Det är bara då och då

Strax innan jag åker till stan messar M och undrar om jag vill ta en fika med henne. Jag svarar att det gör jag gärna om jag hinner, hör av mig när jag kommit till stan. Så ger jag mig ut i det ljumma, halvsoliga vädret och cyklar till stan där jag går på systemet, apoteket, bokhandeln (och köper en alldeles ny 250-kronors bok, det hände inte nyligen kan jag säga 🙂 ) och affären där jag kan köpa ett nytt underlakan som kan ersätta det som det uppstod en reva i härom dagen.

Så messar R. Vi bestämmer att ses en stund senare och göra sällskap på det stora jippot där jag tänker delta för att visa stöd för en vän. Jag messar M och säger att jag inte hinner med fikat, och sedan ger jag mig iväg till jippot.

Där ansluter R och jag till gruppen som ska visa stöd. Jag känner bara en av dem lite flyktigt, men ber om en banderoll om vännen vi stöder, för att vara med och visa upp. Sammantaget är det väldigt många människor som anslutit sig, och stämningen är glad och härlig. Efter ett tag hittar jag de närmaste vännerna, och vi håller ihop under resten av jippot som är klart på en dryg timme. Sedan går R och jag och fikar.

Tar en sväng på biblioteket och träffar på några vänner och bekanta där. R far iväg åt annat håll för att fixa sina ärenden, och jag går och köper mjölk. När jag tänkt bege mig hemåt kommer jag på att jag skulle behöva prata med dottern, så jag går mot hennes jobb. Just när jag kommit fram ser jag kollegan J, som häpet säger: ”nämen där är du ju, jag ringde just till dig”… jag hade inte hört telefonen, och hade förmodligen inte sett att hon ringt förrän jag kommit hem om jag inte hade gått mot dotterns jobb i stället.

Så vi går och fikar. Igen, för min del, men en kopp te kan man alltid klämma ner… 🙂 Fler vänner och bekanta är där, och så småningom ansluter vännen E till mig och J. Vi får en trevlig pratstund ihop innan det är dags för mig att bege mig hemåt…

Och jag hinner landa hemma i tio minuter. Ra ringer, och vi bestämmer var vi ska träffas strax. Så samlar jag ihop mig igen och åker iväg. Ra och jag träffas och jag ger henne en resumé över hur det gått med O. Sedan går vi hem till An, som bjudit in mig och två av sina vänner (som jag inte känner) på middag. Jag har bjudit med Ra, och en av vännerna har sin ganska nya pojkvän med sig.

Jag känner alltså bara An, och litegrann Ra, som ju är en ny vän. Men An:s vänner visar sig vara väldigt trevliga, och vi får en riktigt bra, kul och härlig middag tillsammans i några timmar. Det är jag som till slut, rätt tidigt. säger att nu måste jag bege mig hemåt för att sova… och då bryter alla upp. Vi kramas allihop och några av oss byter lite kontaktuppgifter, för att ordna med saker vi hunnit prata om under kvällen. Och så går jag och Ra, och vi skiljs åt strax för att hon ska åka till krogen och jag åka hem.

Det är rent vansinnigt stjärnklart. Vackert.

Jag tänker på att pojkvännen som var med under kvällen inte bara var en vacker karl, utan att han framför allt var så… normal. Pratade på eget bevåg, frågade och berättade på alldeles lagom nivå, krävde varken allt utrymme själv eller verkade obekväm och osäker… och jag får faktiskt känslan av att han nog tycker att jag är attraktiv, särskilt när vi alla kramas hej då och han ser lite förlägen ut när han kramat just mig. Jag tänker att… varför kan jag inte hitta en sådan man? En som har ett normalt bekräftelsebehov, som vågar bjuda på sig själv och ta plats när det är läge, som inte dominerar samtalet bara för att han är man men som ändå verkar trygg och glad i sammanhanget… jag känner… inte avundsjuka, men lite… jag vet inte, sorg kanske eller något åt det hållet.

Emellanåt under dagen dyker O upp i mina tankar. Jag undrar om det är likadant för honom, att jag dyker upp i hans emellan varven, även när han är upptagen med allt jobb han håller på med nu… jag hoppas faktiskt det, eftersom det är så jobbigt att tänka på att han förmodligen är så psykopatisk som jag befarar.

Jag ska inte påstå att jag saknar honom, som i att jag önskar att han vore med mig i allt det jag gör idag. Men jag saknar… potentialen. Att det ett tag kändes som om det kunde bli vi. Jag längtar väldigt mycket efter att få ha en man som det är lätt och varmt och glatt med, som vill höra ihop med mig och inte har en massa olika spel för sig… jag längtar efter att igen få leva i ett förhållande. Jag har verkligen tröttnat på att inte få vara en slags halva i ett par nu… även om jag också tycker, en dag som denna, att det känns otroligt skönt att kunna knyta upp med vänner efterhand, byta längs vägen som jag gör eller det händer nya saker. Att inte vara tvungen att hålla ihop med en person, som förmodligen inte är sugen på hälften av de saker som jag vill och väljer att göra… jag vill inte känna mig begränsad av att en annan människa kräver mitt sällskap och samtidigt att jag ska vara den personen som hen vill att jag ska vara. Jag inser att det nog är svårt att hitta en man som är på samma nivå som jag när det gäller vilka sammanhang man vill delta i, hur man vill välja situation efterhand som de dyker upp och vilka personer man vill umgås med.

Men då och då dyker O upp i mina tankar, och jag blir påmind om min starka längtan efter att få ha en man som vill dela mitt liv – som verkligen gillar den som jag är…

Denna dagen ett liv. Ett väldigt härligt sådant, om dagen skulle vara representativ för hela mitt liv. Och just nu i livet så är denna dag faktiskt ganska representativ för hur mitt liv är och jag vill att det ska vara… det enda som saknas är en kärlek. Jag hoppas varmt att jag hittar en sådan snart…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s