När livet blir annars

Jag reste iväg för några dagar sedan. Med nattåget, och när vi tre som skulle sova där till slut kom in var fönstret i kupén öppet… så det var svinkallt. Och mitt i natten. Det tog åtminstone två timmar innan jag slutade vakna igen av att jag frös… så det blev ungefär 3-4 timmars sömn den natten.

Dottern skulle komma från annat håll, så jag satt bland alla människor som var på väg någonstans och väntade någon timme. Just när dottern var på ingång ringde M, och vi har knappt pratat alls på månader nu… hon undrade om jag ville fika, men jag sa som det var att jag var i en annan del av landet.

Så kom dottern. Vi började med att äta lunch, väldigt sen för min del och med tröttheten på det så var jag som i en dimma… men när vi ätit blev det bättre. Så gick vi en massa kilometrar hela dagen till några av de saker vi ville besöka. Det var soligt till och från, vi lyckades undvika de värsta regnskurarna, och i solen var det varmt men vinden var rätt isig.

Till slut tog vi en buss och for till mamma, där vi skulle sova. Trots att hon visste att vi skulle komma dit sent så hade hon gjort mat åt oss… och det var väl inte helt fel, men kanske hade det varit bättre om hon lagt krutet på go-middag på lördagen i stället då hon visste att vi skulle vara längre hos henne… nåja. Vi bokade resor för morgondagen, både mamma och dottern var rätt uppe i varv, och min hjärna var helt utsliten, det gjorde rent ont att ha dem malande i mina öron… jag blev tvungen att be dem lugna sig. De blev väl lite sura, men lugnade sig i alla fall.

Dagen efter tog vi bussen tillbaks till vårt utflyktsmål. Jag hade hört av mig till ett par kompisar som bor där, och den ena, som är en barndomsvän jag inte träffat på otroligt många år men har kontakt med lite då och då, kunde och ville ses. Hon följde oss på dagens utflykter och det var hur himla härligt och roligt som helst… 🙂 Tyvärr hade vi felbedömt tidsåtgången, så vi hann bara med en av de 2-3 saker vi hade tänkt innan vi måste ta bussen till mamma igen. Det blev en solig, varm, vacker dag med fin natur och… ja, väldigt härlig, helt enkelt.

Men dottern hamnade lite utanför. Jag hade nog trott att det mer skulle bli så att vi alla tre ville och kunde prata, men det visade sig att jag och vännen hade ett större behov av att dela livsläget med varann än jag räknat med… och det kändes… dumt, att dottern kom på undantag. Jag frågade henne flera gånger, men hon sa hela tiden att det inte gjorde något alls, att hon verkligen förstod att vännen och jag ville prata. Men jag hade ändå dåligt samvete, för den här resan var ju hennes och min grej…

Så for vi till mamma igen. Hon hade varit på bra humör hela tiden till dess, men när vi kom tillbaka var hon lite stingslig… inte jättemycket, men ändå. Det blev inte så jättemycket prat med henne om livet, jag vet inte exakt varför, jag hade nog mest inte ork bara… och hon hade kanske inte så mycket behov heller.

När vi skulle boka hemresan insåg vi att det var helt fullt på den nattresan vi tänkt oss. Efter en hel del funderande kring alternativ bestämde vi att vi fick resa hela dagen efter i stället… och det kändes som en rätt stor besvikelse, för det var rätt många saker vi hade tänkt göra under den dagen som vi inte hunnit med… men nu var det som det var.

På natten sov jag i samma rum som mamma. Hon började snarka allt högre, och jag vaknade efter två timmar och kunde inte somna om… och då fick jag panik. Efter en dryg månad då jag sovit åtta timmar bara en natt, började sömnbristen tära för mycket på mig. Jag gick upp, tog med bäddmadrassen och försökte lägga mig i ett annat rum, men det var så hårt så jag kunde inte ens ligga ner… och då bröt jag ihop och började storgråta. Efter ett tag vaknade både dottern och mamma av det… och de fattade väl inte så mycket av min reaktion, men vi bestämde i alla fall att dottern (som inte snarkar) skulle sova i samma rum som jag. Ingen av oss somnade om på flera timmar, så det blev väldigt lite sömn den natten också…

Resan hem gick bra, tillräckligt många byten för att jag skulle tycka att det gick rätt fort. Dottern… var svårtillgänglig. Tvär. Sa emot mig hela tiden, under hela helgen faktiskt. Till slut sa jag det till henne, och vi försökte prata om hur vi känner det, och det visade sig att vi är rätt slutkörda och inte så muntra i skallen någon av oss… men till slut blev det i alla fall ett bra samtal om hennes situation. Jag tror att hon kände sig lite hjälpt av de saker jag sa, som mest handlade om att hur hennes liv ser ut just nu inte är samma sak som att det är så, och att hon behöver ge sig själv mer erkännande för att hon faktiskt hanterar sin situation otroligt bra med tanke på omständigheterna.

När jag messade med mannen under helgen erbjöd han sig att komma och hämta oss med bil när vi kom hem. Jag tror att den gesten betydde mer för dottern än den gjorde för mig… hon är verkligen alldeles för drillad i att inte ha några människor omkring sig som ställer upp och hjälper henne. Det är en upplevelse vi båda har, men jag tror att det är tuffare för henne än för mig faktiskt… men visst var jag glad att han hämtade oss. När han släppte av mig sa jag att vi kanske kunde göra en utflykt dagen efter, och det nappade han på. Det blev en ganska tidig kväll för mig, men jag sov inga åtta timmar…

Så hördes mannen och jag på förmiddagen. Bestämde att hoja dit vi tänkt. När dottern ringde och jag sa vad vi tänkte göra sa hon ”åh vad mysigt!”, så jag frågade direkt ifall hon ville följa med… och det ville hon. Så vi fick en otroligt trevlig dag tillsammans vi tre, i vacker natur och med mycket cyklande. Det var soligt men inte varmt i luften, men på vårt utflyktsmål var det vindstilla så vi kunde klä av oss och sola lite… härligt.

På kvällen åt jag och mannen middag ihop. Med bubbelvin, på hans balkong, i solen… det var fint. Vi hade en massa bra, ganska djupa prat om livet och att vara människa. När jag till slut skulle gå hem ville han få säga hur glad han var att han hade mig, hur mycket han lärt sig nytt av mig under de här månaderna då vi umgåtts mer. Att han kände sig som en tonåring igen, för att han hade insett och upptäckt en massa nya syn- och tankesätt kring livet som gjorde att det kändes som om han fick börja om igen. Och hur otroligt tacksam han var mot mig för att jag har serverat honom alla mina ”besvärliga” tankar, som han tagit till sig och lärt sig en massa av… så att hans liv nu känns… väldigt spännande. Det gjorde mig väldigt glad att höra… det är så sällan jag får någon cred från folk för att jag faktiskt hjälper dem att få syn på sig själva, så att de kan utveckla sina liv åt de håll som de faktiskt vill.

Med V… ja. Vi har messat några gånger per dag under helgen. Berättat vad vi gjort eller ska göra den dagen. Jag skrev till slut att jag längtade lite efter honom, och han svarade till slut att han ”minsann” längtade lite efter mig också… Alla ”närmanden” som gjorts mellan oss är det jag som har tagit initiativen till. Han har svarat att han också vill, men med drösvis av reservationer och en känsla av… motstånd. Och i lördags, när jag just hade berättat hur otroligt glad jag var över att ha fått umgås med barndomsvännen den dagen, skrev han plötsligt: ”Passa på och njut av ditt sällskap nu, mig får du mysa med när vi ses”… och först tog jag bara fasta på att han uttryckte att han ville träffa mig igen, och blev glad. Men sedan läste jag vad det faktiskt stod… och kände att… nämen, det där var ju… en förmaning. Lite av en pekpinne. Som om han på riktigt trodde att jag ägnar all min tid åt att tänka på och längta efter honom, i stället för att vara där och med dem jag är… och han hade ju absolut noll fog för ett sådant antagande. Det kändes… helt enkelt inte bra. Men efter lite funderande bestämde jag mig för att bara ignorera det just nu, och ta det när vi ses i stället. Att bara kunna kommunicera via sms medför enorma begränsningar för möjligheten att utveckla en relation, komma närmare varann…

Men han har också uttryckt omtanke om mig. Frågat om hälsan och sömnen, visat att han hör och bryr sig. Och han har haft härliga dagar med barnen, på resa och med släkt och vänner. Så igår kom de hem igen… och kanske blev det plötsligt lite tyst och tomt för honom, jag vet inte. Han uttryckte sig plötsligt lite mer medvetet om mig och oss i alla fall. Inte personligt eller privat, bara… med mer medvetenhet om att jag finns.

När jag svarade honom innan jag somnade, skrev jag att jag inte åker iväg på utlandsresan och att jag gärna träffar honom den där dagen nu i veckan då barnen skulle vara borta några timmar. Kanske gjorde jag ett misstag som skrev att det var saker jag ville prata med honom om som inte funkade att ta via sms… för han blev orolig. Plötsligt verkade han lite svartsjuk på mannen också. Så jag svarade att jo, jag har det trevligt med mannen, men jag har inga sådana känslor för honom som kan leda till att vi blir ett par. Och så försökte jag förklara så kort jag kunde att det jag ville prata med V om handlade om hur vår relation känns just nu för mig, och om vad vi förväntar oss av varandra i vår relation. Jag skrev att han inte skulle vara orolig, att det kunde bli lite arbetsamt prat men att jag inte tänkte bryta med honom eller något sånt. Jag vet inte hur han tog det… men det var inga kramar eller smileys i hans svar. Han sa att han kunde komma till mig på kvällen då han lämnat barnen, men jag frågade om han inte kunde komma morgonen efter i stället eftersom jag verkligen måste försöka få ordning på sömnen nu… Han undrade när han skulle komma, och jag frågade två gånger när han skulle hämta barnen eftersom jag kände att vi nog behöver tillräckligt med tid för att prata klart och landa. Han har inte svarat på när han ska hämta barnen.

Jag tror att risken just nu är att han är så orolig för vad jag vill prata om, att han kanske backar ur och inte kommer alls… och blir det så, så får det vara så. Nu när mannen verkligen har förstått och anpassat sig på riktigt efter mina förväntningar på att bli behandlad med respekt och hänsyn, så blir det ännu tydligare att jag inte kan gå med på att V spelar någon slags spel med mig… så funkar det inte att prata om det, om han inte kommer eller om vi pratar och han inte kan gå med på det jag behöver, så känns det faktiskt skönt att veta att jag ändå har en man i min närhet som behandlar mig så som jag vill och behöver bli behandlad. Jag kan leva med om V backar ur helt… även om det skulle vara otroligt skönt om jag kunde få ännu en erfarenhet av en människa och man som faktiskt bidrar på plussidan i mitt liv…

Jag har fått både ovanligt bra saker, och några rätt jobbiga (inom familjen), så här långt denna sommar. Stressen och sömnsvårigheterna beror nog på att de saker som händer i mitt liv just nu är så väldigt annorlunda, och främst bra, jämfört med vad min hjärna har vant sig vid att hantera… det ska dras upp nya spår i hjärnan, och det stör nog hela mig på många vis. Men jag försöker tänka att det får vara värt det, eftersom jag kan se att processen jag är i nu är väldigt god… och så ska jag försöka vila så gott jag kan när jag är själv, men utan att isolera mig. För en av de saker jag behöver och vill ha mer av är just mer umgänge och aktiviteter med vänner och bekanta… Det kostar på, och det måste det nog göra för att bli bra.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s