Och världen fortsätter vicka

Jag hade ett video-söndagsfika igår, med vännen K som bor på andra sidan jorden. Fick möjligheten att dryfta frågorna kring O. Och även om hon lika lite som någon annan jag känner, möjligen undantaget C, knappt har träffat på människor som behandlat dem så respektlöst som lite för många har gjort mot mig under livet, och därför i stora stycken saknar min förmåga att känna av eller tänka ut både möjliga känslor, drivkrafter och sannolika kommande ”drag” hos sådana som gör som O, så var det ändå givande att få testbolla några olika perspektiv med henne.

Sedan åt jag en snabb lunch. Och satte mig och skrev ett mejl till O.

Jag redogjorde för vad han gjort och inte gjort sedan i fredags. Inte med tolkningar, utan bara fakta. Jag skrev att han med detta beteende fullständigt skiftade attityd och förhållningssätt mot mig, någonstans kring fredag eftermiddag. Att det han gjort innebar att han uppvisade motsatsen till alla de sidor och beteenden som han sagt är viktiga för honom i en relation… så att jag inte visste vad jag skulle tro om honom och vad han håller på med nu. Ifall det var något jag gjort eller som hänt mellan oss som jag helt missat men som stört honom, så fanns det ju inget annat sunt sätt att hantera det än att berätta det för mig. Att det såg ut som om han ägnade sig åt att spela spel med mig, och att jag vägrar delta i sådant.

Jag förklarade att hans ändrade sätt mot mig förvirrade mig och fick mig att må dåligt. Att jag hoppades att han ville berätta vad som hänt i honom sedan fredag eftermiddag, och ifall det handlade om att han ville avsluta vår relation så ville jag att han skulle säga det i klartext (och varför), om inte annat så för att jag behövde veta om han skulle komma hit och övernatta i rummet jag bokat åt honom… och att det kändes väldigt tråkigt ifall vi inte fick chansen att prata med varann på riktigt och kanske förstå varandra. Sedan berättade jag vilka saker jag var upptagen med och under vilken tid jag kunde vara nåbar på telefon, och att jag hoppades att han ville ringa mig.

Sedan for jag iväg på en sammankomst med en massa människor som handlade om att ta ställning för en sak som betyder mycket för mig. Dottern var också där, och efteråt gjorde vi sällskap hem. Jag bollade lite tankar med henne också, och det är också värdefullt, för hon är den mest cyniska människan jag känner just nu när det gäller relationer och hur män beter sig där… 😉

Kom hem, åt middag. Ringde R och bollade en stund. Han har så lite erfarenhet och så bestämda uppfattningar om hur människor borde vara och bete sig, så det ger inte jättemycket att prata med honom om det som händer nu… men han finns där och han lyssnar, det är värt en hel del det också.

Och så ringde An och undrade ifall jag ville få skjuts till sjungandet som vi skulle iväg på. Hon plockade upp mig och vi lämnade av hennes son hos hennes föräldrar så jag fick träffa dem också. Sedan for vi till sjungandet.

Dagen till ära så var där ett tv-bolag från ett annat land som skulle filma vårt sjungande… det störde väl lite så att vi inte hann med så mycket som vi skulle annars, men i övrigt var det lika härligt som vanligt att sjunga i den här gruppen.

Väldigt kort berättade jag för An vad som hänt med O, på vägen för att hämta upp sonen igen. Även hon kunde inte helt förstå vare sig att eller varför en människa kan välja att göra som han gjorde… jag har fått inse att de som är mina vänner, i stort sett helt är människor som har väldigt sunda sociala ramar som de håller sig inom. Vilket å ena sidan känns som ett friskhetstecken för mig, att jag väljer rätt sorts vänner, men å andra sidan blir lite frustrerande eftersom de inte kan bidra med användbara perspektiv till de saker jag tvingas hantera med andra, som nu med O.

Pratade en stund med R innan jag la mig. Sov rätt dåligt.

Mådde rätt kass när jag for till jobbet… kände att ledsenheten kommit ikapp mig. Så när jag kom till jobbet skickade jag ett mess till O, där jag skrev att jag antog att han läst mitt mejl och att det kändes konstigt att han inte svarat. Att allt han gjort sedan i fredags kändes konstigt… och hur jobbigt det var för mig att behöva hantera detta när jag inte alls fattade vad det handlade om. Jag var ärlig med att jag kände mig sliten, ledsen och förvirrad. Trodde inte för en sekund att han skulle svara…

Men några timmar senare kom där ett svar. Kanske för att jag skrivit att om han inte hörde av sig under dagen så skulle jag avboka rummet på kvällen. Han bad om ursäkt för att han inte hört av sig. Skrev att det hade hänt saker som han inte ville berätta om just nu, saker som var praktiska och som inte hade något med mig att göra, eller att hans tystnad hade med någon annan (underförstått kvinna) att göra heller. Att han behövde reda ut de här sakerna innan han kunde gå in i ett förhållande. Men han skrev också att en del av honom fortfarande ville träffa mig och såg fram emot det. Och att han ville komma hit nu i veckan men att han inte visste om han var redo. Så de praktiska orsakerna varvades med rätt tydliga signaler om att det fanns känslomässiga saker som var orsaken till att han inte hört av sig… och så avslutade han med att han tänker på mig, och kram.

Jag… blev helt överrumplad. Över att han skrev. Och att det han skrev var på ett sådant sätt att det blev tydligt att han fortfarande vill att jag ska tänka gott om honom. Min första tanke var att de där praktiska sakerna som han skrev hade hänt, de rimmade liksom inte alls ihop med hur han betett sig under helgen… så det kändes rätt säkert att det var… åtminstone till stor del hitte-på, för att försöka rädda ansiktet när han inte vågade vara ärlig med mig om vad det egentligen var som hände. Och jag kände inte att jag hade några problem med att han förmodligen ljög lite om just det, för jag har förstått att det där med att blotta sig känslomässigt är något som han har rätt svårt för, åtminstone på det här stadiet i vår relation. Jag kände att jag kunde leva med att inte syna honom om det.

Men sedan… tog det stopp i mig. Jag kunde inte alls avgöra hur jag skulle tänka eller känna. Som tur var kom sjukskrivna kollegan Ch på tillfälligt besök just då, så jag fick chansen att vända och vrida lite på tankarna om hans meddelande med henne. Blev väl inte mycket klokare kring vad jag skulle göra av detta meddelande, men… fick i alla fall lite luft i tankarna.

Gjorde sällskap med R hem och vi åt middag ihop. Försökte resonera med honom om vad jag skulle tro om detta meddelande, och kanske framför allt om vad jag skulle göra… men han är så ”bokstavlig”, så han kunde bara utgå ifrån hur han trodde att han själv skulle reagera, göra och ha för drivkrafter, ifall han hade varit i O:s situation… och jag kände att det nog låg en bra bit ifrån hur O sannolikt tänkt och känt.

Så for R, och jag la mig i soffan och försökte hitta en tråd att hålla i. Det gick dåligt, jag var för trött och omtumlad… så till slut messade jag bara den som bokar rummet och frågade hur sent jag kunde avboka det. Samma dag som bokningen var inlagd för, fick jag till svar, så det kändes bra… då behövde jag inte bestämma genast hur jag själv ville ha det med om O ska komma eller inte.

Sedan skrev jag ett långt meddelande till O. Ett tack för att han äntligen hörde av sig, och att min känslovärld tippade totalt en gång till på bara några dagar i och med det… hur jobbigt detta är. Inget anklagande alls, bara beskrivande om hur det känns och hur jag tänker kring vart vår relation har tagit vägen i och med hans agerande under helgen. Att jag undrade mer kring att någon del i honom tydligen inte vill träffas… att jag kan förstå om det känns lite spooky för honom att komma hit nu, eftersom vår ”relation” ju har utvecklat sig ganska snabbt och att vi nog har begränsade möjligheter att lära känna varandra bara genom att skrivas och kanske telefonpratas lite. Jag skrev att även jag kände att det går väl snabbt… men också att jag tror att vi båda inser att vår relation inte kommer att han chansen att faktiskt bli av om vi inte träffas rätt snart.

Jag skrev att jag anade att han har lite svårt att öppna sig. Och att jag inte vet hur hans erfarenheter ser ut när det gäller att han öppnat sig för människor tidigare, men att han nog måste ta chansen att lita på att jag är någon som kan hantera hans känslor och öppenhet på ett schysst sätt, samtidigt som jag inte går med på att bli manipulerad eller orättvist behandlad.

Så skrev jag att vi har i morgon på oss att komma fram till ifall vi vill att han ska komma hit nu, eller om vi ska vänta mer med att ses. Och att jag skulle vilja prata med honom. Ifall han vågade och kunde så fick han gärna ringa före en viss tid, eftersom jag måste sova för att orka med en intensiv dag i morgon och jag sovit dåligt i natt. Och kram.

Han ringde inte, och har inte svarat än, och det gör mig inget. Jag hade egentligen inte riktigt orken att prata ikväll ändå… men vi behöver helt klart känna av varandra lite genom att prata, ifall det alls ska bli möjligt att träffas framöver. Jag skrev till honom att min tillit till honom tagit rätt stor skada, så att ett möte mellan oss nu skulle kännas… lite mindre enkelt, än om allt detta inte hänt.

Jag är för slut för att kunna analysera eller dra fler slutsatser kring vad han egentligen håller på med eller hur jag borde göra med den här mannen överhuvudtaget. Kanske orkar jag göra det i morgon, om jag hinner…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s