Ambivalensen

Sov fem timmar i natt, och det var mer än fyra, och det räckte tydligen för att jag skulle få tillbaka lite mer av mig själv och min kraft igen… inte mycket, men lite.

Promenerade till jobbet i morse. I regnet. Konstaterade att det var vackert med höstregnet, vattnets blänk i asfalten, det gråa mot växtlighetens höstfärger. Varmt var det också. Jag kände mig… avklarnad. Glad. Och lugn.

En massa möten hela dagen och en massa jobb. Hade tänkt gå hem tidigt för att riktigt få vila upp under helgen. Men det dök förstås upp en grej som var tvunget att göras klart idag… till slut var jag ändå klar. Och just när jag skulle packa ihop och gå hem ringde Ra. Vi hade ju sagt att vi skulle ses även denna helg, och eftersom jag blivit bjuden på middag på lördag kväll hos An så hade jag bjudit med Ra dit. Nu hade hon kommit fram till hur hon ville göra, och eftersom jag fortfarande mest bara vacklade mellan att vilja men inte orka med mer socialt umgänge just nu, så kände jag att hennes förslag blev helt klockrent. Vi går på middag hos An, och när jag måste hem och sova tidigt så åker Ra iväg på grejen på krogen som hon kände för och jag inte orkar… det blir perfekt.

Ringde An och bekräftade vårt deltagande, och så hojade jag förbi affären och så hem. Stressen från dagen satt kvar i hela kroppen, men när jag gjort ett fokuserat yogapass släppte den faktiskt. Hade just gjort klart mina hemsnickrade räkmackor till middag när R ringde, med förevändningen att höra hur jag mådde (underförstått, ifall jag mådde dåligt och han både kunde ”trösta” mig och få känna sig lite mindre ointressant). Jag sa som det var att… jag mår bra. Jag gör faktiskt det. Riktigt bra till och med, för jag har verkligen känt i hela kroppen hur närheten med O sitter kvar, har lämnat varma, härliga spår i mig… Jag borde kanske ha låtit R få bonda med mig i ”klubben för oss som ingen vill ha”. För att han skulle få känna sig lite mindre torr och tråkig. Men jag tror inte att han gör sig mindre tråkig av att jag låtsas göra mig själv mer tråkig… faktiskt. Jag tror och hoppas att mina relationsförsök och -erfarenheter som jag gör nu medan R och jag umgås, snarare ska peppa honom att komma igång och våga slänga sig ut och prova lite. Men jag uppskattar hans omtanke.

Åter till träffen med O…

Jag försökte tidigt förklara för honom varför jag varit så… motsträvig mot honom redan från början. Jag sa att min erfarenhet säger mig att män av den sort som jag tror att han är, gärna går igång på att de känner sig utmanade av mig, och när de så småningom inser att de inte kommer att ”vinna” över mig så blir de arga på riktigt och börjar tycka illa om mig. Fast en aning mer inlindat, sa jag det… 🙂 Men jag försökte förklara att jag… försökt vara ärlig och inte anpassat mig efter honom, hans intressen eller åsikter när de faktiskt inte passade med mig. För att han redan innan vi träffats kanske skulle reagera och inse att han inte klarar av mig ändå när det kommer till kritan. Han tolkade det som om jag sa att jag medvetet hade försökt trigga hans intresse genom att ”utmana” honom. Jag tror inte att han någonsin förstod vad jag egentligen sa.

När vi satt där i soffan och hånglade och myste som bäst, så sa han att han hade inte haft en tanke på att vi skulle ha sex nu när vi sågs för första gången. Att han verkligen uppskattade att jag bestämt att han inte fick sova i mitt hem, utan ordnat annat boende åt honom. Han uppskattade att jag visade den integriteten. Och han konstaterade att jag ju inte känner honom, så att det inte var ett dugg konstigt om jag inte ville ha honom boende hos mig på första träffen, ”jag menar, jag är ju faktiskt man, och du är kvinna… det är inte alls konstigt att du inte känner dig helt trygg med att ha mig sovandes här”, sa han. Och samtidigt som jag uppskattade att han lät genuint förstående och accepterande inför mitt val, så störde det mig lite att han liksom… utgick ifrån ett synsätt som innebär att mannen jagar för att få sex, medan kvinnan har fokus på att skydda sig mot det där sexet. Det signalerar ett synsätt på könsrollerna som… han borde ha förstått av min presentation att jag verkligen inte delar. Men jag ville inte ta den diskussionen också. Jag kände att det räckte med att vi haft den rätt arbetsamma diskussionen om hur han betett sig respektlöst och väldigt illa mot mig under helgen.

När klockan närmade sig tio sa han att nu börjar det nog vara sovdags för oss. Jag är inte säker på om han sa det mest för att han har förstått hur mycket sömnen betyder för mig, eller om det var mer för att han behövde få vara ifred eller bara var rätt trött själv… han verkade rätt slut när han kom faktiskt, sedan han fått ur sig det mest trängande fysiska närhetsbehovet. Men när vi reste oss och han skulle gå iväg för att sova, sa han att det förstås hade varit otroligt mysigt om han hade kunnat ligga bredvid mig när vi somnade ändå… ”farligt skönt”, uttryckte han det. Precis som V sa i somras: ”du är allt lite farlig”… jag försöker förstå vad det är med de här männen som gör att de tydligtvis upplever sex som något ”farligt”. Känslan jag får är att de verkligen försöker övertyga både mig och sig själva om att deras sexualitet är något potentiellt farligt… som om det gör den mer intressant på något vis.

Han pendlade väldigt starkt mellan att vara fokuserad på att hångla med mig, och att inte vara närvarande, inte där med mig i sinnet, överhuvudtaget… det kändes lite som om han ville åka direkt när han kommit till mig. Och sedan som om han verkligen ville vara där och hångla med mig, men delvis också prata, fast jag kände egentligen aldrig att han verkligen lyssnade på något jag sa… och framför allt så var det omöjligt att få honom att stanna upp och vara här och nu.

Intressant, som han uttryckte det ;), att en man som tror så mycket på mindfulness och faktiskt tjänar en del av sina pengar på att försöka övertyga andra om att de borde öva sig på det, kan ha så ovanligt svårt för att själv vara i nuet mer än några sekunder då och då…

Så här i efterhand tänker jag på att hans meddelande i måndags om att komma hit, var ambivalent. Och att han bestämde sig redan innan han ens kommit hit och träffat mig, för att han ville åka hem igen tidigt morgonen efter. Av någon anledning verkar det som om han pendlade mellan att verkligen vilja vara med mig och att verkligen vilja vara var som helst annanstans, väldigt mycket och väldigt ofta, med bara minuter emellan känslolägena… jag tänker att han måste vara rent otroligt rädd för att komma nära mig. Mer än han visat öppet för mig, och mer än jag nog alls förstod under tiden. Undrar varför… och tror att det inte har med mig att göra egentligen.

När han kom till mig morgonen efter hade han parkeringslappen och lakanen med sig, Han hade redan packat in allt i bilen, redo att dra fortast möjligt… och jag blev lite paff, och stressad. ”Men hade du inte lite bråttom nu som tog med dig parkeringslappen, du ska väl inte åka genast!?”, sa jag. Han sa att nej, han skulle ju äta frukost först… och det kändes som om han redan lämnat mig och var på väg hem i tanken. Konstigt.

Men jag hade gjort smoothies åt oss, och satte två brödskivor i rosten. Mer ryms inte åt gången. När de hoppade upp och jag bad honom ta dem för att jag skulle sätta i ett par bitar till, så tog han båda bröden själv… det har aldrig hänt hemma hos mig förut, att en frukostgäst gjort så. Inte ens den unge, väldigt själviske herren jag träffade i somras gjorde så… och det hade annars faktiskt varit att vänta av honom. Jag sa inget till O, men noterade det som ett rätt tydligt tecken på bristande omtanke och hänsyn, eller kanske social kompetens.

Jag var utslut efter ännu en natt med ca fyra timmars sömn. Medan jag inte kunde sova på natten hann jag dessutom komma ur det rosa molnet av att ha fått all den där härliga närheten, och tänka mer realistiskt på vem han är och hur vår kommunikation (inte) gått dagen innan… insett att han inte passar mig särskilt väl på det personliga planet. Mycket i det yttre livet passar, det fysiska funkar klockrent, men som personlighet, med värderingar och beteenden, passar han mig… inte alls, faktiskt. Så när han väl kom hade jag tappat varmkänslan. Jag var inte arg eller ens negativ, bara… neutral. Han också uppenbarligen, för han kom nästan inte ens ihåg att ge mig en godmorgonkram…

Och när vi åt frukost och han frågade igen, för andra gången på ett par dagar, vad det berodde på att jag sov så dåligt… så sa jag först bara (igen) att jamen det skrev jag ju det där långa mejlet till dig och förklarade. Han kom inte ihåg det den här gången heller… konstigt. Så sa jag att just den här veckan beror sömnlösheten förstås på hur han behandlade mig i helgen och att det fick mig att må väldigt dåligt. Det syntes tydligt på honom att det var något han inte ville höra…

Vi kom in på att prata om de saker som han jobbar med. Och jag försökte förklara varför jag är skeptisk till ”personlig utveckling”-teorier som inte bygger på upprepade vetenskapliga tester. Han drog igång en snutt av vad som tydligen är hans föreläsningsspråk, och räknade med dramatisk röst upp tre ord som han tydligen baserat sitt upplägg på. Jag frågade direkt vad det var för skillnad mellan det första och andra ordet (för som jag ser det så är de synonymer). Han blev osäker direkt, och sa att jo, ofta är de ju samma sak… och sedan kunde han inte förklara i vilka sammanhang de handlar om olika saker. Jag förstår att när han föreläser så får han rollen av ”gurun” som kommer och med fikonspråk hypnotiserar publiken till att tro att det han säger är en Djup Sanning som publiken inte förstår helt för att den inte är så Upplyst som han… alltså ganska mycket predikant-stil. Det kändes rätt beklämmande att en enda enkel fråga från mig kunde få hans frälsarroll att krackelera… och han har ju sagt, flera gånger faktiskt, att han gillar at jag inte bara köper det han säger. Men… som med all slags ”utmaning” som jag tydligen får representera för den här sortens män, så… står de ju inte ut med det ändå. Ganska snabbt blir de i stället arga på mig. Eftersom de inte kan dupera och manipulera mig så som de brukar lyckas med inför de sannolikt ganska villigt manipulerade människorna han möter när han jobbar. Och jag vill ju helst inte ta ifrån honom hans självförtroende inom sin ”gren” och på det viset få honom att förlora en inkomstkälla… samtidigt som jag ju verkligen inte köper påståenden som följer en klassisk retorisk struktur men i stort sett helt saknar grund.

Han bytte samtalsämne rätt snabbt. Tydligen tyckte han inte att mitt ifrågasättande var vare sig så sexuellt utmanande eller personligt utvecklande för honom längre… jag uppfattade honom som om han blev irriterad, men han visade det inte öppet utan flydde bara ur situationen.

Så fort han ätit klart tänkte han åka. Vi kramades när han var klar, men inte med någon riktig värme eller närvaro… bara en kort stund såg jag på honom intensivt, och han blev berörd och kom nära. När han kramade om mig igen sa han ”det är rätt jobbigt att skiljas åt”, vilket förvånade mig lite… Sedan sa han ”ha en toppendag nu”, och jag sa detsamma, och så gick han… jag sa ”vi hörs!” och han sa ja, och så var han iväg.

Och där stod jag, och visste inte riktig vad jag skulle göra. Jag hade ju tänkt vara ledig… men nu behövdes ju inte det, förutom för att jag var helt utslut då, men jag skulle ju ändå inte somna om igen… så jag samlade ihop mig för att gå till jobbet. Innan jag gick skickade jag honom ett mess där jag skrev att ja, det är lite jobbigt att skiljas, och att jag hade önskat att vi fått mer tid, men det blir det kanske framöver, eller hur kände han det? Och så bad jag honom höra av sig när han var framme, och varm kram.

Sedan gick jag till jobbet. M messade och undrade hur det gått just när jag börjat gå, så jag ringde henne och vi pratade hela vägen till jobbet. Och så jobbade jag på… väldigt trött, rätt vinglig. När det började närma sig att gå till den där storfesten som jag anmält mig till insåg jag att… nej, det orkar jag verkligen inte. Jag velade en bra stund, men landade i att hur mycket jag än ville så skulle jag sannolikt ändå bara svimma under festen. Så jag… gick ut i regnet. Tog bussen hem. Med en känsla av ledsenhet i magen över att jag blev tvungen att stå över den där speciella festen…

R kom över en stund senare och jag fick prata lite om dagarna med O. Just då kände jag mig mer orolig och övertrött, utan koll och med en känsla av att ha blivit dumpad. O svarade faktiskt på messet när han kommit hem. Men inget om ifall han ville ses igen eller ej. Bara ”det var fint att träffa dig Leva, ha en toppendag, kramar”… svårtolkat. Jag svarade att det var fint att träffa honom också och att jag hoppades att det skulle bli fler gånger, och att jag ville att han skulle tala om ifall han kände annorlunda. En stund senare skickade jag honom en länk till en artikel om att fysisk närhet med en människa man känner sig trygg med hade mycket större positiv effekt för att sänka stress, än att vara själv och vila alla sinnena… med en pussmiley. Han har inte svarat sedan dess. Jag är mer lagd åt att tro det värsta när saker är otydliga, men här tänker jag faktiskt att han nog verkligen inte vet vad han känner eller om han vill ses igen… för även om han tydligtvis har ett behov av att ta ut sina sårbara känslor på mig genom att aktivt försöka göra mig osäker, så tror jag inte att han i det här läget skulle dra sig för att skriva att han inte vill ses mer ifall han var säker på att det är vad han vill. Jag kommer till hans stad på tisdag och det vet han, och jag skulle inte bli förvånad om han messar på måndag eller tisdag och undrar om vi ska ses… men han kan lika gärna ha valt att försvinna ur mitt liv för alltid.

Som bloggmannen gjorde. Och J.

Men till skillnad från när de valde att gå upp i rök, så tar jag nu inte mannens beteende personligt. Jag tror att de här männen… hade känslor för mig när de valde att försvinna. Mycket starkare känslor än jag kunnat förstå, eftersom i min värld sumpar man inte någon som man verkligen känner för… men de är nog mer rädda än jag riktig fattat tidigare. De upplever nog mig som farligt mycket starkare än de upplever sig själva… så trots att det yttre visar en man som beter sig som en skit faktiskt, så händer det nog helt andra saker i deras inre. Framför allt känner de sig nog väldigt mycket mer sårbara inför mig än jag kunnat förstå tidigare…

Så jag känner att… det är lite synd om O. Som inte är stark nog i sig själv för att kunna njuta av att inleda en relation med någon ny som man känner för. För jag känner att jag är det nu. Stark nog att inte bara klara av hur de beter sig, utan också att faktiskt njuta av det jag fått med dem… jag ”tål” att det de visar i stort sett bara är sexuellt intresse. De vinner inte över mig med det, jag blir inte så mycket ett jagat byte som de behöver att jag blir för att de ska få behålla sin självbild. Jag tror att O… fortfarande vill ha mig. Kanske faktiskt mycket mer än jag vill ha honom. Kanske var hans reaktion förra helgen… på sitt sätt relevant. Obalansen i vår respektive stabilitet och styrka var nog större än jag kunde förstå då…

Fler reflektioner kring den här träffen kommer säkert. Men nu är det sovdags.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s