Lugnet

Solig söndagmorgon. Frukost och DN i sängen.

Medan jag väntade på att B skulle svara om hur vi skulle göra idag tog jag en lugn och fin promenad till en brygga en bit bort. För en gångs skull, denna kalla och blåsiga sommar, var det nästan vindstilla… och fast det var rätt mycket folk ute överallt så var allting väldigt tyst och lugnt. Ljuvligt…

Satt en bra stund på bryggan och njöt av det stilla solglittret i vattenytan. B svarade till slut, och vi sköt vår träff till en annan dag. Messade R för att bestämma om vår träff. Sedan satt jag bara där och kände lugnet… äntligen.

Det är verkligen inte uppenbart vad som ger goda eller dåliga känslor i mig. Det handlar rätt lite om vad som faktiskt händer… vilket jag har lite svårt att förstå och vänja mig vid, för tidigare i livet (innan utmattningsskovet) så har kopplingen alltid varit väldigt tydlig mellan det som händer i min värld och hur jag mår. Nu kan ett dåligt känsloläge plötsligt slå över i ett gott, medan jag inte gör någonting och inget uppenbart händer omkring mig… På ett sätt är det väl bra att jag inte påverkas så mycket av vad andra gör och inte gör längre. Men jag skulle önska att jag själv kunde påverka, eller åtminstone förstå orsakerna till att jag mår som jag gör just när jag gör det…

I förmiddags fick jag i vilket fall som helst tillbaka ett lugn i mig som jag inte har känt på hela sommaren. Kanske inte riktigt sedan jag var sjukskriven efter operationen i fjol. Det var en otroligt härlig känsla, och den vred om mitt inre perspektiv på… det mesta, men framför allt det förestående mötet med R.

Det slog mig hur tråkigt jag tycker att det är, och hur mycket det stressar mig, att R aldrig känns just lugn eller avslappnad. Att han alltid har en viss spändhet i sig… och att det är en faktor som bidrar starkt till att våra träffar alltid kommer att bestå av samtal på en rätt intellektuell nivå. Jag tror att vi skulle må bättre båda två om vi kunde… bara vara, tillsammans. Men det går inte, för han slappnar aldrig av.

Till slut promenerade jag hem, hängde tvätten, bäddade rent i sängen och åt lunch. Så kom då R.

Strax innan han kom slog det mig att hans senaste mess hade varit… lite extra high pitch. Sedan vår senaste träff i tisdags har han gjort den klassiska härskartekniken att upprepa det jag just skrivit som om det var han som sa eller kom på det. Det fick mig att inse att det trots allt fanns en viss risk att han skulle vara… på krigsstigen, vilja kontrollera och dominera och vara allmänt dryg och hård. Jag beredde mig på den risken, och kände att ifall han skulle vara sådan så skulle det nog inte gå att rädda vår vänskap, för då skulle jag förlora respekten för honom för gott.

Så kom han. Lite stel och reserverad var han, och en liten rynka hade han mellan ögonen, men på det hela taget kändes det okej. Vi tog cyklarna och for ut till en annan brygga, där vi satte oss och… började prata.

Jag bad honom börja med att beskriva vad han trodde eller tyckte att det var som hade hänt mellan oss i tisdags. Han började med att säga att han trodde att jag hade uppfattat honom som hånfull. Det blev jag tvungen att dementera direkt innan han gick vilse längs det spåret. Hans beskrivning av vad han trodde hade gått fel var ur ett helt annat perspektiv än min… och jag hade trott att han skulle kritisera mig för något som han stört sig på, men det gjorde han inte.

Så beskrev jag mitt perspektiv. Sa att jag för det första trodde att ett huvudskäl till att det blev jobbigt mellan oss då, var att vi har umgåtts så otroligt intensivt under så lång tid. Det höll han med om. Sedan försökte jag beskriva så snällt jag kunde hur några saker han gjort under kvällen hade påmint mig så mycket om tidigare pojkvänners beteenden. Jag försökte verkligen ”skydda” hans känslor så långt jag kunde, men var ju ändå tvungen att vara ärlig för att det skulle vara någon vits med att vi hade det där pratet överhuvudtaget…

När jag sa att jag blivit stressad av att han varit så upptrissad under kvällen, ihop med att det också stressade mig att han och M inte knöt an till varann från någondera hållet så att jag kände mig tvungen att agera ”buffert” mellan dem, så sa han, först överraskad och sedan med beklagande och nästan sorgset tonfall, att han visste med sig att han måste boosta upp sig en hel del energimässigt för att lyckas ta för sig i sociala sammanhang om han inte ska hamna tyst i ett hörn… och att det var frustrerande att höra att han tydligen upplevs som ”för mycket” då. Som jag förstod honom så tycker han själv att han har svårt för sociala sammanhang, även med få personer, och eftersom han inte vill bli helt ensam så tvingar han sig själv att försöka vara social. Det kommer inte naturligt, helt enkelt. Och det är väl därför som han upplevs som så spänd jämt…

När jag pratade om honom med psykologen i våras sa hen: ”jag tycker att han låter lite aspig (alltså asperger)”… och det här stärkte nog bara den bilden för mig. Men det sa jag inte till honom, för det gör ju varken till eller från för vår relation.

Jag tog upp det här med att vi kan prata med varann om känslor, men inte varann känslomässigt… och det sa han att han hade tänkt på, och så fiskade han upp en lapp han hade i fickan där han tydligen hade skrivit ner de saker han ville ta upp under vårt samtal… 🙂 Jag gillade att han hade gjort det, liksom verkligen försökt förbereda sig.

Men det han egentligen menade var att vi pratar om vars och ens känslor, men inte våra känslor för varandra. Och jag sa att det inte var det jag menade. Jag menade att vi inte når varann på ett känslomässigt plan… och så insåg jag, och efter en stund även han, att han nog faktiskt inte förstår vad det innebär. Han har nog aldrig upplevt känslomässig kontakt med en annan, på det sätt som jag menade… så som jag har gjort med pusstjuven denna sommar, men framför allt med V.

Sedan kände jag att jag blev tvungen att ta upp tråden om ”våra känslor för varandra”… och försökte hitta bra ord för att beskriva att jag inte har sådana känslor för honom. Att jag trodde att han kanske ändå känner mer så för mig, och att det gör det lite… komplicerat med vår relation. Jag sa att jag är rädd att vår vänskap inte ska ”tåla” att vi båda vet att han känner mer och vill något mer än jag gör…

Först försökte han slingra sig ur att han skulle känna mer för mig. Men… till slut hamnade han ju där själv. Att han nog ville något mer med mig ändå, på något plan i sig… han sa att ifall jag skulle bestämma mig för att jag vill ha ett förhållande med honom så skulle det bli så. Men han konstaterade också att vi är på rätt olika plats när det gäller att vara redo för ett förhållande. Han försökte tro att det skulle innebära att även om vi försökte så skulle det nog… inte funka, för att han inte var redo riktigt. Men jag sa att jag betvivlade att det skulle bli några problem av den anledningen, och det baserade jag delvis på det faktum att han anpassar sig efter allt jag säger och visar att jag vill eller gillar så snabbt att han nog inte ens märker det själv alla gånger. Han log och klappade på sin lapp igen; det där med hans anpassning hade han också noterat… 🙂

Han sa att tills han var i 25-årsåldern så hade han inte anpassat sig efter någon. Han hade bara gått sina egna vägar och struntat i vad andra tyckte eller ville (precis så som pusstjuven beskrev sig själv första gången vi träffades, för övrigt). Sedan hade han insett att det inte gick att få till en relation om han skulle fortsätta på det viset… så när han då hade träffat sin ex, så hade han gjort tvärtom i stället. Lärt sig att anpassa sig på bråkdelen av en sekund efter vad hon ville, eller han trodde att hon ville. Det har vi pratat om tidigare men från ett helt annat håll; jag har konstaterat att jag tror att även om hans ex även nu vill att han ska göra som hon säger, så är det nog också det som är ett av skälen till att hon har bossat runt så mycket med honom och tappat både respekten och intresset efterhand…

Jag sa att å ena sidan så värdesätter jag verkligen att han anstränger sig för att det ska bli så rätt som möjligt för mig. Men å andra sidan blir det nästan lite läskigt till slut, att han anpassar sig efter mig med ryggmärgsreflex… för det gör att jag inte känner var hans gränser går. Han blir som en amöba som inte verkar ha någon egen vilja… ja, så uttryckte jag det förstås inte, men det var andemeningen. Man vet inte var man har människor som inte alls markerar några gränser kring sig själva…

Vi pratade också en del om att han tog ut aggressioner mot mig den där dryga veckan då han var arg för att jag hade sagt saker om honom som han tyckte var jobbiga att höra. Jag sa att det var långt ifrån första gången jag fått ta skit för att en man inte vill äga ansvaret för sig själv… men att ett sådant beteende gör mig beklämd, och kostar mig ganska mycket energi att behöva hantera. Även om jag hanterar det genom att låtsas att jag inte märker det, för att visa att jag inte tänker ta på mig någon skuld över att han är arg på sig själv, så är det väldigt energikrävande. Jag berättade att det var exakt det beteendet hos exet som gjorde att jag slängde ut honom när jag gjorde; jag stod helt enkelt inte ut med att han skulle förpesta ännu en vecka för mig genom att vara tvär och osamarbetsvillig, så som han mot slutet gjorde efter varenda gång vi diskuterat eller bråkat om något som inte fungerade i vår kommunikation. Jag fick betala för att han inte betedde sig schysst, så att jag blev tvungen att säga ifrån.

R sa att han verkligen ville undvika att ta ut sin frustration mot mig på det viset igen. Jag sa att jag hoppades att han skulle lyckas med det, eftersom jag tappar respekten för människor som beter sig som om de sitter i sandlådan och är arga för att kompisen har en finare hink. Jag respekterar bara ärlighet och klartext, hur jobbigt det än kan vara att leverera det…

När vi promenerat en bit och sedan cyklat hem till varsin tekopp vid mitt köksbord, tog jag igen upp det här med att R på flera olika vis uppvisar ett förakt för svaghet. Även denna gång ville han inte se att det stämde, och även denna gång tog jag upp några konkreta exempel på saker han sagt och hur han har betett sig, och då, till slut… slutade han säga att vi uppfattade honom olika på det området. Och insåg att det jag sa nog stämde, även om han inte kände det själv och inte helt kunde se det. Jag sa att det är bekymmersamt för mig att han uppvisar de här värderingarna eftersom jag verkligen tycker att det är så osympatiskt, särskilt som han kombinerar den där hybrisen när han mår bra, med att blåsa upp himmel och jord de gånger då han sover dåligt, är stressad eller mår dåligt på annat vis…

Han sa att han kände igen de beteenden hos honom som jag beskrev. Och att även han tyckte att det var osympatiskt. Så att det var något som han själv verkligen ville förändra. Jag sa att jag trodde att han måste försöka gräva fram vad det egentligen handlar om, var den där värderingen kommer ifrån, om han ska lyckas förändra den. Min erfarenhet säger mig att människor inte förändrar det de inte erkänner fullt ut inför sig själva… det var så det var med exet, och med pojkvänner före honom. Hur god ansatsen än är i stunden då man pratar om det, så förändras inget därför att han inte riktigt erkänner för sig själv att han har det där beteendet eller den där värderingen i sig…

Jag har inga förhoppningar om att R kommer att ändra på det här, men jag har i alla fall satt ord på att jag inte vet ifall vår relation överlever om han håller fast vid sina beteenden och sin inställning på det området. Jag har varit ärlig, och mer kan jag inte göra.

Vi pratade en del mer om det här med att han nog vill mer med mig än jag med honom. Jag har funderat på ifall det är taskigt av mig att ”använda” R för att prata om både V och pusstjuven… men att jag inte har känt att R egentligen mår dåligt av det. Nu ville jag kolla med honom i klartext hur det var med det, för jag tror inte att det är bra för någon relation om den ena parten utsätter sig för sånt som får den att må dåligt bara för att den andra behöver uttrycka sina känslor och tankar om det. Han sa att… visst, det var lite jobbigt att höra mig uttrycka känslor för andra män. Men det var jättemycket mer värt för honom att få ta del av mina tankar och erfarenheter kring relationer, eftersom han själv i stort sett inte har några egna erfarenheter, och han verkligen, verkligen vill lära sig mer… och jag tror honom. Han får säga ifrån om det känns jobbigt, och annars fortsätter vi som innan.

Vi pratade lite om både V och pusstjuven. Jag sa att jag inte förstår varför jag ”råkar ut för” att en del män rätt plötsligt får aversioner mot mig; från kärlek och närhet till vad som ser ut som avsky eller i alla fall stark rädsla, från en minut till nästa ibland… R sa att om han bara utgick från sig själv så trodde han att jag upplevs av många som att jag kommer dem väldigt mycket närmare än jag nog fattar. Att något med mitt sätt att vara gör att många öppnar sig på områden som de egentligen inte hade tänkt, och som de aldrig gör med andra. Det kanske leder till att de upplever mig som om jag ser igenom allt de är, dvs även sådant som vi inte alls berört och som jag alltså inte har kunnat upptäcka än… och visst, förr eller senare så hade jag ju sett igenom vad-det-nu-är som de inte vill att någon ska märka hos dem. Jag funkar ju så.

R sa att han trodde att många bär på ”hemligheter” som ser väldigt oförargliga, rent alldagliga, ut i andras ögon. Att de saker som folk inte vill ska märkas är sånt som… faktiskt inte är något speciellt. Men i den andras egna ögon är de sakerna otroligt skämmiga eller jobbiga att lyfta fram… och att det kanske kan leda till de där oerhört starka reaktionerna mot mig, som jag inte sett komma och inte fattar.

Jag tror att det är en anledning till att V valde bort mig. Jag tror att… något i hans oerhört socialt framgångsrika beteende kanske inte är så genuint och äkta som han vill att alla ska tro att det är. Det är säkert inget stort, men i hans egna ögon är det nog det… i hans ögon finns nog risken att om jag skulle genomskåda honom, så skulle hela hans värld kunna rasa. Han sa några gånger att han var förbluffad över att jag kommit honom så nära. Han sa ”du är allt lite farlig” några gånger då jag såg på honom att han kände sig sårbar och öppen mot mig… och när jag sa att det är jag inte alls det, och frågade vad han menade med det, så kunde han inte riktigt förklara. Min gissning är att det kan handla om en kombination av att han kanske inte är riktigt sådär omtänksam, genuint engagerad och generös som han vill ge sken av, samtidigt som han aldrig har haft en nära relation där han blottar sina rädslor för att inte bli älskad eller duga som han är.

För mig är det inga direkta märkvärdigheter. Sånt bär ju alla människor på, mer eller mindre. Men visst, har man aldrig pratat med någon om vare sig sina egna eller den andras sådana rädslor, så vet man ju inte att man är långt ifrån ensam om att känna de känslorna… så då kanske det kan kännas just livsfarligt att inte klara av att hålla mig utanför de känslorna. Det var så jag upplevde V: att när han fick extra varma känslor för mig, så kunde han inte skydda sig mot att släppa mig rakt in i hjärtat… Och så kände han sig inte riktigt så förälskad i mig som han hade behövt göra för att kanske, kanske ändå vilja ha mig där inne i hjärteroten. Och jag tror att han behöver vara sådär handlöst förälskad för att göra sig till den där riktigt schyssta killen som han samtidigt helst vill att alla ska tro att han är… lite så tror jag att det var.

Mitt och R:s samtal slutade hur som helst med att vi återigen var rörande överens om hur viktig vår vänskapsrelation är och hur enormt ogärna vi vill förlora den. Så… på det hela taget fick vi ännu ett riktigt bra, jobbigt samtal… 🙂 Det är jag glad och tacksam över, för jag behöver verkligen så många sådana erfarenheter jag kan få. Det enda jag tycker är riktigt trist är att jag inte någonstans i mig kan känna minsta lilla gnutta förälskelse eller attraktion för honom… Men jag är erhört glad över att han förstår att jag verkligen gör allt jag kan för att inte förnedra eller köra över honom. Vi behöver båda, lika mycket men av helt olika skäl, att jag inte tappar respekten för honom…

Det blev en bra dag. Annorlunda än jag både trott och befarat. Och som för det allra mesta så får umgänget med R mig att må bättre med mig själv… bara det är oerhört värdefullt. Men nu är det sovdags.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s