Det rinner bort…

Det sista O skrev igår var ”jag ringer dig i morgon, längtar efter att höra din röst, hoppas yogan var bra, varma fredagskramar”, och en pussmiley… och jag svarade med att bland annat fråga om han visste något om sina tider och planer för lördagen. Han svarade inte på det.

Han skickade inget godnatt-mess. Och inget god morgon-mess. Inget mess alls, faktiskt… och eftersom jag skickade det sista igår, och dessutom frågade om saker som det var hans tur att svara på, och han hade sagt att han skulle ringa mig idag… så visste jag inte riktigt vad jag skulle tro i morse. Eller göra.

Inte bara var det ett trendbrott att han varken messade god natt eller god morgon. Han hade dessutom sagt att han skulle ringa mig idag, men inte berättat något alls om sina planer för dagen… så det kändes rätt tydligt att… något i honom är förändrat

Och eftersom jag faktiskt inte kunde se något som hänt mellan oss som kunde förklara hans ändrade beteende, så fick jag ju försöka spekulera själv… och det kan vara bra att luta nya erfarenheter mot gamla, det kan göra det enklare att både förstå och hantera. Men ibland springer hjärnan iväg i gamla spår i stort sett helt utan koppling till det yttre… och när jag till slut fick lite ångest-kryp i kroppen och hjärnan över att bara vänta och inte veta, så hamnade jag i att ha en inre dialog med mig själv. Den ena delen av mig var ”den gamla”, den med alla erfarenheterna och tron att tidigare ”katastrofer” skulle upprepas nu med O. Den andra delen försökte hitta alternativa förklaringar, perspektiv och känslor… inte riktigt enkelt. Men lite nödvändigt, kände jag.

Utifrån sett såg det ut som han väldigt plötsligt tappat både intresset och respekten för mig.

Tänkbara, inte helt osannolika orsaker, kunde vara att han plötsligt kände sig nedprioriterad av mig, när jag dels var med vänner på torsdag kväll och han var hemma och såg tv, och jag skulle ut med en vän på fredag också, och sedan ville jag dessutom inte prata med honom (för att jag gjorde yoga) när han väl ringde tillbaka till mig flera timmar efter att jag försökt få tag på honom… kanske kändes det som ett avvisande för mycket, som om han hamnade för mycket i underläge.

En annan möjlig orsak kunde vara att han faktiskt blev rätt störd ändå av mitt mejl häromdagen. Antingen av något som jag berättade om mig själv, eller av att jag skrev att jag uppfattade honom som kanske lite elitistisk och därför kanske inte så accepterande eller gillande inför min ”sårbarhet”… han kanske kände någonstans att det faktiskt stämmer att han vill ha en partner och vänner som är ”imponerande”, starka, alltid glada och kompetenta. Högstatusmänniskor, helt enkelt.

Det kan vara så att det var den sortens människor som han träffade igår kväll. Och att det på något vis fick honom att inse att jag nog inte är en sådan högstatusmänniska, och att det faktiskt är vad han vill ha… och är han sådan, så har han ett känsloliv som jag vill befatta mig så lite som möjligt med.

Det skulle förstås också kunna vara så att han träffade en kvinna som han föll för kvällen innan. Men det kändes som en mindre sannolik förklaring ändå; han har sagt att han haft svårt för att få känslor för kvinnor, så det vore väl lite konstigt om det sättet att fungera slog om just nu när han ”träffat” mig. Men sådant har hänt mig förr, så helt osannolikt är det inte.

Kanske fick han bara plötsligt kalla fötter när vi i stort sett har bestämt att och när han ska komma hit. Det blev kanske plötsligt mer verkligt än han stod ut med, så han fick backa känslomässigt.

Och så kunde det förstås finnas orsaker som jag inte kan tänka ut hur mycket jag än försöker. Som det faktiskt är omöjligt för mig att veta eller räkna ut.

Jag ägnade förmiddagen och lite till åt att städa, tvätta, stryka, mangla och annat sådant hemmajobb. Hade en lös plan om att åka till stan och ta del av alla de olika aktiviteter som pågår just nu. Men kände samtidigt att jag egentligen behövde vara själv… men att vara själv när ångestsnurren inte vill släppa greppet om en fast man jobbar på det, det är ingen höjdare.

Till slut låg jag i soffan och tittade ut och försökte bestämma mig för vad jag skulle känna och tänka, till att börja med. Hur jag skulle förhålla mig till detta med att O plötsligt inte hörde av sig sedan han själv sagt att han skulle göra det. Visst, dagen var inte slut än så han hade fortfarande tid att ringa, men vilket skäl kunde han ha till att inte låta mig få veta när han kunde tänkas ringa? Det rimmade trots allt illa med hans upprepade ord om hur viktigt det är med respekt, en balans mellan du och jag, och tillit i en relation…

Till slut bestämde jag mig för att messa honom. Mest för att ha fått något gjort. Skrev och frågade hur det var med honom idag, om det var trevligt igår och ifall han var tillgänglig så att vi kunde ringas. En vanlig smiley, och ett ”kram”.

En dryg halvtimme senare svarade han. Med hej, en smiley med hjärtan i ögonen, att allt var bra med honom, att gårdagskvällen var härlig med god mat och många skratt. Att han var ute och shoppade med dottern, och sedan skulle han äta middag och se sport med bästa vännen och några till kompisar. ”Försöker ringa dig senare, eller så hörs vi i morgon”, blinksmiley… och så ”varma kramar” och en pussmiley…

Inte ett ord om att han ju sagt att han skulle ringa mig. Inte en ursäkt för att han inte svarat mig. Men okej, det kan jag leva med. Värre var att han inte överhuvudtaget frågade tillbaka om min kväll varit trevlig, hur min dag var idag, vad jag hade för planer… och det tydliga beskedet om att han var upptagen hela dagen och inte hade tid med mig. Och det vaga kring att ringas… kanske senare, kanske i morgon, lite underförstått kunde det läsas in ”kanske inte alls”… och så kombinationen med alla hjärtan och pussar. Ingen värme eller omtanke, ingen visad respekt, men flera kärlekssymboler…

Det kändes… väldigt motstridigt, hela meddelandet. Passiv-aggressivt. Inte givet att han faktiskt tappat intresset för mig (fast vill slippa stå för det). Men som om han plötsligt har börjat spela ett spel med mig… och det han gör är att bryta mot sina egna uppsatta viktigaste principer för ett förhållande: han visar mig respektlöshet, han beter sig oberäkneligt på ett inte uppenbart trevligt sätt vilket stör tilliten, och han visar att han struntar i den där balansen mellan du och jag. Han struntar i mig.

Kanske är det här hans sätt att försöka få mig att backa ur vår kontakt; om han beter sig illa på de sätt som han sagt att det är viktigt för honom att man beter sig väl på, så blir det upp till mig att visa att jag lever upp till hans värdering genom att tala om att jag inte accepterar det. Gör han det dessutom med en massa ”kärlekssymboler” insprängt, så kan han slå ifrån sig om jag ställer honom till svars för hur han behandlar mig; då kan han peka på kärlekstecknen och säga att det är jag som tolkar honom galet.

Det han vet om mig, eller borde veta eftersom han gillade min presentation på dejtsajten så väldigt mycket, är att jag verkligen ogillar spel och maktkamper. Att jag inte vill ha en man som håller på så. Och antingen gör han så här just för att han vet att jag har satt upp en rätt hög ribba för hur jag vill att en man jag ska leva med ska vara; för att testa om jag lever upp till det när det kommer till kritan.

Eller så är hans beteende helt känslostyrt, och handlar om att han känner det som om han hamnat i underläge mot mig. Något i hans meddelande idag ger mig känslan av att han inte har tappat intresset eller känslorna för mig, men att han är arg eller frustrerad och vill försöka återställa obalansen som han upplever…

Och inte helt omöjligt är han dessutom lite medveten om att det som stör honom, dvs att jag har ett eget liv som jag inte bara väljer bort för att han nu finns med i det, är något som han själv både gör och förväntar sig att få ha i lika stor utsträckning… enklare sagt: han vill att det ska vara balans för hans del, men inte nödvändigtvis lika mycket för min del. Och han vet att det inte är schysst av honom att vilja ha det så… så han kan inte ta upp det och prata om det, för han vet att han har förlorat den diskussionen redan innan den börjat. Han kan inte kräva av mig det som han verkligen inte accepterar om jag kräver av honom…

Och så här är det väldigt, väldigt ofta i alla slags relationer mellan kvinnor och män. Jag skrev om det till O tidigare faktiskt; det där med att han upplevde en del kvinnor som han dejtat, som väldigt självcentrerade… jag vet inte om jag var tydlig nog, men mitt budskap var att även om det är en dålig sida att vara ego, så är det egentligen bara så att kvinnor numera gör så som män alltid har gjort. Det blir ett problem för män när de blir bemötta av kvinnor på samma sätt som de själva alltid har bemött kvinnor… och vill man se sig själv som en hyvens prick som är god och rättvis, så kan man inte med självrespekten i behåll erkänna för en kvinna att ”det stör mig att du tar lika mycket plats som jag”.

Samma slags beteenden och värderingar smög upp till ytan hos V. Han berättade och pratade om sig själv, och när jag sedan också berättade om mig så var han intresserad från början, men ju längre tiden gick desto mer försökte han avbryta mig… mot slutet genom att börja tokkyssa mig när jag pratade, medan han sa ”berätta nu då!”. Det kan ses som en skämtsam liten fight mellan kärestor… men det kändes så tydligt på flera sätt att V kände sig alltmer i underläge och blev mer och mer irriterad över att inte få ha tolkningsföreträdet och sätta agendan för hela vårt umgänge.

Det faktum att han inte alls har hört av sig sedan vi skildes åt, fast han sa att han ju brydde sig så mycket om hur jag mådde (av att han gjorde slut), säger en del om hans motiv med mig överhuvudtaget… motiv som säkerligen var väldigt omedvetna, men där han betedde sig mot mig så som tjejen som dumpade honom i fjol hade gjort mot honom. Han sa till och med precis samma saker, enligt vad han själv berättade att hon hade sagt… Att V inte har hört av sig beror förmodligen mest eller helt på att jag var glastydlig med att jag inte ville att han skulle höra av sig för att han kände att han var skyldig mig det. Det var nämligen vad han sa när vi skildes åt. Och när jag sa på dejt tre att jag höll på att bli förälskad i honom var hans direkta, spontana respons: ”känns det jobbigt?”… han hade verkligen ett behov av att försöka få mig att må så dåligt och känna mig så ratad som han hade gjort av sin förälskelse. Och det är mänskligt att ha ett behov av att ”jämna ut balansen”. Men det är inte precis sympatiskt, att tycka sig ha rätt att använda en annan för att få ur sig sina egna kriser…

Idag messade jag i alla fall till V. Han dök ju upp i tanken när jag berättade för O om honom. Jag har inte velat kontakta honom tidigare för jag har känt att… han faktiskt inte förtjänat att jag brytt mig mer om honom än han om mig. Nu känner jag att det har runnit nog många män och känslor och nya potentialer under broarna för att jag ska känna att… jag bryr mig om hur han mår, och bryr mig inte om vad han känner för eller tycker om mig.

Nyss, någon timme senare, svarade han faktiskt. Det trodde jag inte att han skulle göra… jag skrev för att jag kände att det är jag. Det är en sådan människa som jag är. Och det känns skönt att följa mina egna värderingar, oavsett vad andra gör tillbaka.

Han har det lite tufft med ett av barnen som inte mår bra, tydligen. Sådant är ju otroligt jobbigt även som förälder… och så skrev han att han hade närmat sig förälskelse-tjejen från i fjol igen, och att man fick se vart det tar vägen. Han lät… hoppfull om det. Men först och främst var det ju barnet och familjen som tog upp energin…

Nåja, det om det. Nu är det O som finns på min agenda… åtminstone en stund till. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra med honom. Varken vad jag ska tro, tänka eller känna, eller vad jag ska ta för steg, om några alls… just idag ska jag inte göra något alls, men om han nu ringer i morgon, och om det råkar bli när jag inte är upptagen (vilket jag är största delen av dagen, men det har han ju inte frågat om så det vet han inte), så vet jag inte än hur jag ska förhålla mig till honom.

Jag tänker att ”ärlighet vara längst”, men det är svårt att bemöta någon som spelar spel, med ärlighet… man får räkna med att det är just vad den andra hoppas på, så att den ska få fortsätta spela enligt sina regler. Så jag tänker att om jag väljer att vara öppen, ärlig och äkta mot honom, så får det bli för att jag vill vara sann mot mig själv. Och då ska jag nog ställa in mig redan innan på att konsekvensen inte kan bli någon annan än att jag tackar för mig och vi avslutar relationen. Ska jag köra med ärlighet, som han besvarar med att inte vara ärlig tillbaks, så får jag inte hoppas på att vi ska nå fram till varann… för gör jag det, så hamnar jag på hans spelplan, och kommer bara att må jäkligt dåligt.

Vad vore ett alternativt sätt att hantera honom? Ja… just nu kan jag inte komma på något mer sätt i så fall än att bara dra mig undan. Jag varken vill ha eller orkar med dramatik eller en kamp nu…

Så jag hoppas att sömnen ska ge mig lite vägledning. Om jag ska hålla mig undan ifall han hör av sig, eller om jag ska vara ärlig, eller om det finns något mer sätt som jag kommer på när jag sover… kanske slipper jag hantera det helt. Kanske gör han som flera män före gjort: bara försvinner. Det var det jag trodde var vad som hände, i morse innan jag messade honom… att han bara tänkte bli tyst. Nu svarade han idag, men det är ingen garanti för att han kommer att höra av sig igen. Jag har fortfarande som ett helt realistiskt altenativ att han bara låter bli att höra av sig mer igen.

När en man plötsligt drar sig undan eller helt försvinner, från att ha varit varm, kärleksfull och pratat om en gemensam framtid minuten innan, så skakar det marken för mig. Jag tappar balansen. Och då kan jag hamna i att leta fel hos mig själv, att på något sätt ta på mig skulden eller orsaken till att han plötsligt inte behandlar mig väl. Det här är något som jag måste vara uppmärksam på och se till att det inte händer. Framför allt får jag inte låta honom förstå att jag nästan krälar i stoftet för att han inte ska behandla mig tokilla… för min egen skull får jag inte visa det. Och så måste jag aktivt och medvetet påminna mig om, som i det här fallet men även med V, att det inte finns minsta lilla yttre tecken eller saker som jag har gjort, som skulle kunna vara orsaken till att han plötsligt slutar behandla mig med respekt. Jag måste försöka hålla fanan högt i mig själv. Minnas att jag inte har gjort något som motiverar hans beteende. Att det är helt och hållet hans ansvar hur han väljer att behandla mig.

Att hans respektlöshet säger något om vilken slags människa han är. Och inget alls om vem jag är.

Jag redde ut det ganska bra efter V, ändå. Jag skötte hela den relationen på ett sätt som innebar att jag krävde respekt för mig, även när han inte visade det riktigt. Jag är faktiskt väldigt nöjd med hur jag tog hand om mig själv i den relationen… nu, med O, vet jag inte riktigt hur jag skött mig. Jag kan inte riktigt se det. Det är ju först sedan igår som han har börjat bete sig riktigt respektlöst mot mig… visst, han har undlåtit att svara på en del frågor jag ställt under vägen, och jag har låtit det passera helt att han till exempel inte har svarat de (2) gånger då jag har ringt honom.

Och det enda jag gjort sedan han började behandla mig respektlöst, är att messa honom (fast det inte var ”min tur”) och skirva en smiley och ett enkelt ”kram”. Och så har jag inte reagerat på hans ambivalenta, passiv-aggressiva svar… det borde jag kanske ha gjort, men dels så är jag inte ens nu klar över vad jag i så fall vill och behöver säga, och dels skulle mitt mess ha hamnat mitt i hans umgänge med vänner, så det skulle knappast ”ta” på det sätt som jag i så fall vill. Han måste vara ensam för att det jag skriver ska gå fram, om jag markerar vad jag ser och tycker om det.

Än känner jag inte att jag har svikit mig själv i relation till honom. Kanske kommer jag i efterhand att upptäcka saker där jag borde stått upp för mig själv. Men jag kan inte slå på mig själv för att jag inte gör något som jag inte förstår eller vet att jag borde göra, förrän efteråt…

Ska gå och lägga mig nu. Med liter tur somnar jag tidigt, så att när jag vaknar tidigt så har jag ändå sovit ungefär de timmar jag behöver… så att jag har så bra mentala och känslomässiga förutsättningar som möjligt för att hantera O i morgon.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s