Don´t push me

Det är mycket som ska göras på jobbet nu. Jag ser i mejlen i mobilen att det väller in nya uppdrag och önskemål… och då är jag ute och far, på studiebesök och på utbildning. Jag väljer att notera att jag har en del att göra när jag kommer till jobbet i morgon, men inte mer än så. Jag kan inte göra allt eller vara överallt samtidigt, så är det bara.

När jag och kollegan som varit på utbildning ihop stod på en gata i stan och utbytte entusiastiska reflektioner kring dagen, noterade jag först efter att han passerat att den senaste dejten gick förbi och vinkade… men han vände sig inte om, så jag fick inte chansen att heja tillbaka. Kanske trodde han att jag valt att ignorera honom… det var ju inget jag ville i så fall.

Samtidigt har hans önskemål om mer umgänge och pockande ”kärleks”-yttranden gnagt i mig och fått mig att känna mig pressad. Jag har grunnat på hur, eller om, jag ska klargöra att jag inte är intresserad. För jag har samtidigt känt att… risken med män som är sådär ”på” är att de blir väldigt irriterade och otrevliga om man säger som man känner (eller inte känner, snarare). Och så stör det mig att jag överhuvudtaget ska behöva lägga tid och energi på att försöka hitta en balansgång med en man som jag inte valt själv eller uttryckt starkare intresse för själv…

Men när jag kom hem och kollapsat i soffan skrev han till mig på dejtsajten. Lite vingligt om att han trodde att jag kanske hade för fullt upp i livet och karriären för att vi skulle passa ihop, själv så är han ju på väg in i pensionen… och jag hade kunnat ta fasta på det och sagt att jo, så är det nog. Men jag insåg samtidigt att det skulle kunna ge honom en öppning, att jag kanske ändå känner rätt för honom, så att han skulle fortsätta vilja vara närgången när vi ses framöver… så jag tog tag i saken och skrev att tyvärr känner jag inte attraktion eller förälskelse för honom. Så det blir inget sådant förhållande mellan oss. Och att jag dessutom har lite för fullt upp i mitt liv för att riktigt ha tid att odla en ny vänskapsrelation med honom också… och det är helt sant alltihop.

Igår kom jag ihåg något jag läst om dejtande: att om man inte verkligen söker fler vänner av det motsatta könet, så ska man inte ”offra” sin tid på att umgås med sådana som man själv är förtjust i men som inte känner likadant tillbaka, eller omvänt. Och just nu behöver jag faktiskt inte fler manliga vänner, särskilt inte sådana som egentligen vill vara mer än vän med mig och inte riktigt klarar av att släppa den känslan så att vänskapen kan bli avslappnad och fri…

Det har varit några olika herrar som har uppvaktat mig på dejtsajten de senaste dagarna. En är i min dotters ålder (och känns därför inte intressant på det sättet, men är småkul att ”prata” med), och ett par andra känner jag att jag inte riktigt blir intresserad av. Så när jag nu skrivit till den senaste dejten och varit ärlig med att jag inte är intresserad, passade jag på att svara de andra också och förklara samma sak, men önska dem lycka till med dejtandet.

Sedan var där en man som skrev igår… som gillade min presentation. Han berättade inte så mycket om sig själv, utan tyckte ganska snabbt att vi gärna kunde telefonpratas någon dag. Och så gav han mig sitt telefonnummer. Han såg rätt bra ut på bild och hade uppgett egenskaper om sig själv som gjorde att det kändes som om han skulle kunna vara intressant för mig. Bor en bra bit söderut, men är både res- och flyttbar.

För min del passar det inte att ringas redan första eller andra dagen sedan man fått kontakt, så jag kände att jag nog ville… sänka intensiteten i kontakten lite. I kväll har han varit inloggad ett bra tag, men hade hunnit logga ut när jag skickade ett meddelande till honom… så han har inte läst det än.

Han skrev om ”kärlek, passion och åtrå”, och jag kände väl att det lät som om han hade lite mycket intensitetsförväntningar på en relation för att riktigt passa mig. Jag skrev hur jag tänker och känner kring det där med passion, att det är något som kanske kan växa fram om det får göra det i lugn och ro och utan press, och avslutade med att fråga honom hur han ser på det. Min gissning är att han är alldeles för otåligt lagd för att gilla det… men vi får se.

Så tog jag mig tid att söka på hans telefonnummer, och fick fram hela hans namn. Enligt nättjänsterna så bor han inte i den stad han angett… men kanhända har han en övernattningslägenhet där, och tyckte att det var enklare att ange den staden för dejtande. Och så googlade jag på hans namn… och insåg att han nog är rätt känd inom ett av de områden som han verkar inom. Och att han fanns med som en av bokningsbara föreläsare på en sajt, tillsammans med de riktigt stora talarna i landet… skulle tro att om jag frågade folk i min omgivning som ”kan” hans ena område, så vet de vem han är. Lite intressant ändå. Hittade fler bilder på honom också, och gillade det jag såg…

Så ifall vi lyckas lirka oss förbi de olikheter som vi trots allt verkar ha i temperament och synsätt på nya relationer, så kanske det blir så att vi ses. Och kanske… skulle han kunna vara en man som jag skulle kunna få känslor för. Kanske.

Jag längtar verkligen efter att få bli förälskad. Känna glädjen i att ha någon att tänka på, göra saker med, se fram emot att träffa igen..

Men tills vidare… har jag en kör som drar igång den här veckan. En massa saker att göra på jobbet. Besök hos sjukgymnasten och psykologen, och planerad middag hos mig för ett större gäng vänner i helgen… det ryms inte så väldigt mycket mer än yoga och vila utöver det. Och så får det vara.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s