Jäkla hjärna

Så här blev det med min dag.

Jag låg ute i solen någon timme, precis som jag ville som allra mest. Lyssnade på dagens sommarpratare, som förutom att spela nästan bara musik som jag gillade (och sjöng med i 🙂 ) också lyckades peppa mig så till den grad att jag för en kort stund inte bara kom ihåg (tankemässigt) utan faktiskt också kände att… jamen shit, jag har ju ändå flow i livet.

Jag lyckades faktiskt bli lite glad över inte bara alla kloka tankar och beteenden som jag själv faktiskt har lyckats skaffa mig genom åren, utan också tränga bort de mindre roliga känslorna kring männen jag haft i mitt liv denna sommar. (Rätt många av de känslorna var min hjärnas egna hittepå.)

Och bli glad på riktigt över den trevliga kontakten med, och det uttalade intresset från, den nybakade 28-åriga läkaren i andra änden av landet… det känns fortfarande… väldigt konstigt, att försöka greppa att män i eller kring min dotters ålder, eller bara tio år yngre än mig, kan vara på riktigt intresserade av ett förhållande med mig.

Men den goda känslan höll inte i sig mer än en stund.

Sedan… störde min hjärna ut allt gott. Den pratade cyniskt om att både V och pusstjuven bara har försökt utnyttja mig. Att R bara vill umgås med mig så länge som jag bekräftar de saker som han vill få bekräftade, men framför allt: att jag är en sådan patetisk mespropp att jag inte gör annat än ger andra det de vill ha, på min bekostnad och utan att bli älskad eller ens omtyckt på minsta lilla vis…

Och alldeles helt fel hade väl min hjärna inte. Men… jäkla skithjärna, du har ju inget som helst sinne för proportioner, och du sabbar bara dennas chanser att få det hon vill och behöver av livet.

För helt klart är min hjärnas negativa tolkningar och slutsatser inte i balans med verkligheten. Jäkla skit.

Så till slut gick jag in och försökte klura ut vad jag ville, borde och skulle göra av resten av denna fredagskväll.

Jag funderade på om jag skulle kontakta R. Och höra ifall han ville haka på mig för en fika på stan… eller bara ses och prata. Men det kändes inte bra. Sedan funderade jag på om jag skulle kontakta T, som jag var tillsammans med för ett par år sedan och som jag härom veckan föreslog till att vi skulle ses och fika… han har besökt min dejtprofil sedan dess och undrar tydligtvis varför jag inte hörde av mig som jag sa att jag skulle… men det kändes inte heller rätt. Ingen av de här männen kände jag att jag skulle må direkt bra av att träffa.

Så ångesten bara växte.

Tills alla tankar som kunde sätta mig i dålig dager hade ockuperat hela mitt känsloliv. Jag tror det i alla fall, kanske fanns där någon liten tolkning som jag missade, och det är jag helt jäkla svinglad för i så fall… men det är tveksamt om det var så.

Jäkla skithjärna. Var köper man en ny?!?

Till slut bestämde jag mig för att fara till stan och träffa någon på mitt stamställe som kunde… få mig på andra tankar. Så det gjorde jag.

Där var T. Han är ju inte världens bästa person om man vill ha någon som säger ”jäklar vad snygg du är idag!!!” eller ”visst vet du att du är så galet underbar på x- eller y- eller z-sättet”… men jag sa till honom när jag kom dit att det var sådär med mig och att jag behövde få höra hur jäkla bra jag var. Till slut klämde han ur sig, lite krystat, att jag såg… fräsch ut… 😉

Nåja. Man får ju inte allt här i världen.

När han jobbat klart tyckte han att jag behövde ett glas vin. Det var inte alls vad jag tänkt mig, men för att göra honom sällskap och vara honom till lags tog jag ändå ett glas vin. Fast innan jag fått det hann jag få en helt underbart rolig historia berättad för mig av E… och det enorma skrattet jag fick där, var faktiskt precis vad jag behövde för att snappa mig ur min moodiness. Och när jag druckit det där glaset vin kände jag att… ja, jag behövde nog faktiskt det också. Det var nog rätt sak att göra, just den här gången.

Kände mig faktiskt bättre i skallen när jag cyklat hem igen. Sprang runt som ett skållat troll och fixade en massa saker som jag borde ha gjort innan jag for hemifrån… och det behövde jag nog också.

Det verkar som om det verkligen inte går att få hjärnan att byta spår bara genom att peka på verkligheten eller försöka styra tankarna… skit. Det är ju det enda som går att hålla sig till, det enda som alltid finns… den egna viljan, den egna tankestyrningen. Allt annat som kan påverka är ju rent slumpstyrt…

Jaha. Just idag hade jag turen att hamna i några intressanta samtal på dejtsajten, som hjälpte mig lite att släppa de självdestruktiva tankarna. En man som inte är för mig eftersom han vill ha barn, men som det har varit intressant att prata med ändå. Och… en kvinna. Jag skrev till henne sedan hon besökt min sida för att jag ville fråga om hon förstod varför jag tydligen syntes för henne… för jag söker ju bara män, medan hon sökte kvinnor. Ett givande samtal dock, personligt, och kanske en ny vänskap… det visar sig.

Jag fick i alla fall en paus från alla tankar som bara säger taskiga saker till mig. Jag märker att de kommer tillbaka så fort de får chansen… så galet störande. Hur rebootar man sin hjärna!? Måste man gå till doktorn och begära att få elbehandlingar!?? Snälla snälla jäkla skalle och känslor, kan ni inte bara sluta vara så himla taskiga med mig… utan att jag måste ta till drastiska åtgärder. Snälla?

Provar med en natts sömn. Snart börjar jobbet igen, och det lär väl distrahera mig tillräckligt för att i alla fall en del av de självelaka tankarna inte ska få plats… 😦

Annonser

4 thoughts on “Jäkla hjärna

  1. Ok, ger han tips på hur man kan jobba med dem också? Får kika efter hans böcker, tack för tips… och för omtanke. Kram tillbaks.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s