. Vi är båda väldigt trötta. Så tar vi oss till stället där vi ska få veta mer om hur man gör just där, kring en sak som vi jobbar med på vår arbetsplats. Det blir en dag full med nya möten med nya människor, mycket frågor, jämföranden, idéer, tankar… och just tankar är väl inte vad vare sig jag eller kollegan egentligen, rent fysiologiskt, behöver mer av nu…

Till slut åker vi tillbaka, hämtar min väska som jag fått lämna in hos en väldigt trevlig tjej, och tar oss successivt vidare hemåt… på en av delresorna ser jag att V är med. Jag tror att han sett mig också, men han kommer inte fram och hälsar, och jag har inte möjlighet att göra det just då. Det känns… faktiskt inget särskilt, att se honom. Mest en liten förvåning över vad det var med honom som väckte mina känslor då, i somras. Efter våra senaste kontakter känns han mer… tung, krånglig. Och alldeles för självupptagen.

I taxin på väg hem får jag sällskap med en tjej jag jobbat lite med tidigare. Vi checkar kortfattat av med varann om vad vi varit ute på resa om, och vad vi gör i livet just nu. Sedan kliver jag av hemma hos mig… packar upp, kör en tvättmaskin, förbereder mig för ännu en arbetsdag… och oj vad min själ har hamnat på efterkälken nu. Undrar vilka känslor som kommer att passera genom mig när själen kommer ikapp, så småningom?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s