Den där självuppfyllande

Jag och R tog en promenad igår. Jag fick prata ur mig en del frustration kring den här arbetsgruppen, men också formulera några tankar och idéer om hur vi skulle kunna lägga upp den där workshopen som jag inte kunde få med dem på att planera senast. Ingen klar plan än, men i alla fall några fler tänkbara alternativ… det var nog bra att jag fick den möjligheten. Även om R har en tendens att vilja ”komma till slut” och på något vis defininera eller bestämma hur det ska bli, vilket inte alls passar när det man pratar om är en process… men jag vet ju att det handlar om hans behov av att ha allt väldigt konkret klart för sig. Den där aspiga sidan…

Vilket osökt för mig över till O. Som är den känslostyrda sorten som inte gärna fokuserar på avslut, utan gör sina vägval helt baserat på stämningen och känslan i stunden… fast nu överdriver jag lite, så oplanerad tror jag inte att han är. Men som människotyp. Det där med att svara på raka frågor eller berätta vad som händer, det är inte hans grej. I alla fall inte så här långt, så länge som kommunikationen är skriftlig och litegrann på telefon. Det slog mig igår att jag tror att han är samma sort som vännen T. Samtal med honom ger mig nästan alltid en känsla av att inte alls förstå eller veta vad som faktiskt händer, vare sig rent konkret i hans verklighet eller inuti honom… och jag förstår att blir kommunikationen med O så… luddig, så kommer det att bli svårt för oss att känna att vi når fram till varann. Eller för mig åtminstone. För att jag ska känna att en relation är verklig och något jag räknar med så behöver jag känna att man når varandra med kommunikationen. Det räcker inte med en varm känsla för den andra…

Men än så länge vet jag inte säkert hur det kommer att fungera med O. Vi behöver träffas på riktigt innan jag kan bedöma det mer säkert.

Jag sa till R igår att jag tror att trots att jag nästan alltid har svårt att fungera med den känslo- och visionsstyrda människosorten, att jag på något vis ”dödar” deras romantiska flow, så är det nog ändå en man mer åt det hållet som jag behöver. Jag har känt allt tydligare att även om det är praktiskt och rätt tryggt att umgås med män som är väldigt konkreta, planerande och kommunicerande kring fakta och planer, så väcks irritation i mig när jag umgås med personer med alltför stort kontrollbehov. Just det sa jag inte till R, eftersom han är sådan, och jag har inget behov av att såra eller kritisera honom. Det är bara min inre reflektion.

Jag själv ligger mitt emellan som ”typ”, eller rör mig mellan de här två förhållningssätten. När jag är med superkontrollerade, konkreta och planerande människor, får jag ett behov av att röra till det, tvinga dem att acceptera att livet inte går att dela in i fack på det extrema vis som de vill och försöker göra. Och när jag är med superkänslostyrda, flummiga, visionära entreprenörssorter, då tar jag fram min analytiska och konkretiserande sida… då följer jag inte med dem in i visionens land där allt är positivt, lätt och lösbart utan att man behöver sätta ord på det eller tänka igenom det.

Effekten blir oftast att den rationella manstypen går igång och försöker samla ihop mina uppsparkade löv, helst innan de nuddat marken. Sådana män blir mer intresserade av mig. Jag ger dem på något vis en uppgift; de går igång på att försöka styra upp mig. Medan den känslostyrda sorten vanligtvis går sin väg när de märker att jag försöker få dem att landa på marken och ta praktisk, aktiv del i sina liv. De tappar glädjen lite när de märker att jag inte dras med på vågen som de har ett behov av att göra sina liv till.

Och det är inte så att jag blir mer intresserad av de känslostyrda. Det är inte det jag menar med att det är någon som är mer den sorten som jag nog behöver. Utan jag tror att de känslostyrda får mig att känna mig friare, gladare och att utvecklas själv i stället för att bara utveckla den andra.

Jag vill ha en man som inte vill konkurrera med mig, inte har ett behov av att kämpa om makten. Men jag vill ha en man som får mig att utvecklas… jag har utvecklat andra alldeles tillräckligt i mitt liv. Det är min tur att få växa.

Men vad jag kom på när jag pratade med R igår var att även om O nog är den väldigt känslostyrda och passionerade sorten, så har han ju faktiskt skrivit till mig att han gillar att jag ställer lite krav på mannen jag ska leva med, inte bara följer med strömmen. Han har även skrivit att han uppskattar att jag är så tydlig och rak i hur jag uttrycker mig. Och när jag har ställt frågor om hur han känner, tänker eller hur hans erfarenheter ser ut, så har han svarat. Han berättar inte självmant de saker jag tycker att han borde vilja dela med sig om till mig. Men han glider inte undan och inte-svarar, så som T gör när han inte kan eller vill vara konkret, ärlig eller tydlig…

Så här med en hel natts sömn, får jag tillbaka balansen, lugnet och glädjen i maggropen. O hörde inte av sig mer igår, och inte i morse heller. Jag hörde inte heller av mig. Jag stängde mobilen vid tio, och fick bara gå upp en gång i natt, och somnade faktiskt om snabbt efter det… gud i himlen vad jag hoppas att sömnstörningsmönstret har kommit av sig för den här gången.

Strålande vacker morgon. Första tankarna kring O i morse var… lite grusade. Lite känslan av att det fina har kommit av sig. Mest en bild av att han förmodligen tappade gnistan av hur jag tog ner saker på jorden med mitt mitt mejl igår, där jag gjorde en väldigt saklig, konkret ”historiebeskrivning” över några viktiga faktorer i mitt liv de senaste elva åren. Tankar kring hur han bestämde planerna för när han ska komma hit utan att egentligen ta någon hänsyn till vad jag berättat om mina planer och behov. Att det inte kändes särskilt… empatiskt, eller hänsynsfullt.

Men sedan bröt jag upp känslan och lyfte blicken. Insåg att han skrev ett väldigt varmt, härligt, passionerat svar, efter att vi avhandlat min lilla historiebeskrivning. Att han fick tillbaka känslan ändå… och visst, jag fick nog se ett litet prov på att hans känsla kan vara ganska skör. Det finns en risk att hans känsla för mig blir helt beroende av hur jag hanterar honom. Och det blir i så fall något jag inte kommer att orka bära. Men det behöver jag inte bestämma redan i förväg.

Och jag tänker att han har uttryckt flera gånger hur viktigt det är för honom att en relation handlar om ”du och jag i balans och ömsesidighet”. Så kanhända blev hans val att tänka sig att komma hit just när han vet att det inte riktigt passar för mig, hans sätt att markera att hans behov också ska räknas. Jag gör dessutom som jag vill; jag kan hålla fast vid min plan, och då får vi kanske inte umgås så mycket trots att han är här. Jag väljer själv hur jag vill prioritera inom de tidsramar vi får när han har bestämt att han ska vara här. Jag känner mig säker på att han inte på minsta vis skulle ifrågasätta om jag står fast vid det jag har inbokat.

Sedan tänkte jag på de sidor med honom som jag har uppfattat så här långt och som jag tycker är härliga. Och så cyklade jag till jobbet medan jag verkligen kunde njuta av den vackra förhöstmorgonen, och känna hur lugnet faktiskt landade i min mage igen. Väl på jobbet tänkte jag att jag kanske skulle messa honom god morgon… men att han kanske har tappat sugen för ”oss” och mig… och blev rädd att bli avvisad… och sedan tänkte jag att han är en man som vill ha värme, vänlighet och glädje. Förmodligen rätt mycket bekräftelse.

Så då bestämde jag mig för att skriva till honom. Skickade ett mess med god morgon, frågade hur han hade det, berättade att jag sovit i natt och att det var en fantastiskt vacker morgon… och han svarade direkt. Glad, varm och med ord om att det kändes bra i honom när han tänkte på mig…

Mejlet som jag skickade honom igår… jag funderade en hel del innan jag bestämde att jag behövde skicka det. Behovet kom ur en känsla av att han inte ser mig, utan den han vill tro att jag är. Ett behov av… verklighetsförankring. Det är inte lönt att han kommer hit och vi träffas, ifall vi skulle ha möjligheten att redan på förhand inse att vi verkligen inte passar för varann. Jag fick ett trängande behov av att låta honom få veta lite mer om vem han har att göra med.

Jag vägde verkligen för och emot innan jag skickade det. Hade jag inte varit så trött och outsövd och därmed stressad och trasig i känslan, så hade jag kanske inte skickat det. Då hade jag kanske ändå bestämt mig för att det får bli som det blir när vi ses. Is i magen, låta det som ska ske få ske… något sådant.

En del av mig funderade på ifall mitt val att skicka honom detta mejl, handlade om att försöka sabotera… hellre förekomma än förekommas, liksom. En del av mig tror att förutsättningarna för att han och jag ska kunna leva tillsammans är väldigt dåliga. Den uppfattningen har funnits med mig redan från första stund, när han skrev till mig på dejtsajten. Att han är en sådan man som inte vill ha en sådan kvinna som jag… och jag tror att den bilden är ganska realistisk, faktiskt. Jag är ju den jag är, och det kommer han att upptäcka förr eller senare… jag kan inte spela någon annan särskilt länge. Så å ena sidan tycker jag nu att det nog var ett bra val, att jag skrev det där mejlet och skickade det till honom. Å andra sidan så tror jag också att det kan ha funnits en komponent i mig som… inte riktigt vill, eller snarare vågar, tro på att jag skulle kunna få en riktigt härlig relation med en fantastisk man.

Och den delen ska jag resonera mer med.

Jag vill på riktigt följa med mer i strömmen som blir med de människor jag möter. Jag vill inte kontrollera eller förstyra saker i den utsträckning som jag nog har gjort under alla dessa år då jag inte har förmått utveckla nya, härliga relationer med de människor jag mött. Jag har en stark vilja och plan att förändra mitt liv till det bättre… och om det råkar bli med en man som har ett positivt tänkande i kubik, så… får jag försöka hantera det på något annat sätt än att bli brutalverklig.

Han är en vacker och manlig man, som han skrev i sin presentation på dejtsajten… 😉 Och även om det kan ses som självgott eller lite distanslöst, så kan det faktiskt också finnas en gnutta humor i det. Och det kommer jag aldrig att få veta om jag inte väljer att möta honom med så öppet sinne som jag kan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s