Hur man blir klok

Nu är den där igen. Sanden under huden… och jag vet inte riktigt vad den beror på den här gången heller. För mycket intryck? För lite kärlek? Ja inte vet jag…

Men idag har det varit fullt jobb-ös igen, på flera olika vis. Inte direkt stressigt. Mest rätt roligt. Men mycket. Avslutade med tårtfika med en kollega som slutar, och ett studiebesök tillsammans med en annan kollega i en helt annan del av stan. Varmt ute, helt okej att hoja och springa runt mellan det ena och det andra…

M ville prata av sig en stund. Hon kände sig mest arg idag. Både på killen, på sig själv och på han hon skilde sig från för några år sedan som är far till hennes barn. Hon vet med sig att hon lät exet ta för mycket av hennes energi och fokus när han flippade för att hon berättade att hon träffat en ny. Och för det är hon arg på både honom och sig själv. Och med den senaste killen tycker hon att han kunde ha sagt tidigare hur han tänkte och kände, att han kunde ha frågat henne hur hon kände, att han helt enkelt kunde ha… försökt mer. Innan han tappade förälskelsen helt. Men han har också haft en otroligt påfrestande livssituation det senaste året, med flera riktigt jobbiga krissaker. Så hon känner väl samtidigt att det kanske är begripligt att han inte har velat, vågat eller orkat ta tag i snacket med henne… De skulle prata mer i kväll. Kanske hittar de tillbaks till varann, till känslorna, när de faktiskt pratar. Det visar sig.

Jag känner mest frustration över att jag faktiskt verkligen är så himla redo för både förälskelse och förhållande. Medan allt jag får är ett antal herrar som är blint (i ordets alldeles rätta bemärkelse; de känner inte in mig alls) betuttade i mig, medan jag inte alls är attraherad eller ens så värst sugen på att umgås med dem överhuvudtaget. Man skulle kunna tycka att man borde känna sig lite glad eller tacksam över att det åtminstone finns män som är intresserade… men att behöva ”hantera” närmanden och uttryck för ”uppskattning” som man inte vill ha, närmar sig snarare sexuella trakasserier.

Jag vill verkligen, verkligen hitta en man som jag blir lika förtjust i som han blir i mig. Och som jag passar ihop med… men det låter sig ju verkligen inte göras särskilt lätt. Faktum är att jag har träffat två män som jag har känt att jag gärna skulle inleda ett förhållande med, och två män som jag överhuvudtaget känner attraktion för, under det senaste året – som samtidigt är de senaste elva åren… det säger ju något om hur svårt det är för mig att hitta en man som intresserar mig och inte mest bara irriterar.

Jajajajaja. Det är som det är. Och skavet handlar nog inte bara om det. Det handlar nog också om ett gigantiskt behov av att göra sociala och trevliga saker ihop med andra, samtidigt som jag faktiskt inte orkar med det i den utsträckning som jag vill och behöver. Jag skulle behöva inte-jobba överhuvudtaget, tror jag… men jag vill ju inte bli av med jobbet förstås. Ja, det hörs ju att mina behov inte går ihop med varandra. Och då blir det väl skav av det, förstås.

Nu blir det en dag med utbildning och på annan plats än jobbet. Den blir förmodligen totalt dränerande intensiv, om än också rolig och givande… och jag har tänkt ordna middag hos mig i helgen, för det vill jag, och det orkar jag nog inte… jäkla kropp och hjärna som inte kan enas om en väg att gå.

Nu går jag i ide för dagen. Over and out.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s