Woke up this morning

Det blev inte så många sömntimmar i natt. Inte så bra sömn heller, med för mycket alkohol i kroppen och… någon slags… obekväm oroskänsla, efter det faktiskt rätt jobbiga umgänget med R igår.

Det kändes bara… som om jag, eller vi, gått över någon slags gräns i vår relation. I halvslummern i morse kände jag… nästan äckel för honom. Extremt obehagligt.

När jag väl vaknat till slut kände jag mig verkligen otroligt förvirrad. Förstod inte vad som gjorde mig så otroligt irriterad på honom igår, varför jag tippat över och tappat både tålamodet och greppet om mina egna känslor. Jag insåg att jag inte visade eller sa så mycket till honom igår som det kändes nu på morgonen, vilket i och för sig gjorde det lite lättare, men fortfarande… varför tappade jag greppet om mina känslor så?

Jag ringde C för att få prata och kanske hitta några svar i mig. Det hjälpte verkligen, jag fick syn på en hel del saker som nog sammantaget fick mig att tappa greppet igår.

Några saker som störde igår var att han både var så käck och besserwissrig och att han var så extremt fokuserad på mig. Vi var ute, det var en massa folk där och det spelades bra musik, men han hade blicken på mig hela tiden… jag kände mig kvävd, jag tyckte att han betedde sig socialt pinsamt och jag störde mig på hans självsäkra påståenden om allt han sa.

Sammantaget visade han helt enkelt upp varianter av alla de sidor som jag vet att han har som jag verkligen inte gillar. Han är inte alls så smart som han tror sig om, han slänger gärna ur sig bestämda ”sanningar” om saker han inte har fakta på, han har en arrogant övermänniska-attityd som både är otroligt osympatisk och som dessutom inte stämmer med hur (inte så) smart han är. Han var helt… hyper, upptrissad och stirrig. Det var några av de sidor han visade upp igår som jag… tydligen plötsligt blev så less på att jag inte orkade hålla mig samlad helt.

När jag fått vända och vrida lite på funderingarna med C så slog det mig att hans beteende skulle kunna handla om en kombination av att han har överanpassat sig efter mig hela sommaren, väldigt mycket mer än jag någonsin önskat mig, och att han blev arg på mig för några veckor sedan för att jag lyfte saker han inte ville se hos sig själv. Jag tror att han behövde få ur sig lite aggressioner, i kombination med att han behövde ge utlopp för de sidor han har som han vet att jag inte gillar.

Att jag reagerade så extra starkt berodde nog till stor del på att flera av hans beteenden är likadana som pojkvänners jag haft under livet och som jag inte stod ut med då heller… jag fick någon slags känslomässiga flashbacks, helt enkelt.

Men jag vet ändå inte helt säkert om det är hela förklaringen. Och när jag väl pratar med honom om gårdagskvällen så är jag rädd att jag inte kan göra det utan att säga i klartext att jag verkligen inte gillar flera av hans sidor… och det skulle jag helst vilja slippa göra, både för att jag inte tycker om att såra människor och för att jag är rädd att det kan bli dödsstöten för vår vänskap.

Jag trodde att han skulle vara helt förstörd idag och inte ens höra av sig, men han messade på förmiddagen och lät väldigt glad och käck. Han konstaterade visserligen att han behövde processa det här senaste och att han därför inte ville ses idag, men annars var det verkligen ingen direkt kris, som det lät. Han hade sovit bra tydligen, och han låter vetskapen om sömn eller icke-sömn styra hur han tycker att han mår.

Jag svarade kortfattat att jag också kände mig väldigt förvirrad efter igår och att jag kände att visserligen måste vi prata om det som hände, men att just nu behövde jag en paus. Eventuellt ville jag inte åka och fira C i helgen heller, beroende på hur mina känslor utvecklade sig. Han svarade, ville få ”sista ordet”, och slog fast att vi skulle vänta med att bestämma om vi skulle åka till C eller inte (fast jag just hade skrivit det). Det verkar som om han fortfarande vill vara herre på täppan och är lite stridslysten… men jag struntar i det nu och släpper tankarna på honom.

Jag mår mindre bra idag. Säkert mycket på grund av vinet igår, och tröttheten och magontet, men också för att jag… har tappat den där positiva känslan som jag fick av pusstjuven. Har kommit ihåg att han är en självgynnande kille, mest… jo, jag vet att han har de känsliga och kloka sidorna också, de lever verkligen eftersom han inte klarar av att inte visa dem fast det verkar som om han egentligen vill det. Men han är ingen att luta sig mot när man behöver stöd… han är inte omtänksam.

Sedan såg jag att V hade loggat in på dejtsajten idag igen. Fem dagar utan, och så är han plötsligt där igen… och det är jobbigt att inte veta vad som händer med honom, eller om han ens bryr sig om mig överhuvudtaget. Kanske har han raderat mig ur sitt liv, glömt att jag ens fanns… jag har ingen aning. Såg att han hade lagt upp en bild på den sociala sajten från när han for ut i skogen och tog en mental paus efter att vi hade setts och gjort slut… inget med bilden eller texten signalerade att han inte mådde prima, mer tvärtom. Sedan letade jag lite bland hans vänner på den sociala sajten, och tror att jag hittade tjejen han hade passionshistorien med i fjol. Konstaterade att hon var rätt lik mig…

Jag vet inte om jag vill ha honom tillbaks. Några gånger sedan vi bröt har jag skickat ut intensiva önsketankar till universum om att han ska komma tillbaka till mig… men mest av allt vill jag nog bara att han ska visa att han lever upp till det han sagt, lovat och visat mig. Det fanns sidor han visade upp omedvetet som… inte var riktigt sådär goa och gulliga som majoriteten av hans beteende har varit. Det finns något ego där, mitt i omtänksamheten så är det som om han egentligen inte bryr sig om andra om han inte tycker sig ha en konkret vinning av att göra det… Jag känner inte heller att han är mån om mig; han sa när vi skildes att han ville få checka in med mig och höra så att jag mår bra, men när jag uttryckte obehag kring att han slutat följa mig på den ena sajten och att han fortsatte logga in på dejtsajten fast han sagt att han inte skulle dejta några nya, så var hans svar mest… ja, det var inte omtänksamt i alla fall, så mycket kan jag säga. Kanske är han en av alla dessa människor som bara visar omtanke inför personer som låtsas tro på hans omtanke…

Idag är det inte så lätt att styra bort de jobbiga tankarna, helt enkelt. Jag skulle behöva… någon slags varm bekräftelse igen, från V eller någon annan av mina nära, om att jag betyder något för dem.

Det blir inte lättare av att mannen i grannfamiljen har vrålat och rivit ner saker under eftermiddagen, och vetskapen om att det finns tre små barn i hushållet som garanterat tar ordentligt mycket skada av hans vrålande ilska… just nu verkar det lugnt igen, men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag vågar absolut inte gå dit, är rädd att bli påpucklad… och att ringa polisen känns som att ta i lite väl mycket. Det är… inte lätt, jag vet inte vad man gör åt sådant…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s