Det har varit fulla och intensiva dagar. Ena dagen for jag och M ut på stranden och låg och pressade i fyra timmar, sedan hem och snabbt kasta i sig lite mat för att sedan fara vidare till en krog där jag och tre vänner umgicks en god stund. Trevligt, givande. En tidig kväll, fast lite mer öl än orken egentligen räckte till.
Andra dagen började med att jag ringde M eftersom vi tänkt åka ut i solen igen, men vädret var inte riktigt solbart och hon berättade om hur hennes barns far hade… ja, terroriserat henne, när hon var på fest kvällen innan. Summan av de saker hon berättade gjorde att jag kände att… näe, det här handlar inte om ”normalt” bråk i en relation, eller ex-relation. Det han utsätter henne för handlar om sjuk kontroll och psykisk misshandel. Och hon förstår inte ens riktigt hur knäppt det är att hon slår knut på sig för att försöka förstå hans anklagelser och anpassa sig efter dem… så jag sa till slut att vet du, det här måste det bli ändring på. Barnen behöver bup-hjälp, din ex behöver en intervention och sedan en intensivbehandling kring sitt beteende, och M själv behöver psykologhjälp för att bygga upp sin självbild och självrespekt så att hon slutar huka sig och ge med sig och gå omkring och vara strykrädd… det här låter så illa att det i värsta fall skulle kunna sluta med att han gör sig olycklig mot henne och/eller barnen. Till slut fick jag henne att lova försöka få tag på bup, och att sedan ringa sin pojkvän och berätta hur illa det faktiskt är med hennes barns far…
Jag blev rätt… skärrad, av vårt samtal. Jag är på riktigt rädd att M:s ex skulle kunna göra något hemskt mot henne eller barnen… det hörs att han är sjukt fixerad vid henne och att han mår ordentligt dåligt och inte riktigt kan kontrollera sitt beteende. Det är läskigt, och svårare av att M inte riktigt vill ta till sig hur illa det är.
Sedan pratade jag med K en stund igen. Hon skulle börja jobba igen dagen efter, så jag ville passa på när vi för en gångs skull rätt enkelt kunde prata, trots tidsskillnaden. När jag berättade delar av det som M berättat så reagerade hon precis som jag… att det här är farligt.
När vi till slut lagt på och jag ätit, for jag till stan. Gick till en telefonaffär och köpte mig en ny mobil, efter fem år med samma gamla som inte längre någonsin har internetkontakt om den inte får wifi. Att köpa en ny mobil… är nog en lika stor livsförändring som att flytta eller byta jobb… 🙂 Det är märkligt att en teknikpryl kan bli en så stor del av ens liv, till och med när den egentligen inte riktigt fungerar.
När jag köpt mobilen ringde M, och vi möttes på stan en kort stund innan hon skulle fara och träffa pojkvännen innan hon skulle hämta barnen. Det kändes… otillfredsställande, och lite jobbigt, att tvingas… liksom släppa henne nu, i den här fasen. När hon har barnen lever hon ett annat liv där vi i stort sett inte kan umgås alls, inte ens på telefon. En sådan här gång kändes det jobbigare än vanligt att skilja våra livsspår sådär totalt igen.
Sedan gick jag till dotterns jobb och satt där säkert en timme, helt fördjupad i att fixa till den nya mobilen så att den innehöll det mesta jag behövde. Med min vid det här laget ganska slutkörda hjärna försvann min förmåga helt för att fokusera på något annat än min nya lilla kompis… 🙂 Så dottern och jag pratade i stort sett inte alls. Men hon fick kramen hon ville ha, och sa till och med att den var skön eftersom hon hade ont i ryggen.. 🙂 Man får fånga guldtillfällena.
Hela denna dag blev i ofas med sig själv. De saker jag hade tänkt eller ville göra gick inte att få ihop på det vis jag ville… men jag försökte ändå klämma in så mycket jag kunde, fast allt kom i fel ordning. Gick till en kommunal gemensamhetslokal för att koppla upp den nya mobilen mot ett wifi-nät jag ofta använder, och sedan handlade jag lite mat, gick på apoteket och passerade soundchecken för kvällens musikgrej (som lät så jäkla bra att det grämde mig att jag inte skulle kunna se spelningen om min dag skulle gå ihop) innan jag hojade hemåt, och for in till R en snabbsväng innan han skulle iväg på en jobbgrej. Kan säga att vid det laget var jag så speedad att jag pratade som en kulspruta utan synk… 😉
For hem, åt middag, satt i solen en stund och läste i boken som R just läst och som han sa hade fått honom att storgråta flera gånger… hann kanske sextio sidor innan han messade och sa att han var hemma igen och undrade om jag ville ha en kopp te. Så jag gick över till honom, med tanken att det skulle bli kanske en timmes prat. Men hur det nu var, så… när han började prata om varför han reagerat så starkt när han läst boken, så… hamnade vi i en djup diskussion igen om hur vi fungerar. Som vanligt både arbetsam och extremt givande för båda. Vi både expanderar våra sinnen precis hela tiden, får syn på nya perspektiv, och konstaterar hur mycket just vår kontakt betyder för bådas utveckling…
Han har förstått… vem jag är, i övergripande mening. Han beskriver att han ser att jag har både en förmåga och en mental kapacitet som han får jobba arschlet av sig för att hänga med i. Men han vill gärna, han gör så gott han kan, för en annan sak vi delar är den starka önskan att utveckla oss själva och våra liv…
Jag kom i säng vid halv två. Jättesmart, eftersom jag fortfarande inte sovit mer än en åttatimmarsnatt denna sommar…
Men det blev ännu en ny dag. Vädret halvkass, men inget regn. När frukosten i sängen var avslutad och jag duschat och fixat till mig messade jag R och hörde ifall han som jag var sugen på en utflykt… och så bestämde vi att fara till en fin kustplats norrut. Åt en dyr och väldigt god lunch ute i solen, pratade vidare om… ja, allt, som vanligt. Min familj denna gång. Och förhållningssätt till ekonomi… ja, det är mycket man kan prata om… 🙂
Vi tog en promenad och fick lite sol på oss. Båda oerhört slutkörda i både kropp och själ… och sådana gånger uppstår förstås irritationer i högre grad än annars. När hans mentala ork inte räcker till blir han sitt mer kategoriska jag, och jag gillar ju inte kategoriska attityder, så jag ifrågasätter… och han har ingen ork att processa det jag säger, så han reagerar med att tycka att jag är jobbig. Det är ju så som folk i allmänhet hanterar saken när de inte räcker till själva… jag är rätt ensam om att reagera med att det är jag som inte räcker till. Genom åren har det lett till att både jag och den andra parten oftast har tyckt att det är mitt fel om kommunikationen eller relationen blir ansträngd… och som jag pratade med honom om igår, så börjar jag nu sakta förstå att jag inte nödvändigtvis ska ta på mig den osäkerheten och skulden.
Men inga av mina pågående förändringar har ännu blivit automatiska och självklara…
När vi kom tillbaka till stan for vi och handlade lite olika saker. När vi hjälptes åt att bära in sakerna till mig ringde Re, en ny kvinnlig vän som jag preliminärt skulle gå ut med i kväll. Som tur var så var hon lika sliten som jag idag, så vi sköt träffen till i morgon.
En stund senare, när båda hade fått vila lite på varsitt håll, gick jag hem till R och åt middag. Båda var då helt darriga och slitna… jag tog upp några ämnen som inte krävde någon djupare tankemöda. Sedan skulle han åka iväg och fixa en grej, och jag gick hem.
—
Jag behöver sova ordentligt. Jag behöver vila. Jag behöver fritt utrymme att processa detta med V… jag upptäckte just att han har slutat följa mig på en sajt där han la till mig när vi träffades. Det… gör ont. Känns som ett… ställningstagande. Han sa att han ville hålla kontakten med mig, men… så är det nog inte egentligen.
Jag tror att det där med förra förälskelsen… kanske inte var en lögn precis. Men… ja. Jag vet ju inte. Exakt varför han slutat följa mig på den där sajten. Men ville han visa att han fortfarande bryr sig om mig… så var det väl inte det bästa han kunde ha gjort.
Men jag anar att hans främsta skäl att bryta med mig… handlar om att jag är för smart, tar för mycket plats och är för okvinnligt icke-undergiven för honom. Jag provocerar nog för mycket. Jag får honom inte att känna sig tillräckligt mycket som herre på täppan… och en kvinna som utmanar hans tankar är nog inte en som tilltalar hans känslor. Hur ödmjuk och kärleksfull hon än är… jag tror att han är rädd att jag ska ”avslöja” honom med att kanske inte vara riktigt så fantastiskt framgångsrik som han har velat påskina. Och det hjälper nog inte honom att jag inte precis bryr mig om hur framgångsrik han är… han är nog en av alla dessa män som… inte står ut om de inte har kontroll över kvinnan.
Min varmaste önskan är att han skulle komma tillbaka till mig så småningom och visa mig, utan tvivel, att den kärlek och uppskattning han kände för mig var på riktigt.
Som jag sa till R igår: det jag behöver mest av allt i livet just nu är att inte få mina erfarenheter bekräftade.
Det borde få vara min tur nu. Jag borde få… uppleva… kärleksfulla människor som inte sviker.
V har haft en paus på några dagar från dejtsajten, men idag hade han varit inloggad igen. Jag antar att… den uppriktighet han har visat upp vid alla våra möten… kanske inte är så genuin. Han är säljare; kanske är han en tillräckligt bra sådan för att lyckas övertyga även skeptiska mig om att han är genuin fast han inte är det.
Jag vet inte. Jag vet fan inte. Och det gör mig ledsen, besviken, less och förbannad och… fan. Det drar upp en massa av den gamla skiten som jag hade bestämt att jag inte skulle ramla ner i igen… jag vill verkligen inte nudda vid tanken att han har ljugit för mig. Lurat mig. Att han är en av alla dessa män som hatar kvinnor…
Jag sa till honom hur mycket jag tycker om allt som just han är. Och att jag inte tänker sitta och sörja honom, att jag tänker studsa vidare på min livsväg, och ifall jag möter en man som tilltalar mig tillräckligt mycket så kommer jag att prova med honom… och inte vet jag hur han tog det. Om han tog det som att han inte egentligen betydde något för mig… jag vet inte. Men jag tycker att han också borde känna att den mentala och verbala kontakten vi fick var tillräckligt äkta och ärlig för att han skulle kunna prata med mig om det om han var osäker… det är nog inte där problemet ligger.
De första tre gångerna vi träffades hade han väldigt hög svansföring. Vi pratade i stort sett i mun på varann när vi både bemötte det den andra sa och när vi berättade saker för den andra… och vid sista träffen gjorde han en grej av att tysta mig med en massa kyssar när jag just sagt att jag ville berätta en sak jag gjort som jag var stolt över. Han frågade inte upp om den sedan heller. Och i efterhand kändes det… sådär.
Och i vår mess-konversation, där han väldigt tydligt inte ville ha mina meddelanden som sa att jag tyckte om honom på olika vis. Där han inte bemötte dem. Där han till slut gav något varmt tillbaka en enda gång: när han förmodligen var en aning på lyset, men framför allt visste att jag umgicks och hade trevligt med R…
En man med så svag självkänsla… han kan förstås inte leva med en sådan som jag. Det fattar jag. Men är det verkligen absolut nödvändigt för de här männen som inser att de inte är starka nog för mig, att reagera med att.. verkligen avsky mig!?
Det sista jag behöver i mitt liv är fler människor att bli besviken på.
I boken jag läser nu finns en man som resonerar som så att det är bättre att förutsätta att andra människor har en massa brister. Då slipper man bli så besviken, när man trott dem om gott och de beter sig… inte så gott. Jag fattar vad han menar, och jag… hade faktiskt varken förväntan eller behovet av att V skulle vara ”perfekt”. Men problemet är att han behöver en kvinna som tycker och tror att han är det… och då går det ju inte ihop.
Mitt liv skulle kunna bli så jäkla underbart fantastiskt ifall jag bara kunde bli kär i R… eftersom han lär känna mig, både av eget intresse och för att jag serverar honom alldeles gratis med mina svagheter och brister. Väl medveten om att han säkerligen kommer att utnyttja mina förtroenden den dag då det stör honom tillräckligt mycket att jag ifrågasätter de saker han gör… men återigen:
En relation som inte är ärlig och öppen kan för mig aldrig bli värdefull på riktigt.
Och en man som har ett behov av att slåss om kontrollen eller makten fungerar inte ihop med mig. För han förlorar, och när han gör det så fattar han det (om han är smart, vilket både R och V är), och då slutar han tycka om mig och… då kommer hatet fram. Det där som tycks finnas mot kvinnor, i alla män…
Jaja. En trettioårig skitsnygg karl (men superdeffad, INTE i min smak) skrev till mig idag. Han skrev att han var mycket mognare än sina 30 år och att han ville träffa någon att ha mogna samtal med. Han var extremt tydlig med att han inte var ute efter tillfälligt sex. Latino boy, fast utan de latinska olaterna, som det verkar.
Och jag tänker… men herregud, vad ska jag med en ca 20 år yngre kille till…? Eller vad ska han med mig till? Blir det inte lite väl skevt med så stor åldersskillnad!?
Sedan tänker jag… vafan. Nu har jag ju bestämt mig för att min fortsatta livsväg ska handla om att expandera, slipa bort de gamla destruktiva tankarna och känslorna… om att säga JA oftare än nej.
Jag tackade för hans trevliga meddelande, förklarade att jag hade vissa problem med att hantera stor åldersskillnad i förhållanden, och bad att få fundera och återkomma.
Så här är det ju. Att jag har helt sinnessjukt svårt för att känna i hela min kropp att en man attraherar mig. V lyckades åstadkomma de känslorna med råge, och förutom det så är hans omedelbara responser på saker jag säger klockrent rätt för mig. Ingen kan fejka åsikter, känslor och värderingar så snabbt, på bråkdelar av sekunder… så jag känner mig faktiskt säker på att han är en rätt man för mig. Jag är lika säker på att jag är en rätt kvinna för honom… men det jag erbjuder, dvs en långvarig underbar vänskap och passionerad kärlek, är inte vad han vill ha. Han vill ha en passion som är så ologisk som möjligt och med en kvinna som han kan känna att han är självklart och tryggt överlägsen… och det är inte jag.
Den man som fattar att jag är just den jag är, och att den jag är inte överhuvudtaget förhåller sig till maktkamper eller över- och underlägen eller… ja, den man som med glädje lever i osäkerhet med en kvinna som är på riktigt kärleksfull men antagligen mentalt och människokännande långt överlägsen honom. Den killen skulle kanske inte bara kunna, utan också vilja, leva med mig… men bara under förutsättning att han väcker mina känslor.
Omöjlig ekvation?? Jomenvisst… 🙂
—
I min nya mobil finns inga meddelanden från V. Vill man, så kan man se det som om det råkade bli… en nystart. Omstart.
—-
I morgon ska jag träffa nya vännen Re. Och hoppas att vi ”hittar” varann på de sätt som jag behöver nya vänner inom. Och sedan… ska jag kanske träffa den unge mannen som kanske vill något med mig. Vem vet i vem och var kärleken finns.
Och så ska jag göra allt jag kan för att fortsätta känna att de relationer och kontakter jag har haft denna sommar verkligen på riktigt tar mig framåt åt det håll som är viktigt för mig…
Leva livet 