Hells Bells is the shit

En riktigt hjärnrensande dag har jag haft. Ungefär fem timmar har jag varit ute för hela slanten. På riktigt alltså.

Det var ju måndag morgon i både sinne och verklighet när jag promenerade ut mot sjön. Så jag ringde dotterns far, som var på väg hem från en naturtur. Han berättade om det värsta åska- och hagelovädret han upplevt i sitt liv härom natten… en timme av åska, max tre kilometer bort, i ett tält på en höjd… han är inte mesigare än att han utan tvekan berättade att han hade ägnat den där timmen, blöt och kall och i något av de värsta ovädren man kan tänka sig, med att tänka ”vad håller jag på med, varför är jag här och inte hemma i min varma säng”… 🙂

Sedan presenterade jag mina tankar och planer när det gäller både släktbesöket och present till vår dotter. Han nappade glatt på bådadera, så när vi lagt på ringde jag dottern och satte in henne i de delar som gällde henne. Now I´ve done my share, och så har jag delat ut lite uppgifter till min kära familj att ta vidare… 🙂

På bryggan där jag tänkte spendera åtminstone resten av förmiddagen fanns ett par unga killar som fiskade. Någonstans i senare tonåren, skulle jag säga. De hejade lika glatt och trevligt som jag när jag närmade mig ena änden av bryggan, där jag slog upp mitt lilla dagsläger. Efterhand började de prata med varann, och jag förstod att den ena killen hade påbrå från Spanien och den andra från Chile. Andra eller tredje generationens invandrade svenskar. Den ena killen var mer snacksalig, försökte spela cool, förmodligen inför mig… medan den andra var helt otroligt gulligt småaggressiv och negativ överlag, men mest för att fisken inte ville nappa… 😉 Charm-killen tog det lugnt med fiskandet. Låg mest och solade, när han inte pratade med kompisen, som mest snäste till svar. Charm-killen märkte förmodligen att jag log lite åt hans ansträngningar att spela cool inför mig. När jag tog mig en kopp kaffe sa han till kompisen att han hade glömt ta med sig fika… 😉 Jag låtsades inte höra, för jag kände faktiskt inte för att ge mig in i något mer omfattande prat med dem. Men de var verkligen väldigt söta. När solen till slut gömde sig ordentligt bakom molnen och jag började packa ihop mina saker pratade grabbarna om någon strand som de tydligen varit vid men ingen av dem kom ihåg var den var, så sa charm-killen till slut ”ursäkta?”, och det var mig han vände sig till… så jag gjorde vad jag kunde för att hjälpa dem hitta stranden de ville till. När jag sedan  vandrade vidare runt sjön, kände jag att det var rätt skönt att… slippa känna mig… iakttagen.

Gröten kokade jag innan jag gick ut, och åt på bryggan. Sedan räckte kaffet i termosen hela dagen.

Innan jag gick ut såg jag att V var inloggad på dejtsajten. Om jag minns rätt så är han barnfri den här veckan… och det faktum att han fortsätter vara på dejtsajten trots att han sa att han inte skulle dejta någon ny förrän han var klar med förälskelsen från förra sommaren… for lite fram och tillbaka i mitt huvud. Överhuvudtaget vred och vände jag på mina tolkningar av… vad det egentligen var som hände med honom. Vad han egentligen kände för (eller mot) mig…

En del av mig tycker att det är uppenbart att han… störde sig på något med mig som han inte ville eller kunde sätta ord på. Kanske det som R pratade om igår. Kanske bara att jag tar plats, inte ber om ursäkt för att jag är smart och har koll på rätt mycket… det finns några alternativ, och det kan vara allihop.

En annan del av mig tycker att jag ska ge tusan i att fundera på saken och bara ta fasta på de ord han faktiskt sagt eller skrivit till mig, och hur han betett sig… det kluriga med det är väl att hans budskap talade åt motsatta håll redan efter vår andra dejt, och fortsatte så.

Nåja. Han fanns i mina tankar en del hur som helst. Det är tre veckor idag sedan vi bröt. Sex veckor sedan i morgon som vi träffades… och hittills har det nog inte gått någon dag utan att jag tänkt på honom någon gång. Jag antar att det kommer att ändra sig när jag börjar jobba igen.

Jag fortsatte min promenad runt sjön. Kom till slut till favoritbryggan, där det nästan aldrig är blåsigt… och där blev jag kvar någon timme. Solen gömde sig rätt bra bakom den vita slöjan, men det var varmt nog att ligga kvar på bryggan ganska länge ändå. Till slut började kylan krypa in i mig och jag började bli lite väl hungrig, så jag gick vidare hemåt.

For till affären och handlade, sedan hem och gjorde ett yogapass. Vid det laget hade dagen och hungern tagit ut sin rätt ganska bra, så det var helt tyst i skallen… 🙂 Fixade lite mat och hamnade i soffan med en av de nyfunna komediserierna på en av filmsajterna. Alldeles, alldeles underbart… det var nog precis en sådan här dag jag behövde för att hjärnan och känslorna skulle få… i alla fall lite av en paus. Tror att jag kommer att sova som en sten  i natt… 🙂

Musiken i komediserien ledde mig till att lyssna på några gamla godingar med AC/DC. Och det var där jag kom på att… den dagen då jag bestämmer mig för att ta upp de gamla trummiskunskaperna, så är det Hells Bells som jag ska börja med att lära mig… 🙂 Men innan dess ska jag sjunga folkmusik i kör, och så ska jag nog ta tag i några andra vuxen- och fritidssaker också. Rätt som det är så har jag kanske hittat igen den där kraften, lusten och inspirationen som jag stått vid tröskeln av det senaste året… jag hoppas i alla fall varmt på det.

Den som lever får se.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s