Egentligen

Ja egentligen. Så skulle jag vilja skriva ett meddelande till pusstjuven och berätta, med värme, hur glad han gjorde mig genom att inte bara ringa igår morse och vilja komma hem till mig med förevändningen att han skulle hämta grejen han glömde när han var här senast, utan dessutom ta initiativet till att lägga oss på sängen och hångla när vi pratat en god och givande stund över en kopp kaffe.

Han kan ju inte veta, och jag visste det inte heller innan det hänt, att den där hångelstunden skulle höja min livskänsla så mycket som den faktiskt gjorde… men det som betydde allra mest var nog just att det var han som tog initiativet till den.

Jag behövde det mer än jag fattat själv. Att få känna att en man som jag har någon slags… mer känslor för, vill ha mig.

Jag har blivit så jävla ratad och aggressivt avvisad av män de här senaste åren… av män som har gjort sig rädda eller hotade av mig. Och även de gånger då jag har förstått att det bara har handlat om deras egen osäkerhet eller maktbehov, så har det skadat min självkänsla…

Så att få det här… erkännandet, av pusstjuven… det var som skimrande honung för min själ.

Jag skulle vilja låta honom få veta det. För det är så svinjäkla viktigt för mig att låta människor få veta när de gör goda saker. För att jag önskar med hela min själ att de ska fortsätta längs den vägen, fortsätta bete sig på sätt som gör andra glada och världen bättre.

Men jag tror inte att han just nu är där i sin utveckling att han kan ta till sig mitt tack på det vis som jag menar. Så… jag vill fortfarande att han ska veta det och bli glad av att en person som har haft så djupgående betydelse för honom som jag haft, i sin tur har fått en så djup glädje av honom och det han gjort. Jag får bara… försöka klura ut ett lite annat sätt att säga det.

Så att han förstår och kan ta emot det.

Idag har jag pratat en god stund i telefon med M, på den nivån vi nådde när hon sov över i helgen. Gott, gott.

Sedan har jag fått en stund i solen. Och ett långt, bra samtal med C. Och sedan besök av M. Och ett överraskande men glädjande besked från R att han ville följa med mig och M ut på en krog.

Och efter det, en intressant men frustrerande upplevelse av att både M och R vill ha mig för sig själva och inte vill dela mig med den andra.

Och till slut ett uppriktigt och kanske söndrande samtal med R om att livet och människor är så mycket mer än de förbestämda ramarna där han vill att livet ska rymmas.

Däremellan fick jag uppleva att en svinsnygg karl, som hade sin kvinna med, flörtade med mig. Och att en annan ung musiker sökte min blick både före och efter sin spelning… allra gladast kring det är jag nog över att jag ens märkte att de var intresserade av mig. För allt sådant har gått mig på riktigt spårlöst förbi de senaste tio åren…

Men pusstjuven… är en rätt ordenligt krånglig och svårhanterad kille (vilket är något som jag verkligen inte söker, vill ha eller behöver) som tydligtvis känner mer för mig och som jag har berört mycket mer än jag alls har förstått.

Han… har tänkt mer på mig och oss än jag trodde. Han… ser ”oss” som… ett utvecklingsprojekt i mycket högre grad än jag har anat, eller själv tänkt.

Han berör mig. Han är den andra mannen de senaste tio åren som jag känt att jag gärna vill vara nära. Den tredje, och hittills sista, är V.

Jag bryr mig verkligen om pusstjuven, fast han beter sig så känslomässigt kantigt och osmidigt att förmodligen ingen annan än jag skulle idas lägga märke till att det ryms en himla massa känslor under den där igelkottsytan. Jag är ingen ”räddartyp”, jag lovar. Jag har bara pratat med den här killen, som jag råkade känna attraktion för… och råkat… beröra honom väldigt mycket djupare än jag fattat. Och så har jag lyckats… skrapa mig fram till att nå under hans just nu rätt livrädda yta…

När han hade försökt sexhångla med mig och jag sagt nej och han var kvar i sin taggiga, forcerade yta… så sa jag ”men du… sänk garden, tagga ner, du behöver inte vara så rädd för mig”. Och så fort jag sagt det så… gjorde han det. Hela han… släppte garden. Han rent log när jag sa det… han fattar vad jag säger när det gäller. Det är som om han bara väntat på att jag ska säga det… och det är en av de saker som gör att han berör mig så: att han vet precis och på sekunden vad jag menar när jag säger det.

Hade han haft språket för att uttrycka sina känslor så tror jag att han hade sagt: ”jag har väntat på någon sådan som du”.

Det berör mig. Så när han vill hångla med mig, för att han vill ha närheten… så blir jag glad. Bara så.

Och jag kommer att låta honom få veta det. På endera sättet, och i sinom tid…

Människors seriösa hjärtan är inget jag tar lätt på. Det är bara ytmänniskorna som får fixa sina hjärtan själva…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s