Om jag skriver till honom

Vaknar vid fem. Sex timmars sömn i natt. Solen är på väg upp över trädkanten när jag drar upp persiennen.

Jag går upp och gör frukost. När jag tar med den till sängen har solen hunnit göra naturen utanför och rummen i mitt hem vackra. En stund senare känner jag att… jag har energi igen. Lite, åtminstone. Nog för att kunna få tag på kreativa perspektiv på allt möjligt, och känna stark glädje över att vara precis där jag är i mitt liv just nu.

O hör inte av sig. Jag vet att han har en massa matcher i helgen, och av meddelandet han skrev när han kom hem i torsdags förstod jag att han redan då hade flyttat sitt fokus till det. Inte osannolikt hör han av sig när han får tråkigt igen. Eller så hör jag aldrig från honom igen, som sagt.

Jag kan fortfarande känna värmen och glädjen i kroppen efter timmarna av fysisk närhet och lust som vi fick i onsdags. Jag tror helt ärligt att den stunden innebar en gåva, ett stort plus, i bådas liv. Jag känner i alla fall att en stund av bara härlig närhet med en man som jag känner att jag vill vara nära, innebar en ganska tydlig byggsten i huset av kommande lycka och bättre liv som jag bygger aktivt sedan ett år tillbaka. V gav mig den första upplevelsen i somras, O gav mig en andra nu. Det var underbart att kunna stanna upp under hånglandet och verkligen känna lugn, trygghet, glädje och den starka lusten. Att jag helt saknade rädsla, för något alls…

Sedan finns det ju baksidor med O. Att han uppenbarligen tycker sig ha rätt att låta en annan betala för att han känner sig osäker. Att han rentav tycker sig ha rätt att straffa mig, fast vi båda vet att jag inte hade gjort honom något enda litet korn av ont när han bestämde sig för att ta den strategin. Det är förstås rent för jävligt att han åter låter bli att höra av sig, ens för att ge mig besked om att han inte vill fortsätta kontakten, efter att vi pratat så ingående om hur det känns att bli utsatt för den sortens tyst behandling och han visat att han förstått att han skadar mig genom att göra så. Jag kan förstås inte ha en människa nära som visar att han bryr sig så lite om att behandla mig väl och försöka bidra till att få mig att må bra. Som rentav anstränger sig för att få mig att inte må bra.

Ironiskt igen, att så som han beskrev sig i presentationen på dejtsajten, och även beskrev som sin drivkraft när han var här och vi pratade, var ”att få människor att må bra, utvecklas och växa”… när det han faktiskt gör mot mig är det omvända.

De flesta av de ord han använt för att beskriva sig själv och sina värderingar och prioriteringar har visat sig vara den raka motsatsen i praktiken. Och det är väl inte så ovanligt att det är så. D sa med emfas att hans ledstjärna i livet var att bli motsatsen till hur hans pappa var, vilket bland annat innefattade att behandla kvinnor kränkande och nedsättande. Jag kunde höra på honom, även sedan flera incidenter inträffat som innebar att han kränkte mig och som vi också pratat om, att han fortfarande ville se sig som en man som behandlar kvinnor väl och med respekt. Men då sa han det med ett frågetecken… han beskrev hur han ville vara, men frågade egentligen mig om han är sådan.

Det är besvärligt med människor som har en självbild som innebär motsatsen till verkligheten. När man lär känna en ny människa har man ju inget annat att gå på än personens egna ord om vad hen tycker är rätt och viktigt och vem hen är… så småningom får man förstås egna erfarenheter av vem den andra är, men det känns trist att behöva utgå från att alla de positiva ord en människa använder för att beskriva sig själv, egentligen ska antas vara motsatsen.

Lite då och då drabbas jag av inspiration och känner att jag skulle vilja skriva till O. Reflektioner över vår kontakt. Eftersom han nu har ”tagit kontrollen” igen genom att vara den som inte hör av sig (ja, jag har ju inte heller hört av mig sedan messet i onsdags då jag bad honom berätta om han inte vill ses igen), så drabbas jag av vissa vågor av behov av att låta honom veta att han inte knäcker mig genom att behandla mig med den här respektlösheten.

Men jag skriver inte. Inte än i alla fall. Och idag kände jag att… om jag skriver till honom så känns det viktigt att inte göra det med vrede. Det känns viktigt för mig, för min själ.

Om jag känner att jag kan hantera det här och må rätt bra trots att han på flera sätt har behandlat mig illa, så räcker det att jag vet det själv. Det är verkligen i relation till mig själv som jag bygger styrka och glädje. Jag skulle inte må bättre om jag skrev för att sätta honom på plats och låta honom veta att han misslyckas i sina försök att kontrollera mig… det märker han nog ändå. Faktiskt, att jag uttryckte väldigt tydligt med ord både innan och när han var här att jag är beredd att prata om och sätta ord på hur det kändes och vad jag tycker om hans omoraliska beteende mot mig tror jag på riktigt räcker för att han ska veta hur det är… och det är nog precis det som gör att han försöker få tillbaka kontrollen genom att inte höra av sig också. Det, plus att han nog faktiskt har kopplat om sina snabbt fluktuerande känslor. Så länge som han har fullt upp med sånt han gillar att göra så kan han nog faktiskt på riktig radera alla känslor han haft för mig, från en sekund till nästa. Det är så som psykopater eller sociopater fungerar… det var så som bloggmannen gjorde och fungerade. Han sög ut det han kunde ur mig och det han fick av mig, och sedan glömde han att jag fanns och gick vidare med sitt liv som om han inte hade ägnat tio veckor åt att kommunicera intensivt med mig hela dagarna.

En av de närmaste barndomsvännerna la upp en artikel på den sociala sajten idag som handlade om hur jobbigt det är att ha levt med en psykopat och sedan inte riktigt bli trodd eller få stöd från sina egna närstående. Psykopaten i ens liv har ofta lyckats manipulera även ens egna närstående till att tro att hen är sådär fantastisk som hen vill framstå.Vännen hade en relation med en sådan man i våras, samtidigt som jag var tillsammans med D, och när vi pratade i telefon i början av sommaren så jämförde vi erfarenheter och konstaterade enormt stora likheter hos de här männen.

Och det är klart att även min själ blir lite mörbultad av att ha haft en sociopat inpå mig. Att det tar lite tid att återhämta sig från det. Men faktum är att jag har blivit bättre på att inte ta åt mig av sociopatens beteende, inte tro att han beter sig så på grund av något med mig, utan se på avstånd att det han gör är oberoende av vad jag gör.

Men jag känner att jag gör mer rätt mot mig själv om jag berättar om mina tankar och känslor kring det, här på bloggen och med vänner. Att berätta det för honom, i det här skedet, skulle inte vara till nytta för mig. Det skulle göra att jag någonstans hoppades på att bli sedd, hörd och tagen hänsyn till av honom, och då skulle jag bara knyta mina känslor starkare till en man som har visat att det finns på hans agenda att försöka få mig att inte må bra.

Så om jag skriver till honom så får det bli på en nivå som man gör med en människa som man inte känner eller riktigt har en relation med. Jag har sagt vad jag känner, tycker, tänker och inte accepterar med hans beteende. Det tar han inte till sig mer för att jag fortsätter försöka få honom att förstå och anpassa sig efter det.

Jag fick en stunds ljuvlig närhet, som gav mersmak och fick mig att längta efter mer av den känslan. Det gör att jag inte helt vill släppa honom… men nu behöver jag jobba vidare på att hitta en ny man som jag känner lika starkt att jag gärna vill vara nära. Jag vet att det händer mig extremt sällan att jag möter en man jag vill ha nära… och det bidrar förstås till att jag får svårt att släppa O helt. Möjligen kommer han att känna likadant för mig när han får tid att tänka efter igen, av samma orsak… ingen av oss har haft lätt för att få den känslan med en person av det motsatta könet, på en massa år faktiskt.

Men nu har det varit… två, och kanske en halv, män detta år, som har lyckats väcka en sådan känsla i mig. Så kanske betyder det att jag kan möta en ny man som jag vill ha nära, inom inte alltför lång tid ändå…

Sedan behöver jag ta mig en funderare över hur det kommer sig att jag dras till män som i slutänden visar sig vara ovanligt oempatiska. Narcissistiska, som minst. Det jag dras till är ju det dynamiska, snabba, levande hos de här männen… och kanske hänger sådana sidor hos män nästan alltid ihop med empatilöshet? Det behöver jag försöka klura ut, så att jag inte behöver hantera ännu en ego man med manipulativa och rätt otrevliga sidor…

Men nu ska jag meditera en stund. Njuta av det vackra vädret och av vetskapen att min lördag blir full av goda, härliga sociala aktiviteter och möten. En riktigt fin dag önskar jag dig som läser här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s