… och lättnaden

Sedan V och jag träffades i veckan har jag hållit en väldigt käck, självständighetsmarkerande och lite ”studentikos” attityd i mina meddelanden till honom. Jag har också ”bombat” honom lite med meddelanden, skrivit vidare om det jag gör just då trots att han inte alltid har svarat emellan. Sedan har jag skämtat lite pushigt med honom. Och jag kan tänka mig att han, som är en rätt dominant man, har blivit lite irriterad över att jag har bett mig så ”okvinnligt”. Det har säkerligen bidragit till att han har blivit rätt klar över att han inte vill fortsätta med mig; jag minns hur jag själv har varit överkänslig för allt som killen har gjort som jag inte gillar till hundra procent, under alla de här åren då mitt hjärta har varit helt o-redo för att släppa in en man i mitt liv men jag ändå har varit tillsammans med män som jag inte varit förälskad i och egentligen inte har velat ha nära. Igår kväll svarade han inte ens på mitt godnatt-sms; förmodligen var ”min soffa luktar du, sov gott fina, kram” lite för varmt för honom där han befinner sig känslomässigt i relation till mig…

I morse, när jag somnat om och sedan vaknat igen vid tio, hade han fortfarande inte svarat. Jag funderade lite på hur jag skulle göra… om jag skulle messa honom med ”du har inte svarat, har det hänt något, hur mår du?”. Men sedan såg jag att han hade varit inloggad på dejtsajten idag… så då visste jag ju att det inte hade hänt honom något allvarligt i alla fall. Då funderade jag igen på om jag skulle messa honom och i så fall nämna att jag sett det… men jag kom inte till skott med något beslut.

Tog en dusch och fixade i ordning mig. R hade messat innan och frågat vad jag ville hitta på idag, och jag hade svarat att jag ville sola ifall det gick och annars ta en utflykt, men att jag skulle höra av mig när jag var klar.

Sedan… vid elvasnåret. Så kom där ett meddelande från V. Rätt hurtigt, kort och väldigt ytligt, helt utan att bemöta det jag skrev igår eller ens kommentera varför han inte svarat igår… bara kort om hans frukost och vad han tänkte göra på eftermiddagen. ”Är det lugnt och skönt hos dig?”, och inget mer…

Då kände jag att… nu behöver jag prata med någon som är tillräckligt medveten. Så jag ringde C och sa ”en kortis, det här har hänt, hur skulle du tänka om det och vad skulle du göra?”. Jag fick väl inget riktigt användbart svar av henne, mer ett ifrågasättande av min kapacitet att kräva respekt för mig själv… det gav egentligen inget jag hade användning för. Förutom att jag fick sätta ord på att det viktigaste för mig var att jag kunde markera mina gränser, kräva respekt för mig, och att samtidigt försöka se till att inte ”provocera” honom så att han kunde skaffa sig en (dålig) ursäkt för att slippa träffa mig i morgon. Vid det laget kändes det hundraprocentigt uppenbart att en fortsatt relation mellan oss inte är aktuell, så jag hade ingen ambition att försöka locka honom att vilja fortsätta med mig.

När vi pratat klart var det hög tid för mig att ringa R och bestämma, så det gjorde jag. Vi kom fram till att vi skulle sitta på hans balkong, så jag packade ihop vad jag behövde och gick dit. Fortfarande hade jag inte svarat på V:s meddelande, och inte kommit fram till vad jag ville säga om jag gjorde det…

Det löste sig av sig självt, kan man kanske säga. Tre timmar efter hans första meddelande idag skickade han ett långt mess… jag förstod innan jag ens läst det att det var ”göra-slut-meddelandet”. Och så var det.

Han skrev att anledningen att han skrev det i ett mess var att han behövde formulera sig och se att det han sa verkligen stämde med hur han kände. Och så skrev han att han inte hade de rätta känslorna för mig trots att han på alla vis tyckte att han borde ha det… och att han kommit fram till att orsaken till det var att han fortfarande var förälskad i den stora passionen för ett år sedan. Att så länge som hon hade en stor bit av hans hjärta så kunde han inte älska någon annan.

Han skrev att han trodde att jag tyckte att han var en stor idiot som hade gett sig ut och dejtat fast han inte var känslomässigt redo, och att hans enda försvar var att han inte hade förstått att han inte var det… och så avslutade han med att fråga om vi kunde ringas i morgon, för att han behövde tid själv idag.

Jag kände att allt han skrev var hyfsat sant. Han är helt uppenbart fortfarande förälskad i henne. Men där finns också komponenten att han blir provocerad av mitt sätt att vara både smart och kunnig, när det är de områden som han nog är van vid och framför allt behöver få vara herre på täppan inom… men jag tror inte att jag tänker ta upp det med honom när vi ses. Ingen av oss blir nog gladare av att konstatera det.

Jag svarade med värme och medkänsla att inget han skrev kom som en överraskning för mig. Att jag själv sett att det var så som han skrev. Att jag inte tyckte att han skulle slå på sig själv för att han börjat dejta utan att vara redo, eftersom han så uppenbart har trott att han var det.

Sedan beskrev jag igen att jag var glad att jag fått möta honom och få syn på vilka egenskaper hos en man som är viktiga för mig, och för att jag fått chansen att upptäcka att jag har kapaciteten att älska igen i mig. Att det förstås var synd att vi inte var i fas när vi möttes, men att verkligheten är som den är och att jag tycker det är slöseri med energi att försöka brottas emot den. Och så bad jag att vi ändå skulle träffas i morgon, för att få avsluta vår relation.

Han svarade utan någon värme eller tacksamhet för min omtanke med honom, bara med funderingar kring detaljerna för när och hur vi skulle ses. Han skrev också att han tänkte fara ut i skogen när vi träffats och sätta sig och bara andas, stänga av telefonen och skippa de åtaganden han egentligen hade. Jag svarade om detaljerna kring vår träff, och bad honom ta hand om sig… han tog inte emot någon av den värme jag förmedlade, eller åtminstone inte så att jag fick veta det. Det stärker min teori om att han egentligen känner sig hotad och är rätt irriterad på mig… han hade nog hoppats att jag skulle uttrycka att jag blev just så ledsen och sårad som han antog i sitt meddelande att jag skulle bli.

När vi var klara med messandet satt jag hos R en stund till och formulerade tankarna. Även R hade nog trott att jag skulle bli helt knäckt, kanske så att han skulle få trösta mig. Men så kändes det inte…

När R skulle iväg på middag till kompisar for jag hem och låg en stund på gräset i solen innan jag gick in och förberedde för middagen. Sedan for jag till affären och handlade lite mat. På vägen hem åkte jag förbi hos dottern, som var hemma. Jag berättade kort vad som hänt med V (och i övrigt) medan hon varit bortrest, och hon berättade lite om sin resa som hade varit väldigt bra, med bra vibbar från alla inblandade… just vad hon behövde.

Och så for jag hem och gjorde maten och åt. Tog fram strykjärnet och strök en bra stund, dammsög hemmet en vända, och lät tankarna fara fritt under tiden… och kom fram till att det känns rätt bra att äntligen ha fått V:s beslut. Jag kände mig… befriad. Och stärkt, konstigt nog… som om jag blivit ännu tryggare och starkare i mig själv av att det blev så här. Kanske beror det mest på att jag ju faktiskt mest mått… inte så bra, av vår kontakt de senaste två veckorna. Jag kände verkligen att… jo, V är ännu en av alla män som gör sig provocerade av mig. Han hade börjat avsky mig förr eller senare ändå, och hellre förr än senare så att båda slipper må dåligt i onödan. Helt ärligt känner jag att… han är nog ”svag” för mig, har nog ett visst känslomässigt beroende redan efter så här kort tid, men han tycker inte om att jag är stabil och kan hantera det samtidigt som jag fortsätter att vara mig själv. Han mår inte bra i sig själv alls just nu, och han verkar fungera som de flesta verkar göra, att det mest irriterande som finns när man själv mår dåligt är människor som mår bra… och när andra har det ”problemet” känner jag ärligt talat att det inte är något som jag är intresserad av att hantera.

Det är en vacker, sval men skön sommarkväll. Himlen är fortfarande ljus så här mitt i natten, och färgerna är fantastiska. Nu hoppas jag få sova i ett sträck denna natt, minst åtta timmar… och i morgon är en ny, intressant dag i livet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s