Livet på den ljusa sidan

Dagen började med att K, som för tillfället bor på andra sidan jorden, skickade ett mess och undrade om vi kunde pratas. Jag åt min frukost och duschade, och sedan ringdes vi. Det var dålig koppling och hackigt, men i övrigt var det så himla fint att få prata ett par timmar med henne… 🙂

Och så kom V. I tid, med råge, säkert fem minuter före… 😉 Han hade en… lite reserverad min. Jag klev fram och kramade honom, och han sa ”jamen en kram kan du ju få i alla fall”… och försökte väl sätta ribban där lite. Han kändes lugn, nertaggad mer än någonsin innan, och inget kändes konstigt mellan oss.

Vi tog med oss lunchen och gick ut och satte oss. Pratade mest bara om annat än det vi skulle träffas för… vi har oändligt med samtalsämnen som vi vill dryfta, så är det bara. Jag kunde inte låta bli helt att ta i honom, strök honom över armen när jag kände värme för honom, och efterhand var beröringen ömsesidig. Jag sa att jag förstår att han är rädd att signalera känslor för mig som han inte vet om han har, men tyckte att så som vår sms-konversation varit har varit att ta i lite väl mycket. Att jag inte är riktigt så skör som han kanske är rädd att jag ska vara…

Jag förklarade att orsaken till att det kändes så lugnt och lätt för mig att ha den här träffen då vi skulle ”göra slut”, inte var att jag egentligen inte brydde mig om honom och att jag ”ljugit” om mina känslor för honom från början. Och så beskrev jag att min sorgeprocess nog började redan när han lämnade mig efter vår tredje dejt, då han sagt att han behövde känna efter vad han kände. Jag berättade att jag egentligen bara har en enda erfarenhet av att en relation som börjar med att de inblandade är i olika känslomässig fas faktiskt fortsätter och håller, och att jag därför innerst inne gav upp hoppet om oss redan då… och hur jobbigt det har varit att samtidigt, medvetet, försöka att inte stänga dörren innan jag verkligen visste att det var rätt sak att göra. Men jag sa att jag nog var bortåt 99% säker på att det skulle ta slut redan då… och han sa att ”då var du betydligt mer säker på det än jag var”.

Jag var tydlig med att jag inte har tänkt sätta mig och hoppas på att han vill ha mig igen när han har sorterat upp sina känslor kring förälskelsen i fjol. Att jag tänker fortsätta på min positiva utvecklingsprocess, och om jag hittar en man som i alla fall är någorlunda tillräckligt bra, jämfört med bland annat V, så kommer jag att dejta honom. Jag sa att om V pratar med den gamla förälskelsen och hon vill börja om med honom, så kommer jag bara att vara glad för hans skull och önska dem allt gott. Men om han fortsätter att dejta andra sedan han har processat klart sina känslor kring henne, så kommer jag inte att bli glad… då kommer jag att känna att han inte har varit ärlig mot mig när han har sagt att det enda hindret för honom att bara falla rakt in i kärleken med mig var hans känslor för henne. Han sa att han inte förväntade sig att jag skulle vänta in honom, och att han vore dum i huvudet om han fortsatte att dejta efter att han insett att hans känslor fortfarande var kvar hos ex-förälskelsen, för då skulle han ju bara fortsätta att göra andra illa, och därmed skada sig själv… men han kunde förstås inte helgardera sig för möjligheten att han skulle råka träffa någon och kärleken slog ner som en blixt igen. Men att aktivt dejta, det såg han inte som ett alternativ.

Jag frågade vad ex-förälskelsen egentligen hade sagt när hon gjorde slut. Jag tyckte absolut att han skulle prata med henne igen och höra ifall hon ville fortsätta med honom när hon blivit klar med sin process… såg det som en absolut möjlighet att det skulle kunna bli de till slut. Men när han berättade hur hon sagt det, och att han trodde att hon hade förstått att han fortfarande verkligen ville mer med henne efter några månader… och när jag frågade hur hon hanterat det, och han svarade typ inte alls… varken med bemötande eller avståndstagande… och jag frågade hur han tolkade det… och han sa att han tolkade det som att hon inte ville mer… och han sa att den senaste tiden hade hon nämnt att hon hade tänkt börja prova att dejta igen… så… kändes det allt mer som om hon… nog faktiskt inte vill ha honom igen.

Jag tror att han själv tolkade det så också. Han trodde inte att hon ville ha honom igen.

När han sa att han trodde att han kanske ändå måste träffa henne igen och fråga rent ut, så var hans fortsättning bara att han trodde att han skulle få ont i hjärtat igen. Men att han nog behövde få helt klart för sig hur hon känner för att kunna processa ut henne ur sitt system, och gå vidare…

Vi pratade om en hel massa andra saker också. Sånt som handlade om oss själva, inte om vår avslutsprocess… och ju längre vi pratade, desto mindre kunde vi låta bli att ta i varann. Hålla handen, hålla om. Vid ett tillfälle stod han så nära mig att det var tydligt hur mycket han kände för mig…

Mot slutet sa jag att han berör mig. Verkligen, på riktigt. Men att jag just nu kanske inte kände det fullt ut, eftersom jag blivit tvungen att stänga mitt hjärta lite mot honom. ”Jag har inte stängt mitt hjärta mot dig”, sa han… ”jag är helt förvirrad. Det är bara kaos i mitt huvud just nu, jag är helt ur balans.”

Han frågade om vi kunde fortsätta ha kontakt. Jag svarade att jag hade funderat på det… att jag tyckte att vår sms-kontakt var helt värdelös, och att jag kanske inte riktigt orkade med kontakt just nu… Han sa att han verkligen brydde sig om mig och ville veta hur jag mår. Och någonstans var det värmande att få höra att han faktiskt är den där omtänksamma killen som jag uppfattat honom som… och jag sa att det var lite jobbigt för mig också att liksom bara släppa honom nu när jag vet att han inte mår bra. Jag försäkrade mig om att han förstod vad jag menade… och det känns som om han förstod till slut att mina känslor för honom nu inte först och främst handlar om förälskelse, utan att jag på riktigt ser att han är en så rätt man för mig, och att jag verkligen bryr mig om honom. Jag vet inte i vilken utsträckning han förstod det.

Det var alldeles ljuvligt skönt att både vilja, kunna och våga vara ärlig med hur fin och bra jag tycker att han är. Hur mycket han berör mig.

Jag känner att… så många av mina rädslor och spärrar har släppt. Jag vågar inte hundra tro på att det håller i sig, men är lycklig över att det kan få vara så just nu. Jag omorienterar mig verkligen i mitt liv nu, och jag känner att jag håller och kan göra det…

När han åkt och jag gått in kände jag mig bara… lugn.

Låg på soffan och funderade på om jag mest behövde vara själv och inte prata med någon mer denna dag, när R messade och undrade om jag ville bli bjuden på middag. Jag funderade lite till och kom fram till att det ju alltid är härligt att bli bjuden på middag… så jag tackade ja.

Medan jag väntade på det ringde mamma och sa att hon bokat en resa i anslutning till den planerade resan hit i samband med dotterns födelsedag. Nu undrade hon hur viktigt jag tyckte att det var att hon kom hit… och jag funderade lite, sedan sa jag att även om dottern skulle svara ”nej men det gör inget om du inte kommer” om man frågade henne och även om hon inte skulle jubla högt om mormor kom, så behöver hon verkligen alla människor i sitt liv som kan och vill försäkra henne om vilken fantastiskt fin människa hon är. Så jag ville att mamma skulle komma. Hon tog fasta på det och skulle boka resan hit.

Så gick jag till R. Jag pratade bara väldigt lite om V medan vi satt i solen på hans balkong och åt middag och drack vin. Mest pratade vi om annat. När vi druckit kaffe och ätit glass med bär ringde M. Hon skulle egentligen bara höra med mig om jag ville med henne och sola i morgon, och det sa jag direkt ja till, men hon råkade också nämna att hon bråkat med barnens far… och beskrev vad han sagt och gjort. Jag blev först bara arg på honom för att han hanterar sig själv och dem på ett sätt som barnen far illa av, men efterhand hörde jag att… han mår verkligen inte alls bra. Han sover inte, tränar flera gånger om dagen, har ingen riktig styrsel på sina känslor… inget grepp om sig själv överhuvudtaget. Då blev jag mer orolig… och försökte få M att skaffa sig lite distans och inte ta hans ord och göranden personligt, utan i stället försöka hjälpa honom att komma ur sitt väldigt dåliga mående. M var så berörd av hur illa allt var och hur dåligt barnen mådde att hon faktiskt grät i telefon… shit vad jobbigt. Jag känner mest att jag vill åka hem till hennes ex och sätta mig med honom och prata om hur det egentligen är, försöka hjälpa honom… Hon lyssnade på vad jag sa, och skulle ringa honom igen. Jag bad henne ringa mig igen ifall det inte blev bra… det skulle hon göra.

Och medan vi pratade försökte mamma nå mig, men jag tryckte bort henne. En stund senare ringde hon igen och behövde hjälp för att hon hade problem med att betala för resan hit… och jag och R gick in på sajten och försökte lista ut var det blev knas. Rätt som det var så hade vi löst det, och hon hade betalat resan… 🙂 Jag skojade lite med henne om ”den där datan”, och hon hakade på och förstod. Sedan la vi på.

På något vis kom mitt och R:s samtal in på vännen (och exet) S som dog i vintras. R kände honom också, men ur ett annat perspektiv förstås. Jag berättade att jag och S haft ett kort förhållande, och att det var det som bidrog till att jag sörjde honom så… att jag verkligen hade fått chansen att se att S, som var en väldigt besvärlig människa, hade ett så varmt hjärta på rätt ställe för andra människor. Ju mer jag pratade desto mer berörd blev jag… och till slut grät jag faktiskt. Det har jag inte gjort sedan han dog… och R stod väl inte riktigt ut med att sitta bredvid och bara se på när jag grät, så han flyttade över till soffan och höll om mig. Det kändes… bra, bara.

Sedan gick han på toa, och eftersom vi bestämt att vi skulle gå ut ett gäng i morgon kväll så sa jag när han kom ut att nu ska jag fara hem, och så ska han göra sin grej och jag min i morgon på dagen, och så får han komma till mig och äta middag innan vi far på utegrejen. Och så for jag hem.

En dag med väldigt mycket känslor… och jag tror att det är helt rätt. Jag tror att det är häråt jag ska ta mig. Mer människor, fler på-riktigt-samtal, mer relationer och mer känslor… det är jobbigt och arbetsamt på en massa vis, men det känns som självklara och enormt värdefulla steg i min tillfriskningsprocess mot det lyckligare livet.

Tacksamhet. Tacksamhet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s